Frida Selander är bokad för spelningar nästan hela året ut. Den erfarne musikern från Umeå har jämförts med många stora namn och legat precis på gränsen för ett stort genombrott. Är det äntligen dags med årets skiva ”I Hear Sunshine”?

Tillbringar en kväll på en turistrestaurang i novembervarma Alanya. En norskt tvåmanna-dansbandsorkester försöker hetsa upp stämningen och det blir lite grann som Lasse utan Stefanz eller Sven-Ingvars utan Sven.
Tvättar öronen med hjälp av Frida Selander och albumet I Hear Sunshine. Det fungerar hyfsat, kanske mer än så. För det här är kompetent utfört hela vägen. Från låtidé, till texterna till det snyggt (egenhändigt) designade albumkonvolutet. Eller om vi säger så: Det är både Frida och Selander.
Andra har jämfört henne med Patti Smith, PJ Harvey och Nina Simone. Det är inga felaktiga liknelser, men jag vill gärna addera att jag upplever några stänk Eva Cassidy, utifrån känslan, och John Fogerty, utifrån de kompetenta arrangemangen och riffen. Men måste vi tänka så här? Har inte Nina Simone drag av Frida Selander?

Bra alltså. Kompetent. Snyggt. Välproducerat. Texter som håller. Moget. Hitkänsla i låtar som ”Like A Cat”, ”A Message” och ”Jesus As A Girl”. Låtar som gillas vid första spelningen, andra tar tid.
Ändå är jag inte helt begeistrad. Jag begriper att detta är en talang, med känsla och musikalitet. Det finns både mänsklig och musikalisk erfarenhet bakom. Men rösten, arrangemangen, produktionen är ändå lite märkligt instängda och entoniga.
Potentialen finns där, men det är inte mycket av att våga testa de egna gränserna. Här tror jag att Frida och övriga medverkande skulle kunna göra mer. Att våga, experimentera, och kanske våga misslyckas lite. Möjligen kommer detta när hon byggt den tydliga musikaliska plattformen, eller kanske snarare när den tryggt nått ut till den större publiken och hon vågar sig på fler och mer vågade utflykter.
De utflykterna följer jag gärna.
Thomas Wihlman
(2015)