Så lämnar vi vårt hem. Bild från 1944 vid evakuering från Kurkijokis socken (Kronoborg) i Karelen. I Kronoborg växte också min mormor upp.

Människor vandrar. Nu vandras det mer än någonsin. Inte som motion utan av helt andra, tvingande skäl.

Några hundra år efter Kristus inföll folkvandringstiden. Överbefolkning, svält och krig låg bakom. Europas befolknings-sammansättning ändrades. 

Långt senare, år 1903, skedde en annan vandring. Min mormor, Selma, föddes 1887 i det Karelen som nu är en del av Ryssland, Republiken Karelen. Hennes föräldrar var från Österbotten i Finland, svensktalande, som sökte sig till det bördigare Karelen under 1870-talet finska svält- och nödår.

Men föräldrarna ville åter till Österbotten. Familjen hade vuxit. Men fattiga var man och för att kunna ta sig till Österbotten fick Selma och hennes lillasyster Hilma så att säga sköta resan själva. Så de vandrade de 50 milen från Karelen till Jakobstad i Österbotten, där Selma började arbeta i tobaksfabriken.

Stränderna vid Ladoga, Europas största sjö, ett innanhav, byttes mot Bottenhavet.

Några år senare var Selma gift men den glade och påhittige Ernfrid, från Gamlakarleby, småstaden ett par mil norr om Jakobstad.

Men historien upprepar sig. Ernfrid dog, för ung, hade just startat sin affär vid torget i Jakobstad. Depressionen kom, Selma ensam med sex barn barn. Ensam med ett ganska stort hus, men inga inkomster.

Så äldsta barnet, min mor Gurli, skickades iväg. Ingen vandring denna gång dock. Fraktfartyg. Till all lycka hade nämligen Ernfrids syster Elvy gift sig med en dansk sjökapten, Marius. Och Marius fartyg råkade landa i Gamlakarlebys hamn  och Gurli fick följa med. I kaptenens hytt som Marius generöst överlät färdades hon till Danmark och fick bosätta sig hemma hos Marius och Elvy.

Det här blev inledningen till ett antal år i Gurlis liv där hon flyttade än hit, än dit. Från Danmark, hem till Finland, tillbaka till Nykøbing Falster, sedan utbildning till barnsköterska i Malmö, på Flensburgska vårdanstalten, sen jobb i Blekinge, under kriget fram och tillbaka mellan Sverige och Finland, och till sist en landning i Eskilstuna där hon mötte min far. 

Kanske var det inte onaturligt att min uppväxt präglades av vänner som själva hade lämnat sina hemländer, Tyskland, Estland, Polen .. 

Och under tiden blev det ett annat Karelen. Ett sovjetryskt. Fyrahundra femtio tusen människor fick lämna sitt Karelen, och jag ser på youtube-filmer dessa oändligt marscherande människor, med kor, hästar, husdjur, överfulla vagnar, gråtande trötta barn och trötta föräldrar. 

Ett mirakel att Finland samlade sig för att ta hand om alla dessa människor, trots att landet tyngdes av det skadestånd som Sovjetunionen (angriparen!) krävde från Finland. 

Mormors Karelen kan jag eller vill jag inte besöka. Ett förryskat Karelen, där man behåller lite finländsk eller karelskt som ett Skansen, men där kreativ kultur och opposition är strypt.

Tyska civila tvingas av U.S. Third Army beskåda kropparna av judiska kvinnor som avlidit under en dödsmarsch. Kropparna upptäcktes i en grund massgrav i Volary i södra Böhmen i Tjeckien. Kropparna lades senare i kistor och begravdes. Foto: 1 maj 1945.

Vi kan fortsätta på vandringslederna. I Europa skedde vandringar från koncentrationsläger till en annan tillvaro. Panikåtgärder från nazi-Tyskland. Många dog förstås.

I vår tid, ja, människor tvingas vandra igen. Evakuering för att undvika bomber, raketer, drönare från Hizbollah och Israel. Norrut och söderut i Gaza, aldrig någon fast tillvaro i det förstörda Gaza.

När detta skrivs flyr många libaneser Israels attacker, men nu vandrar man inte längre. Än så länge har man bränslet, fordonen, oändliga rader bilar tar sig norrut, mot Bekaadalen och andra platser. Än så länge kan man undfly attackerna.

Det tycks vara en väldigt stor och omöjlig förhoppning. Sluta vandra. Sluta fly. Bo med dina grannar. Respektera dem. Bygg tillit. Bygg en framtid tillsammans. Behåll din religion om du så vill. Behåll ditt språk, din kultur men ta också emot impulser och tankar från dina grannar. Sluta vandra. Sluta tvinga någon att fly. Sluta stimulera återvandring. Finn din trygga boplats. 

Thomas Wihlman