På TV, för några år sedan, gick ett program om en kibbutz i Falun, Hälsinggården. Jag råkade ramla över det i bläddrandet på förträffliga SVT Play. Denna kibbutz tillkom strax före kriget, när man lyckades rädda över ett antal judiska ungdomar till Sverige. Den hade en klar sionistisk prägel och avsikten var att ungdomarna efterhand skulle resa till Palestina. Så blev det för en del, men inte för alla.

Att jag uppmärksammade detta hade nog att göra med att jag just börjat läsa Håkan Blomqvists bok Socialism på Jiddisch. Den handlar om den judiska arbetarrörelsen Bund, en världsomspännande organisation som några år efter andra världskriget också hade en nära koppling till den svenska socialdemokratin.
Bund tog tydligt ställning för att skapa ett bra, socialistiskt och demokratiskt samhälle med en jiddischidentitet oavsett var judarna befann sig och menade att Israel inte var drömlandet. De som kom till kibbutzen i Falun, å andra sidan, var inställda, i alla fall många av de 30–40, på att bygga upp det nya Israel. Bund däremot avvisade sionismen som en borgerlig och nationalistisk statsutopi.

De här exemplen visar tydligt på faran med att generalisera den judiska befolkningen, vare sig det handlar om politik, drivkrafter eller synen på judendomen som religion.

Bund avvisade sionismen som en borgerlig och nationalistisk statsutopiYtterligare kopplingar i min tankevärld är jiddisch och klezmermusiken. För en tid sedan skrev jag en artikel om klezmermusik, den östeuropeiska judiska folkmusik som oftast sjungs på jiddisch, efter att ha lyssnat till Stahlhammer Klezmer Band. En kort tid därefter var jag hemma hos violinisten Semmy Stahlhammer för att hämta boken Frisören, som handlar om hans far och dennes liv i Polen. I ”Frisören” tyckte jag mig finna både människor som dras till sionismen och sådana som snarast har en socialistisk samhällssyn, i likhet med Bund-anhängarna.

Det som är fint med Blomqvists bok är att han så respektfullt närmar sig de till Sverige nykomna invånarna. Det märks tydligt på referenserna och noggrannheten att det är en forskare bakom pennan, men ändå lyckas författaren levandegöra dessa människor. Han beskriver hur de levde tillsammans och organiserade sig på olika håll i Sverige, hur många som tillbringade sin första tid efter befrielsen på pensionatet i Mälarbaden utanför Eskilstuna, men också de konflikter som uppstod kring politiken och hur man skulle agera.

Med Mälarbadspensionatet slår dessutom Blomqvist an toner och personliga minnesbilder hos mig, till det Gläntan i Mälarbaden som var min farmors sommarställe på 50-talet. Gläntan var beläget i samma område som pensionatet. Tänk att jag aldrig förstod att det fanns ett pensionat där, med en föreståndare som månade starkt om judarna, trots att deras vanor ibland kolliderade med svenska sedvänjor.

”Således skriver föreståndaren Margit Larsson i ett brev ’att vara i oordning och ej färdigklädd till frukost klockan halv tio var väl verkligen ett oskick’. Men, det måste sägas, Margit Larsson var starkt engagerad i sina gäster och skriver också att det var mycket bra stämning på pensionatet.”
Kanske hörde också min mors bästa väninna på äldre dar, den polska judinnan Halina, till denna grupp som hamnade i Mälarbaden när kriget var slut. Jag vet inte, bara att Halina suttit i Auschwitz och att hon kom till Sverige vid krigsslutet.

Pensionat låter idylliskt, men man ska nog inte låta sig förledas av detta

Pensionat låter idylliskt, men man ska nog inte låta sig förledas av detta. Det handlar om människor som fattiga och i mycket dålig fysisk och psykisk kondition kommer till Sverige från koncentrationsläger och andra hemskheter. Att de så snabbt lyckades etablera den politiskt och kulturellt inriktade föreningsverksamhet som Bund utgjorde är värt all beundran.
Bund stod alltså för en demokratisk socialism, vilket i de externa kontakterna markerades bland annat genom att Bund deltog i de socialdemokratiska förstamajtågen och att Bunds centralfigur, Paul Olberg, odlade nära relationer med S-toppen. Men Bund stod också för fest, kultur och sammanhållning, manifesterat bl.a. i det årliga högtidlighållandet av uppropet i Warszawaghettot. Femårsminnet firades t.ex. i Stockholm 1948 inför en fullsatt sal i Folket Hus med tre inbjudna gettokämpar, med recitationer och avslutades med Partisanhymnen ”Zog nisht keyn mol az du geyst dem lesen veg” (Säg aldrig att du går den sista vägen).

Bund stod också för fest, kultur och sammanhållning

Vi får i Blomqvists bok också följa hur Bund-anhängarna strider inbördes och hur rörelsen splittras, trots stöd från den stora organisationen Jewish Labor Committee (JLC) i USA. JLC ställer också krav på stöd till judar på flykt i Europa, både ekonomiskt och praktiskt, som svenska Bund, splittrat och svagt ekonomiskt, har svårt att leva upp till. Medlemmarna och lokalavdelningarna blir efterhand allt färre. Fortfarande en bit in på 50-talet firas gettoupproret i Stockholm och Eskilstuna. Dock, kan vi konstatera, lever jiddisch kvar i Sverige som minoritetsspråk, även om det enbart talas av cirka 3000 personer av den judiska befolkningen på 20 000–25 000 personer. Bund kan ha bidragit till jiddischens överlevnad i Sverige.

Det har funnits flera judiska socialistiska rörelser, så Bund var inte den enda, något som fått för lite uppmärksamhet. Inte heller uppmärksammas det judiska livet i Östeuropa före kriget särskilt mycket. Vi översköljs i stället med litteratur och film som skildrar just Förintelsen, men inte det judiska livet som sådant, innan detta hemska drabbade sex miljoner judar. Blomqvists bok bidrar därför med ny kunskap och till att vårt synfält vidgas. Således har nu den socialistiska, judiska arbetarrörelsen Bunds sverigegren, tack vare Håkan Blomqvists väldokumenterade, välskrivna och intressanta bok, fått sin hittills ganska okända historia berättad.

Thomas Wihlman (2020)

Socialism på jiddisch – Judiska Arbeter Bund i Sverige
Carlssons