Stockholm Music and Arts sägs vara en av de trevligaste festivalerna i sommarsverige, och jag hittar inget som direkt motsäger detta. Väldigt lite tjafs och tafs, kanske vi kan säga.Miljön bidrar. Mitt inne i storstan, i de kulturella och gamla militära sammanhangen på Skeppsholmen. Med gott om vatten- och kosthål både på festivalområdet och på Skeppsholmen. Väl planerat och tänkt alltså, även om jag i sommarvärmen saknar ett glasshål i sommarvärmen. Sen en stor musikalisk och konstnärlig spännvidd. Men, säger min frisör. Dom glömmer nåt. 

Ett etniskt spår på Stockholm Music and Arts. Nej, kanske inte fullt ut men lite åt det hållet, i alla fall ett spår som Tidningen Kulturens utsände försöker att följa.
Tja, tänker jag. Glömt och glömt. Kanske vill inte eller kanske är det något annat.
Han är från Irak, pratar arabiska och syrianska. När jag klipper mig så hörs den arabiska musiken från hans lilla rum, och jag är nöjd med detta. Men inte han, en svensk ska höra Lugna Favoriter. Så i ena örat arabisk populärmusik, i den andra Lisa Ekdahl (typ). Jag lyckas inte övertyga honom att jag inte behöver Ekdahl. Det är väl i stort sett samma med Stockholm Music and Arts, fast tvärtom, om ni förstår. 

Men på festivalen går mer lättillgängliga afrikanska rytmer bra, i form av Les Amazones de Afriques, det finlandssvenska i form av Vasas flora och fauna, lite trygg-svenskt i form av Tomas Andersson Wij, lite mindre tryggt norskt (Ane Brun), lite nordamerikanskt-kanadensiskt (Rufus Wainwright). Och ett stycke hårdrock, isländsk sådan (Sigur Rós), och ett stort stycke Kraftwerk.
Många sorter, även om vi inte fick full utdelning enligt önskemål.

Cat Power
Tidningen Kulturen gjorde ändå sina nedslag, utan det arabiska (eller för all del det japanska, koreanska och latinska). Om vi inte i det senare fallet räknar in Joan Baez, visserligen född i New York men med latino-bakgrunden.

Så vi rapporterar följande:
Insnubblandes vid pressentrén hör jag en stark, ensam kvinnlig röst. Det visar sig vara Cat Power, och det här var en rejäl katt. Kraftfull, melodisk. men kanske inte stor som en norsk skogskatt. Inte ännu. Gillade det starkt. 

Det här är det fina med festivaler. Smakprov. Man kanske inte hört allt tidigare, eller bara något vid sällsynta tillfällen. Sen förstår man plötsligt. Så får det gärna vara för mig.

Les Amazones de Afrique föll mig inte riktigt i smaken. Även en supergrupp, som denna är, kändes oväntat geistlös och enformig. Skicklighet förvisso, men kompbandet flippade också ut lite. Kanske en sen exotisk kvällsspelning hade fungerat bättre än en tidig sommarvarm Stockholmsdag.
Så mina förväntningar uppfylldes inte riktigt här, i stället blev jag positivt överraskad av Patrick Wolf. Ensam med sin röst och sitt piano. Välgjort och kompetent. Annars är jag ingen större vän av ensamma män med ett piano sedan Udo Jürgens dagar (slå upp det om du inte förstår). Trots detta vann Patrick Wolf över mig med sin röst och sin utstrålning. Inte illa. Kanske funkade också den mindre trädgårdsscenen extra bra för honom, i jämförelse med den stora Scenens flertusenhövdade (möjliga) publik.

Finlandssvenska Vasas Flora och Fauna
Tja, det etniska igen. Här lär jag väl vara part i målet, till hälften svensk-österbottnisk som man är. Vasas Flora och fauna, hemma från Vasa som kommer ifrån heter på finlandssvenska, sägs vara ett kultband. Hyfsat mycket publik kommer när de ställer sig på Stora scenen, och publiken är med. Ingen handuppräckning, men skulle inte förvåna mig om här fanns en mängd finlandssvenskar och inte minst österbottningar. Men Vasas Flora och Fauna har uppenbarligen sina svenska fans också, trots att de sjunger på dialekt som kanske inte alla hänger med i.

Starkast Om jag nånsin far till Jakobstads igen, inte suveränt bra men bra. Men vilket påstående, det heter väl När jag far till Jakobstads igen (självklart bör alla åka till Finlands mysigaste småstad). Leevi and the leavings går hem, Och den nya låten Honda Monkey tar bra, även om bandets drivande kraft Mattias Björkas får förklara sammanhanget (Monkey är en motorcykel).

Det är lätt att ta till sig Vasas Flora och Fauna, även den minst (enligt Mattias) omtyckta låten från albumet Lotta svärd får bra publik respons. Gitarr, piano, vokalt. Björkas är den självklara ledaren på scen, men ska inte ensam ta åt sig äran. Tina Kärkinen och Daniel Ventus kompletterar utmärkt. Och en ljudvolym som inte får rappningen att lossna på Skeppsholmens gamla byggnader. Tja, de är ju mestadels militära hus så de ska väl kunna hålla.

Tomas Andersson Wij växer på scen. I början lite småtråkigt. Landet vi lever i älskas dock av publiken. Kanske är ändå inte en stor utomhusscen rätt forum? Entonigt klingar den lilla klockan. Inte heller lika mycket publik som hos Vasas Fauna och Flora en timme tidigare på samma scen förvånande nog, för nog är väl Tomas Andersson Wij mera känd? Eller också kanske publiken är nyfiknare på nyare artister, han har trots all hållit på ett bra tag.

Konserten växer dock efterhand, och inte minst lyfter det när först Viktor Olsson och sedan Jonathan Johansson gästade. Hade gärna sett att även Roger Karlsson varit gäst, då kunde det ha blivit ännu mera tryck. Den som vill se mer av Jonathan Johansson och Tomas Andersson Wij kan se dessa som gäster vid Roger Karlssons konsert på södra teatern 28 september, då också med Staffan Hellstrand.

Texten betyder mycket för Tomas Andersson Wij, och då krävs förstår ett annat anslag och som sagt kanske en annan scen). Bra trots allt. Dock inte underbart och inte heller underbart kort utan för mig kändes faktiskt en timme lite lång.

Om Ane Brun behöver vi inte orda så mycket, hon gör det hon ska, tryggt, säkert, starkt. Hon känner sin publik och får en sagolikt bra uppbackning av sitt kompband. Åska och skyfall, inga problem. Jag är ingen Ane Brun älskare, men ligger farligt nära till att bli det efter en sådan här konsert. 

Imagine Joan Baez och Patti Smith
För mig var dock Joan Baez den största behållningen under festivalens tre dagar, Scennärvaro, stark uppbackning (där sonen Gabriel Harris på trummor var otroligt bra). 

Hon inledde med Dylans It´s all over now baby blue, helt i linje med den kväkartro och pacifism Baez har som grundton. Markeringen mot Donald Trump och för öppenhet och välkomnande var tydlig, Woody Guthries Plane wreck at Los Gatos (The Deportee) var en naturlig musikalisk kommentar. En del nyare material fanns också med, mycket bra även om det inte riktigt nådde upp till hennes stora succéer. 

Bland publiken viftades det med finska flaggor. Först i efterhand såg jag kopplingen, Baez har ju faktiskt spelat in Sibelius Finlandia-hymn (som dock inte framfördes här).

Patti Smith och Joan Baez har samarbetat förr, inte minst har de ett gemensamt politiskt engagemang, och när Patti klev in på scenen för att sjunga Lennons Image är gåshud ett understatement. Två världsartister på samma scen, även om framförandet i sig hade sina brister!

Och lite av det etniska bestod oss Baez med. Americana, men också latinskt. Inte bara The Deportee utan en underbar tolkning av Violeta Parras Gracias a la vida. Här lyftes det latinska, lätt gungande fram, i rytmik och med gitarren – fjärran från Arja Saijonmaas bombastiska tolkning.
Lätt kaos uppstod när Baez avslutade sin konsert och publiken rusade till lilla trädgårdsscenen för att ta del av Patti Smith (som gjorde en konsert där varje dag under festivalen). Jag antar att det här var i linje med Smiths eget önskemål, men många (inklusive en del journalister som undertecknad) fick inte chansen att se Smith vid hennes avslutande konsert. Det jag kunde höra vad dock underbart vackert och kombinationen Baez – Smith i sig logisk.

I skymundan kom konsten, festivalen heter ju trots allt Stockholm Music and Arts. Allt från elevarbete från Konstfack till installationer och performance. Konstdelen presenterades bra och utförligt i programhäftet, även om Tidningen Kulturens utsände reporter inte hann med att riktigt täcka detta. En avstickare till Minddepartment med Esko Männikös retrospektiva utställning och den nyinvigda Christer Strömholm-delen var dock klart sevärt, liksom Grebnellaws röd-vita performance.

Sammantaget. En välordnad festival, bra med mat- och dryckesmöjligheter, ett antal mycket bra artister, med i stort genomtänka artistval och en vuxen publik. Så det är bara att se fram emot nästa år. Kommer gärna.

Thomas Wihlman (2016)