Det är svårt att inte bli berörd av Iiris Viljanens konsert, och många har kommit för att uppleva den. Hon fyller hela stora hörsalen i Kulturhuset och publiken är entusiastisk. Kanske är Iiris den yngsta i hela salongen, med sina 28 år, och jag möjligen den äldste. Med andra ord en konsert som tilltalar en lite mer erfaren publik av 30+ och 30++.

Berörs alltså av en sångerska, kompositör, artist som inleder med Gröna vågen och tar Bonnie Tylers Total eclipse of the heart som extranummer, något som enligt Iiris sammanfattar hela konserten.

Bandet är kompetent men Iiris dominerar och allra bäst tycker jag om henne solo med flygeln, antingen med den ackompanjerande rösten eller helt instrumentalt. Det känns som att det här vore trevligt att lyssna på en liten intim lokal, lite nedtonat, en sångerska med flygel. Även av den anledningen att bandet i viss mån dränker möjligheten att höra Iiris texter.

Rösten är sprucken, ibland innehåller den förtvivlan, ofta sorg, ibland vrede. Det kommer låtar från kritikerrosade albumet Mercedes, som Årstavikens strand. Och en del är väl närmst österbottniskt rap, som tjejen som är hemma från Tölby, Korsholm utanför Vasa, framför med intensitet.

Den där rösten, det är ju ingen vacker sångröst så där rakt av, men den har personlighet och integritet, lite med drag av Håkan Hellström.

Det är helheten, den personliga, neurotiskartade som gör det. Det finns finlandssvenska artister som skriver bättre texter i mitt tycke, som Fredrik Furu och Frida Andersson. Men helheten hos Iiris Viljanen är ändå stark.

Hon kommunicerar med musiken, inte genom att samtala med publiken. Och förutom rappen finns influenser från olika genrer, någon gång med sakrala toner, vid andra tillfällen folkviseaktigt nästan åt Jan Johansson-hållet, som exempel.

Gud vet var Iiris Viljanen hittar sin inspiration, kanske mest i det inre. Hon är här för att stanna, för att berika det svenska musiklivet. Det ska vi vara glada för.

Thomas Wihlman (2017)