Samhälle, Samtid

Vågar Sverige ta ställning

Och så den där Erdoğan och Turkiet. Recip Tayyip har blivit kränkt. Som bevis anförs texter som skrivits i svenska medier, sociala medier, i böcker författade av journalisten Joakim Medin.

Förlåt herr Erdoğan men hur kan något som en svensk gör som följer svensk lag och tryckfrihetslagstiftning genom att publicera sig i Sverige begå något kränkande mot denne Erdoğan och begå brott mot Turkiet och dess terrorlagstiftning?

Den religiösa täckmanteln används mot mycket men Iran har förstås världsrekordet. Det berör dock inte oss i Sverige eftersom vi bestämt att EU ska hantera det mesta när vi inte vill uttala oss om något – vilket vi sällan vill. Nå, enstaka undantag som Ukraina känner vi oss trygga med men att stå upp för mänsklig anständighet i Iran det gillar varken svensk regering eller svenska politiker av vilket färg som helst.

Irans flagga 1964-1980

Det finns dock enstaka skribenter och media som trotsar det svenska ”lägg dig inte i mentaliteten”.  En sådan är Tidningen Dagen, den kristna rikstidningen med rötter i pingströrelsen, som låter Mehri Emrani, kvinnorätts-och människorättsaktivist samt tidigare politisk fånge, komma till tals på sin debattsida. Emrani konstaterar att ” I dag fortsätter det statsledda förtrycket av grundläggande friheter i Iran, och offer, överlevande och deras familjer ”trakasseras, skräms och hotas”.  Hon tar också upp en FN-rapport som bland annat belyser det dramatiskt ökande antalet avrättningar under 2023 och 2024 och systematiskt förtryck av etniska och religiösa minoriteter, särskild kurdiska och baluchiska aktivister. Med andra ord är regimen alltmer beroende a. våld och förtryck för att behålla makten.

Irans kvinnor är oerhört modiga och står i framkant på kampen mot regimen. Detta trots att de löper allt högre risk för att utsättas för regimens våld. Så är det dokumenterat att minst 29 kvinnor avrättades bara under 2024.

Oppoitionsledaren Maryam Rajavi

Bortsett från enstaka artiklar och debattinlägg är det alltså i Sverige märkligt tyst om situationen i Iran. Däremot är det legitimt och godkänt att (med all rätt) stötta till exempel Ukraina. Kontrasten är påtaglig, orkar vi bara med ett land i taget? Egentligen borde stödet till Irans folk vara av gammalt Vietnam-krigslag. Men så icke. Men i ett antal länder står ledande politiker bakom ett terroristförklarande av Irans Islamiska revolutionsgarde, bojkott mot regimen osv.  Majoriteten av parlamentarikerna i länder som USA, Storbritannien, Nederländerna, Italien, Norge osv. står bakom Maryam Rajavis, ledare för det exiliranska motståndet, och National Council of Resistance of Irans tiopunktsprogram för demokrati i Iran. Dessutom har ett stort antal jurister och advokater, kvinnoorganisationer och andra uttalat sitt stöd för denna plan. I Frankrike har nyligen mer än 1000 borgmästare och lokala politiker uttalat sig mot den iranska regimens brutalitet.  

Men i Sverige – nej, där kommer det i bästa fall signaler om att ”det där hanteras på EU-nivå”. Är det så vi ska stödja Irans folk? Nej, frågan borde engagera betydligt fler än de cirka 120 000 människorna i Sverige med iransk bakgrund! Eller ska vi ha det som Maryam Rajavi uttrycker det ”Silence Encourages the Mullahs’ Executions and Terror”. Läs Mehri Emrans debattartikel här: https://www.dagen.se/debatt/2025/04/23/irans-kvinnor-ar-i-framkant-av-kampen-mot-regimen/

Thomas Wihlman