Är Sverige ett litet konstigt land? Svaret är: kan vara. Stora internationella forskningsstudier visar att vi värderingsmässigt är ytterligt avvikande, mest sekulärt, mest frihetligt, i svenska ögon är omvärlden avvikande. Till vår ytterlighet kan läggas ett stundtals inkonsekvent agerande, vilket den för ögonblicket varande regeringen gör sitt bästa för att bevisa.

Nå, vi ställer väl alla upp för yttrandefriheten? Det finns en ryggmärgsreflex, ibland kanske uppgrävd och framtvingad, av att minsta kritik mot till exempel koranbränning är en kränkning av vår yttrandefrihet, den kan varken vi själva eller någon annan ha rätt att ifrågasätta.

Vilket vi ändå gör, med hänvisning till de internationella hot som finns. Jag syftar förstås på riksdagsbeslutet från i höstas, grundlagsändringen som innebär att möjligheten att avslöja och publicera uppgifter som påverkar Sveriges relation till andra länder begränsas. Ändring innehåller märkligheter, till exempel där en punkt handlar om avslöjande av hemligstämplade uppgifter som bedöms skada Sveriges relation till andra stater eller mellanstatliga organisationer.

Grundläggande här är att uppgiftslämnares rätt att vara anonyma, liksom journalisters rätt att ägna sig åt undersökande verksamhet påverkas, det vill säga det vi i vanligt tal kallar meddelarfrihet. Det menar i alla fall tunga remissinstanser som SVT, som anser att möjligheten för medier att kritiskt granska och rapportera skulle försvåras väsentligt av den föreslagna lagen. Kritiken är också tung från Myndigheten för press, radio och TV, Journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Publicistklubben.   

Grundläggande här är att uppgiftslämnares rätt att vara anonyma, liksom journalisters rätt att ägna sig åt undersökande verksamhet påverkas, det vill säga det vi i vanligt tal kallar meddelarfrihet. Det menar i alla fall tunga remissinstanser som SVT, anser att möjligheten för medier att kritiskt granska och rapportera skulle försvåras väsentligt av den föreslagna lagen. Kritiken är också tung från Myndigheten för press, radio och TV, Journalistförbundet, Reportrar utan gränser och Publicistklubben.   

Det kan dessutom konstateras att ärendet inte bereddes på sedvanligt grundligt sätt. Kritiken resulterade dock i att det tillkom en skrivning, ”en gärning ska inte utgöra brott, om den med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig”. Det kan nog betecknas som en skrivning som kan tillämpas lite hur som helst, kanske har förebilden varit någon turkisk lagtext?

Erdogan vid möte med Putin 2920. Foto: Foto: Mikhail Klimentyev/Russian Presidential Press And Information Office/Tass/ABACAPRESS.COM

Yttrandefriheten i form av koranbränningar och mot människors religiösa tro, eller frånvaro av, diskuteras dock inte. Jag konstaterar utifrån Jakob Rudenstrands bok ”Den första rättigheten” med undertiteln ”Frihet till religion, frihet från religion” att kränkningar av religion och tro är legio, och att religionsförföljelse och religionsförtryck är ett växande hot.  Exemplen sådant från hot och förtryck är många, trakasserier och hot mot judar, de mest omfattande i förhållande till gruppens storlek. Europaparlamentet. Europaparlamentet uttalar i en årsrapport sin stora oro över situationen och man konstaterar att kristna är den mest förföljda gruppen, med islamistiska terrorgruppens Boko Harams agerande mot kristna i Nigeria som ett exempel. Även många muslimer utsätts för förföljelse, som till exempel rohingerna i Myanmar. Pew Research Center konstaterar att majoriteten av världens befolkning, 83 procent, bor i länder med mycket höga eller höga nivåer av religiösa restriktioner.

Det finns alltså anledning att ta människors oro, när de känner sig kränkta i sin tro, i form av koranbränning eller när de känner sig kränkta till följd av en längtan att vara fri från religion i sin klädsel, som till exempel med en hijab i Iran, på allvar.

Utan att ställning till yttrandefrihet och grundlagar specifikt kan jag konstatera att vissa aspekter av svensk yttrandefrihet kan diskuteras, men andra, som rätten till frihet till religion eller från religion uppenbarligen tycks vara tabu. Jag har vistats mycket i Turkiet, och har vänner, till och med i samma familj, där religionen för den enskilde är oerhört viktig eller något som är helt ointressant. Oavsett vad kan vi dock vara vänner och respektera varandras inställning. Jag har en kristen tro och ser inga problem med att respektera andras tro eller frånvaro av sådan. Men jag medger det är en komplicerad fråga, och att människor, länder och deras historia är olika.

Haga Sofia, Istanbul. Photo: Budhi Darma, CC:

Så åter till det svenska. Den, troligen, blivande centerpartiledaren Muharrem Demirok, får kritik för sitt dubbla medborgarskap och försöker avsäga sig sitt turkiska vilket inte är lätt. Varför denna kritik? Ebba Busch är norsk och svensk medborgare, och skulle som norsk kunna kritiseras utifrån från sin roll som energiminister och att hon skulle kunna gynna norska oljeintressen. Men någon kritik har hon inte fått. Och, får jag medge, jag har själv både svenskt och finländskt medborgarskap – det är ingen börda att bära.

Är det Demiroks anknytning till just Turkiet som är problemet, är det lite av ett Mehmet Kaplan-syndrom, den miljöpartistiske bostadsministern, som fick avgå på grund av det påstådda samröret med olika muslimska och extrema organisationer?   

Om Demirok finns inget som säger att han har eller är knuten till sådana organisationer. En uppväxt i Vårby gård, pappa från Turkiet, mamma från Sverige, Muharrem aktiv kommunpolitiker i många år. När Demirok berättar om Turkiet lyfter han fram från barndomen och de fina besöken hos släkten där.

Docenten i statsvetenskap, Christian Fernandez, oroar sig för en minskande acceptans för medborgare med dubbelt medborgarskap. Och han konstaterar i en debattartikel i DN: ”Mot bakgrund av allt detta ter sig priset för Demiroks partiledarskap i Centern som orimligt. För det första rimmar det illa med den internationellt utbredda acceptans för dubbelt medborgarskap som värnas i andra sammanhang. För det andra väcker det besvärliga frågor om vilka andra dubbla lojaliteter som kan antas korrumpera besluts­fattare i samma eller högre grad. För det tredje, och inte minst, är det en ganska meningslös åtgärd. Symbolpolitisk korrekt, kanske, men till synes utan faktisk betydelse.”

Jag misstänker att Muharrem Demirok har en större förståelse för både Sverige och Turkiet, för kristen och muslimsk tro, än vad Kristersson, Billström och Åkesson har. Och avslutningsvis kom ihåg, i våra grundlagar måste vi ha såväl en stark, entydig yttrandefrihet som en stark frihet till religion såväl som frihet från religion. Man måste, som Kristersson brukar säga, kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Kanske han till och med skulle våga sig på ytterligare en tanke, att hos Diskriminerings–ombudsmannen föra in frihet till religion och frihet från religion som en ny diskrimineringsgrund när man inte respekterar dessa friheter.

Thomas Wihlman