Det funkar inte, Sara Forslunds album ”Water Became Wild”, funkar inte när jag inte är koncentrerad, när jag tänker på en massa annat, brus runt omkring mig. Vad är det jag fått i min hand?

Sugs in, rösten tunn, sökande sig inom en minimalistisk ram. Lyssnar i ett mörkt rum, det är tyst runt omkring mig. Det funkar, tack för det.

Så. Meditation. Eller kontemplation. Vi ska ju alltid jämföra med något, ska vi ta Fairport Convention den här gången? Ja, minsann John Wood, som mixat här har jobbat med Fairport Convention och Rickard Thompson. Engelsk folkmusik alltså. Mix Megapol, RIX FM, pladder, pladder. Go away. Och, det är sant, Sara Forslund har spelat på engelska folkmusikscener, men alldeles för sällan i Sverige.

I jämförelse med det föregående albumet, gjord av konstellationen och duon Birch and Meadow, tycker jag Sara Forslund tagit kliv framåt. ”Morning is Leaving”. ”Stay Love”, så vackert. Poesimusik, i de bästa stunderna. Produktionen, avvägd. Svante Harrysons cello underbart vacker (åh, vilket instrument cellon är, Rostropovitj, var är du?). Pianot (Gustaf Spetz, David Aldén) stödjer, precis som det ska, denna speciella röst.

Ändå tveksam om hela albumet håller. Det blir för enahanda i några av spåren i albumets andra halva eller är det kanske min koncentration som tar slut? Om jag börjar i slutet kanske det håller eller också erövras jag aldrig. Samtidigt kan jag tänka mig att denna typ av musik skulle kunna fungera i tv-serier som ”Ängelby” eller ”Jordskott”.

Slutsatsen blir: mycket bättre än vad jag tänkte första gången jag hörde albumet. Det är funktionell musik i sitt sammanhang och Sara Forslund begåvad, hon har skrivit all text och musik till ”Water Became Wild”. Tveklöst godkänt och kanske till och med något som man helt enkelt behöver i samlingen, att ta fram när omständigheterna är de rätta.

Men ”Water Became Wild”, nej, snarare en stillsam försommarbäck i lövskogen. Jag längtar redan dit.

Thomas Wihlman
(2015)