Kära läsare! Av hälsoskäl har aktiviteterna här legat nere en period. Förhoppningsvis ska vi vara igång igen efter årsskiftet. Och just denna dag, den 6 december, firar vi Finlands nationaldag, eller som den också kallas Självständighetsdagen.
Pekka Haavisto, De Gröna
När jag tittar på min mors födelsedagsuppgifter konstaterar jag att när hon föddes den 11 mars 1916, i Jakobstad i Österbotten, var hon medborgare i det ryska tsardömet. När hon blev äldre och bodde i Sverige framhöll hon alltid att i Finland fick kvinnorna rösträtt och full valbarhet redan 1906. Då som nu gick Finland före Sverige. Och redan 1907 röstades 19 kvinnor in i Finlands första enkammarlantdag. Men det dröjde innan någon kvinna nådde de allra högsta positionerna – år 2000 blev Tarja Halonen Republikens president.
Nästa år är det presidentval, förhandsomröstningen inleds 20 januari och sedan är den officiella valdagen den 28 januari. Naturligtvis kan vi som har finländskt medborgarskap rösta utomlands, så jag beger mig till Borgen, den finländska ambassaden på Gärdet i Stockholm. Det kommer att kännas riktigt högtidligt.
Alexander Stubb, Samlingspartiet
Just nu ser det ut som de Grönas Pekka Haavisto och högerns Alexander Stubb är de som väljarna sätter först. Båda har många erfarenheter och jag tänker inte här avslöja vem jag kommer att rösta på. Och Stubb ska inte ha en fördel av att han sägs vara avlägset släkt med min mor.
Byn Summa ligger på Karelska näset mellan Viborg och den gamla finsk-ryska gränsen i Systerbäck. Sedan 1944 den del av Karelen som gick förlorad till Ryssland. Om Raate och Suomussalmi stod för finska segrar under vinterkriget står Summa för nederlag och svåra förluster i människoliv.
En speciell bygd som drabbades hårt av krigshändelserna vid Summa var den lilla svenskspråkiga skärgårdskommunen Larsmo som ligger mellan Jakobstad och Karleby i Österbotten. Den finska armens uppbyggnad med reservister från samma kommun som sammanfördes förbandsvis skapade naturligtvis styrka då soldaterna kände varandra men kunde också vara förödande vid tragiska händelser likt den som drabbade Lisakorsun kvällen och natten den 13/2 och 14/2 1940 då omkom 32 soldater när korsun sprängts i bitar vid en rysk storoffensiv. Majoriteten av de omkomna var finlandssvenskar från Larsmo och Öja. Larsmo hembygdsförening har gett ut en bok med titeln Tragedier vid Summa om händelserna. Den utkom år 2000.
Vinterkriget var en 105 dagar lång försvarskamp i exceptionellt strängt vinterklimat. Finländarna vann inledningsvis stora segrar då striderna fördes längs ödemarksgränsen. Dock avgjordes kriget på Karelska näset där ryssarnas krigsinsats var överlägsen den lilla finska armén. Summa var en del av den s.k. Mannerheimlinjen som hamnade mitt i den ryska storoffensiven i mitten av februari 1940.
Kring det s.k. Miljonfortet som var en kraftig försvarsanläggning delvis under jord grupperade sig bl.a. olyckskorsun kallad Lisa, Pedersörebatteriet i väster och Kronobybatteriet i öster. Lisakorsun sprängdes av ryssarna. Två man, Sigurd Kulla och Olof Åkerblom, gjorde ett utbrytningsförsök i en löpgrav. Båda sårades. Sigurd Kulla blev kvar på platsen. Olof Åkerblom lyckades svårt sårad med en skidstav i ena handen och bössan i den andra i snö och sträng kyla ta sig till de finska linjerna.
Skyttegrav under vinterkriget.
I Larsmo väckte de dåliga nyheterna från fronten stark förstämning. Tretton unga Larsmobor hade funnits i korsun. Ett visst hopp fanns dock att några i olyckskorsun hade överlevt och eventuellt blivit tillfångnatagna. Inga krigsfångar gav sig dock tillkänna efter marsfreden och de anhöriga förlorade hoppet.
När fortsättningskriget inleddes i juni 1941 återerövrades vinterkrigets slagfält vid Summa. Under en veckas tid den 20/9 – 26/9 1941 grävde 21 frivilliga från de stupades hemtrakter upp korsun Lisa som ungefär ett och ett halvt år tidigare sprängts i bitar vid den ryska storoffensiven. Dödgrävarpatrullen identifierade de 32 stupade männen som sändes hem för begravning på hemorterna.
Den 21/10 1941 jordfästes de 13 från Larsmo i hembygdens kyrka. Larsmo hade således återfått sina saknade söner. De anhöriga hade fått hem sina fäder, män, söner. Jakobstads tidning refererade jordfästningen under rubriken: Stor manifestation, Den 13 februari inneslöts 13 Larsmobor i ett skyddsrum vid Summa. 21/10 1941 jordfästes de 13 i Larsmo kyrka. Kistorna sänktes ned i den gemensamma hjältegraven där de nedbäddades sida vid sida såsom de kämpat i dödsminuten.
Den 2/7 1993 avtäcktes en minnessten vid Summa över de omkomna i olyckskorsun. Stenen tillkom på initiativ av anhöriga till de stupade. 120 personer från Svensk-Finland var närvarande. Där fanns representanter från de anhöriga, Larsmo kommun, kyrkan, veteranorganisationer. Även ryska representanter från staden Viborg deltog . Förutom namnen på de omkomna lyder texten på stenen Frihetskämpar vilan fann, minnet tacksamt hedras.
Larsmo kyrka
Sammanlagt stupade 20.000 finländare i vinterkriget. Mannerheim skrev bl.a. i sin dagorder från 14/3 1940 som var riktad till Finlands ärorika armé: Fred har slutits mellan vårt land och Sovjet-Ryssland, en hård fred som till Sovjet utlämnar så gott som varje slagfält, på vilket Ni gjutit ert blod för allt vad vi skatta dyrt och heligt.
Ni ville ej kriget, Ni älskade freden, arbetet och framåtskridandet, men kampen blev er påtvingad och i den har Ni uträttat storverk, som för sekler framåt skola stråla på hävdens blad.
Soldater! Jag har kämpat på många slagfält, men jag har ännu ej sett Er like som krigsmän. Jag är stolt över Er som om Ni vore mina egna barn, lika stolt över mannen från tundrorna i norr som över sönerna från Österbottens vida slätter, Karelens skogar, Savolax leende bygder, Tavastlands och Satakundas rika gårdar, Nylands och Egentliga Finlands björkomsusade hagar. Jag är lika stolt över fabriksarbetaren och den fattiga stugans son som över den rike mannens insats av liv och lem.
Rolf Karlman
Tillägg redaktören: Enligt Sotasampo.fi dog sammanlagt 40 Larsmobor under hela kriget (1939-45). Ett tack till Rolf som sände redaktören denna text. Larsmo är en väldigt vacker kustkommun och har en rent personlig anknytning för mig: Här hade min morfar handelsbod under 1910-talet och här finns min kusin Mikaels grav, begravd vid Larsmo kyrka, tillsammans med mamma Margareta (Pappa Runar, min morbror, är begravd i Jakobstad). Frid och kärlek över deras minne.
I vardagsrummet hade radiogrammofonen en central placering, kanske rent av en dominerande. Den vägde nog ett ton, och bestod förutom radioapparaten och grammofonen av två skåp där i den ena förvarades 78-varvare, som Bing Crosby och Grace Kellys ”True love”. I det andra skåpet fanns plastalbumen med ep-skivor, där man kunde hitta Harry Belafonte, Lys Assia och calypsoefteraparna Nina och Fredrik.
En älskad skiva var Charles Trenets vackra La Mer, som Trenet komponerade 1943 och gav ut 1946. Inte lika älskade var ett par skivor med kantelespelerskan Ulla Katjavuori. Tvärtom, de spelade bara enstaka gånger och mest inspelningen av Stilla Natt. Kantelen är ju ett instrument från östra Finland, från Karelen och jag noterade till min förvåning att den var utgiven på ett svenskt skivbolag. Så småningom förstod jag att detta måste vara mormors julgåva till sin älskade dotter, något ifrån den kristna själ som vuxit upp i Karelen, i den lilla byn Lapinlaks (Lapinlahti) vid Ladogas strand. Där ortodoxt och lutheranskt trängde ihop sig, där de historiska spåren var finska, ryska och svenska.
För karelarna var Ladoga, denna gigantiska insjö, La Mer. Ett annat hav. Samma sång.
För egen del älskade jag att ratta den gamla radiogrammofonens våglängdsuppsökarhjul. Hörby. Kalundborg. Berlin. London. Hilversum. Och Paris. Ibland dök chanson upp den vägen.
Ulla Katjavuori, 1930 cirka
Jag började i gymnasiet. Allmän linje, social gren. Ändå en del språk. Resultat: Knagglig tyska, lika knagglig franska. Klassföreståndaren, tillika franskläraren, älskade inte ens franska utan talade hellre om skogsfinnarna i de värmländska trakter han växte upp i. Så som 60+-are hemförde han som en följd därav sin karelska hustru och berättade om henne för klassen: Ja, hon är ju inte så smart men hon är väldigt vacker. Han blev så småningom akterseglad, hustrun disputerade men han nådde aldrig längre än till en licentiatexamen. Underskatta aldrig en karelska.
Klassföreståndaren blev av med sin undervisning i franska och in kom en lärarinna som var lika ung och lika vacker som klassföreståndaren hustru. Kanske också lika smart. Det infördes ny pedagogik och ”nu, hör ni, har jag med mig lite fransk musik”. Françoise Hardy, tack för det, merci beaucoup. Min mot avgrunden tippande franskbetyg klamrade sig med klar marginal över bergskanten. ”Tout les garcons et les filles de mon age font ensemble le projets de avenir”. Äntligen lite La Mer-känsla, i modernare tappning dock. Ytterligare en Hardyhit, ”L´amour s´en va”. Ja, eftersom jag inte kunde förlora någon kärlek, det kom senare, kändes texten så där. I stället gick jag och köpte Antoines ”Les Élucubrations d’Antoine”. Rock´n roll på franska. Tio i topp, 1966.
Françoise Hardy, foto Jooest Evers, CC
Föräldrarna fortsatte med sin egendomliga blandning av calypso, chanson och tysk schlager. Chansonen ofta med svenska texter, Lars Forsell var mycket produktiv.
Sen dog den fransk-svenska chansonen, både i föräldrahemmet och på scen. Den återupplivades kortvarigt på scen på Göta Lejon i Stockholm 1983, i legendariska föreställningen ”BREL. En Föreställning Som Går Rakt In I Hjärtat”. Och det gjorde den ju. Tommy Körberg, Evabritt Strandberg, Nina Gunke, Lars Humble. Men, framför allt genom den i år i ALS alltför tidigt bortgångne Stefan Nilsson, som orkestrerade, arrangerade, satt vid synten och pianot. Magiskt. Och många insåg: Belgiske Brel är en storhet, fast vi tror han är fransk. Snarare var en storhet, dog redan 1978.
I Frankrike och andra franskspråkiga länder var chansonen megastor. Becaud. Aznavour. Barbara etcetera etcetera. I Iran, ja, nu talar vi om pre-mulla-tid, älskar många just Aznavour. Här hemma: Rikard Wolff gör ett antal år senare chanson-återupplivningsförsök, men det biter liksom aldrig. Ambitionen finns, men inte en magisk röst. En skådespelare, men inte en artist.
Hemma hos den blivande hustrun tronar ett antal Aznavour-skivor. De spelas ofta, väldigt ofta. Men kärast är ändå Naomi Shemers ”Yerushalayim Shel Zahav”. Jag blir nästan lika kär i den som hustrun och i fransk chanson. I Shemers sång blir politiken och det judiska folkets återvändande till Israel närvarande på samma sätt som politiken och våldet i Boris Vians ”Le Deserteur”, protesten mot Algerietkriget. Men i Lars Forsells penna tonas protesten ned, lite motverkat av Monica Nielsens energifyllda sång. I Frankrike blir ”Le Deserteur” förbjuden i många år, men de Gaulle försvann, världen förändrades och Vians sång fick evigt liv.
Kanske också chanson kan ses som en folkrörelse för det frankofoniska, som förstås inte bara omfattar Frankrike, utan också Belgien, Schweiz, Kanada, Nordafrikaoch så vidare. För den som följer det franska finns det fortfarande mycket att gotta sig åt, till artister som Chimene Badi och Patrick Bruel. Och jag noterar: Badi och Bruel har algerisk bakgrund, invandrarnas musik och traditioner stöper om chanson och Badi berättar med stolthet om att hon sjunger på både franska och arabiska.
När vi backar i tiden, till genrens ursprung, hör vi det franska folket röst från 1880-talet från de visor som sjöngs i Paris och som kompositörer som Debussy och Satie inspirerades av. Visorna utvecklas efter några decennier till chanson och fick större scener än fattig-Paris gator. Finns det något annat litterärt storverk som är så musikaliskt inspirerat som Prousts ”På spaning efter den tid som flytt, för resten”?
Så, chanson lever men är värd en större publik, för såväl sin språkliga som musikaliska elegans. Ofta blir det dock Brel och Piaf som återupplivas utan någon reell koppling till genren i sig. Storartade artister men det finns så mycket mer. Dessutom är chanson också viktig som motvikt till den banalitet som tyvärr för ofta finns i både svensk musik och den hos oss dominerande angloamerikanska.
Vi chansonanhängare ger dock inte upp. Tillsammans med Jan-Erik Sahlberg, pianist, arrangör och mycket mera, som bland annat varit verksam på Stockholms stadsteater tillsammans med Wolff samt inte minst med artisten, kompositören och sångerskan Aida Jabbari (som bland annat tonsatt Karin Boye och iranska Forrogh Farrokzhad i ett kritikerhyllat album) försöker vi skaka nytt liv i chanson i Sverige. Vi gör det för att vi tilltalas av genren men också för att publiken, inte minst den yngre, ska få chansen att lära känna annat än rap och epa-dunk. Spelningar, till exempel med publikrekord hos Alliance Française i Stockholm och en mycket uppskattad spelning hos Marcel Proust-sällskapet, säger oss att vi är på rätt väg. Du som har ett musikintresse men inte är så bekant med chanson och dess mångfald av artister och uttryck, leta gärna på de digitala plattformerna. Chansen finns att du blir belönad med fina upplevelser och samtidigt bidrar till en större musikalisk mångfald.
Sveriges Kristna råd fördömer koranbränningen vid moskén på Södermalm i Stockholm.
Judiska Centralrådet i Sverige fördömer koranbränningen vid moskén på Södermalm i Stockholm.
Påven fördömer koranbränningen vid moskén på Södermalm i Stockholm.
Utrikesdepartementet skriver så här: ”Brännandet av koranen, eller någon annan helig skrift, är en kränkande och respektlös handling och en tydlig provokation”. UD skriver vidare att uttryck för rasism, främlingsfientlighet och intolerans ”inte har någon plats i Sverige eller i Europa”. Kanske är UD:s exceptionella utspel ett inspel i Nato-frågan, men vi har i Sverige en omfattande lagstiftning mot diskriminering och kränkning, vilket givetvis är bra. I Skollagen står det till exempel så här:
”Utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna som människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet samt solidaritet mellan människor. Var och en som verkar inom utbildningen ska främja de mänskliga rättigheterna och aktivt motverka alla former av kränkande behandling. ”
Kimmo Nuotio, professor i straffrätt vid Helsingfors universitet (Foto: CC-licens)
I Finland är att offentligt bränna Koranen eller andra heliga skrifter ett brott mot lagen om trosfrid. Hos oss är det inte vanligt att uttrycka sin yttrandefrihet genom att bränna Bibeln eller Koranen under demonstrationer. Det här är inte ett beteende som automatiskt skulle skyddas, eftersom det i grunden är kriminaliserat, säger professorn i straffrätt Kimmo Nuotio. På motsvarande sätt är det i många andra länder. Är det någon som vill hävda att Finland är odemokratiskt?
Vad är det som gör att svensk demokrati är så otroligt känslig att den inte kan sätta stopp för kränkningar av religiös tro? Lika självklart ska inte tron, som i Iran till exempel, användas till att människor ska klä sig på ett visst sätt etcetera? Som kristen, inte särskilt utövande men ändå, skulle jag känna mig kränkt av en brinnande Bibel. Det är också denna tro som i stor utsträckning utgör värdegrunden för mina politiska ställningstaganden och valet av Centerpartiet som mitt politiska parti.
Tänk om Tidöregering! Låt Finland vara en förebild, även i denna fråga.
Den 24 juni. Ett hundra år sedan Edith Södergran dog, till följd av tuberkulos, bara 31 år gammal.
Utan tvekan ett av de största namnen i svenskspråkig poesi. Tacksamt nog finns också hennes poesi tonsatt av flera kompositörer. I den genren står ett namn ut, Anna Kruse, som i samarbete med Stina Ekblad gjort mycket att föra ut Södergrans poesi i poetisk form. Lagom till minnesdagen kommer också en singel ”Glädjen är en fjäril”, en av de första dikterna från Södergrans penna:
”Glädjen är en fjäril Som fladdrar lågt över marken, Men sorgen är en fågel Med stora, starka svarta vingar, De bära en högt över livet, Som flyter nere i solljus och grönska. Sorgens fågel flyger högt, Dit där smärtans änglar hålla vakt Över dödens läger.”
Edith Södergran, foto A V Kondratjeva.
Fler har inspirerats till att tonsätta Södergrans poesi. Bland utgivningar finns till exempel norsk/finska (mamman från Karelen) Sinikka Langeland, som både sjunger och spelar det finska nationalinstrumentet kantele och Nicolai Dunger.
Södergrans släkt kom från österbottniska Närpes men Edith och hennes föräldrar kom att bo i lilla Raivola på Karelska näset. Edith Södergran avled också i Raivola och där finns även en minnessten. Skolgången var i en tysk skola i Sankt Petersburg.
Mats Paulson komponerade den fina ”Stilla Raivolavals ”som för två år sedan (något av det sista Mats gjorde innan han avled), fint producerad av Roland Junell och med medverkan av Frida Andersson och Åsa Jinder. Här på youtube, där också bilder från Södergrans liv finns med – snyggt: https://youtu.be/6IL3lm8_oLc
Jag har rotat runt i Thella Johnsons värld i några dagar, utifrån hennes debutroman ”Fred”. Det har gjort mig något mer förvirrad än vanligt. Varför? Det är ett myller av människor, händelser, platser – sedda över tid. Man kan därför läsa den som huvudpersonen Elina Kansas memoarer, mot en bakgrund av släkthistoria inkluderande flera generationer.
Författaren har en bakgrund som journalist, bland annat som korrespondent för Sveriges Radio i Finland, men också som artist i samarbete med finlandssvenska Love Antell och Mattias Björkas (Vasas Flora och Fauna med mera).
Thella Johnson, foto Kajsa Göransson
Johnson beskriver sin bok som en litterär historieskrivning. Det ligger mycket i detta och för mig som läsare, med finlandssvensk bakgrund och bosatt i Sverige en hög grad av igenkännande. Jag har varit i Kemi, många gånger. Jag har varit i Helsingfors, förstås. I Björneborg. Jag vet vem Tapani Kansa är, om man syftar på den legendariske sångaren. Men, jag visste inte vem Johnsons Tapani Kansa är. Dock vet jag nu, att denne andre Kansa är Elinas styvfar, som går som lite av en stabil röd tråd genom boken.
”Fred” är också en svensk samtidshistoria, om våra nära band till Finland och jag ser den också gärna som en hyllning till alla finländare som berikat det svenska samhället. Men det finns också många mörka sidor i boken, kriminalitet, narkotiska, våld, psykiska sjukdomar.
Hade jag varit regissören Jouko Turkka hade jag tänkt: en guldgruva. Vilken pjäs. Vilken inlevelse. Vilken utlevelse. Skit och prutt. Nävar och skit. Beskyddarverksamhet och fattigdom. Krig mellan länder, krig mellan människor. Bakelser. Det här måste vi göra teater av.
Turkka var alltså en mycket känd finländsk regissör (1942–2016). När jag var tjänstledig en period på 80-talet vikarierade en finlandssvensk scenograf och fotograf för mi. Han fullkomligt älskade denne Turkka. Nu bör det läggas till att Turkka var skandalomsusad, provokativ, och för att citera Wikipedia eftersträvade han en spelstil där skådespelarna befinner sig vid sina fysiska och psykiska gränser. I det sammanhanget kan jag känna det finska och människorna i Johnsons roman och Turkka ligger nära varandra, i utlevelsen, energin, olyckan och så vidare.
Johnson beskriver sin bok som en litterär historieskrivning. Det ligger mycket i detta och för mig som läsare, med finlandssvensk bakgrund och bosatt i Sverige en hög grad av igenkännande. Jag har varit i Kemi, många gånger. Jag har varit i Helsingfors, förstås. I Björneborg. Jag vet vem Tapani Kansa är, om man syftar på den legendariske sångaren. Men, jag visste inte vem Johnsons Tapani Kansa är. Dock vet jag nu, att denne andre Kansa är Elinas styvfar, som går som lite av en stabil röd tråd genom boken.
”Fred” är också en svensk samtidshistoria, om våra nära band till Finland och jag ser den också gärna som en hyllning till alla finländare som berikat det svenska samhället. Men det finns också många mörka sidor i boken, kriminalitet, narkotiska, våld, psykiska sjukdomar.
Hade jag varit regissören Jouko Turkka hade jag tänkt: en guldgruva. Vilken pjäs. Vilken inlevelse. Vilken utlevelse. Skit och prutt. Nävar och skit. Beskyddarverksamhet och fattigdom. Krig mellan länder, krig mellan människor. Bakelser. Det här måste vi göra teater av.
Turkka var alltså en mycket känd finländsk regissör (1942–2016). När jag var tjänstledig en period på 80-talet vikarierade en finlandssvensk scenograf och fotograf för mi. Han fullkomligt älskade denne Turkka. Nu bör det läggas till att Turkka var skandalomsusad, provokativ, och för att citera Wikipedia eftersträvade han en spelstil där skådespelarna befinner sig vid sina fysiska och psykiska gränser. I det sammanhanget kan jag känna det finska och människorna i Johnsons roman och Turkka ligger nära varandra, i utlevelsen, energin, olyckan och så vidare.
Joukku Turkka, 1972
Johnsons Finland och för all del hennes Sverige skiljer sig dock påtagligt från mitt och kanske också kanske från många andra finländares. Men, det är författarens privilegium att lyfta fram det för henne signifikanta, likaväl som det subtila. Här är det uppenbart att Johnson ligger betydligt närmare Turkka än Proust i sitt betraktelsesätt.
Likväl känner jag igen mig i ”Fred”, i det finländska i mig. Sådana som vi finlandsbördiga är, när föräldrarna och andra släktingar inte bara varit med om ett teoretiskt krig, utan levt det. Sådana som vi lever också med ett hotande Ryssland, som faktiskt ockuperade oss i mer än 100 år (och som morfar kämpade emot). Och vi kan relatera till en Runebergbakelse, till memma och till sångaren Tapani Kansa, även om vi inte älskar någon av dessa.
Det är också här som problemen kan uppstå för den svenske läsaren. Texten med sin ordrikedom och sin vokabulär innehåller en hel del finska och specifikt finländska uttryck samt referenser som kräver en viss typ av kultur och historiekompetens. Här kunde förlaget hjälp till med en del förklaringar.
Hur som helst, kanske är Johnsons drygt 400 sidor av ordexplosion och förlustelser en motreaktion på arbetet hon tidigare varit känd för, som stringent journalist och som korrespondent. Här är det skrivarglädje rakt igenom. Det får man tacka för i en text som är både själ och kropp, ung och gammal, fattig och strävan mot rikedom och välstånd. Den som tar sig igenom texten får en belöning, men kanske inte Fred i sinnet.
Mikael Rickfors är i fin form, trots genomgången covid och andra sjukdomar. Jag är på Musikplats P4, livescenen i Sveriges Radios hus. Fullsatt, radiosändning live och en spelning som rör sig rutinerat mellan irländsk folkmusik, rock och blues.
En av Sveriges bästa låtskrivare. Dessutom en av rocksveriges bästa röster, fortfarande, trots 74 år. Internationell toppklass helt enkelt. Nu med ett nytt album ute, titeln Mikael Rickfors, helt enkelt.
Kanske gillade jag förra spelningen på Musikplats P4 strax före covid ännu lite bättre, med sin lilla mindre sättning. Smaken är olika, men slutsatsen blir hur som helst, Rickfors har ett låtmaterial som är så varierat, så bra.
Nu är turnerandet i gång runt om i landet, och med avstickare till Finland, ända fram till hösten. Du kommer väl?
Mikael Rickfors, Eagle Records, distribution Border.
Producent: Örjan Englund.
Terese Lien Evenstad, pressfoto Rickard Olausson
Terese Lien Evenstad
Förväntade mig kanske lite ”tråkjazz” men blir så positivt överraskad när jag lyssnar på Terese Lien Evenstads tredje album, Movement, som kom ut alldeles nyligen. Hon står ocksä för komponerandet.
Kraftfullt och energifullt, dynamiskt, men ändå lite varierat och också lite med folkmusikdtoner. Självklart hennes fiol intar en viktig roll men det finns också ett fint samspel med pianisten Fabian Kallerdahl, bassisten Arvid Jullander, trumspelaren Peter Danemo, and Alexander Ivarsson på klarinett.
Jag vet inte riktigt om jag vill sätta något spår här före de andra, det är varierat så att alltid något passar oavsett vilket humör jag är på. Så Terese Lien Evenstad är en välutbildad musiker, ja, helt enkelt en stjärna på hur hon använder sim kompetens.
Terese Lien Evenstad, Movement, Berthold Records.
Folk och Rackare
Folk och rackare, den legendariska folkmusikgruppen, har inte mött stockholmspubliken sedan 1985, även om de haft lite återföreningsförsök på andra platser. Men stockholmsbesöket är efterlängtat och de möter en jublande och stor publik i stora salen på Scenkonstmuseet, när de gör en livekonsert på en och en halv timme där.
Det är rutinerat, charmigt och trevligt. Men nog märks det lite att man inte står på scen ofta och inte har ett långt, gemensamt, genomrepat turnerandet i bagaget. Kul ändå, och väl värt att lyssna på ändå.
Någon gång för många år sedan, i början av 60-talet, kom vännerna Väino och Aino Esken på besök till mina föräldrars sommarstuga, för en helt vanlig sommarfika ute i vår berså. Deras döttrar, min klasskamrat Reet och lillasyster Piret, var inte med till min besvikelse, så jag satt med vid kaffebordet och lyssnade.
Vilken tur att ni kunde försvara er mot ryssarna, sa Aino, och tittade på min mor.
Det brukade inte talas om krig i mitt föräldrahem och inte heller hemma hos mormor och de andra släktingarna i Finland. Min mor visste dock hur det stod till i Estland, likaväl som i Finland. Hon avskydde krig och våld, gick ut ur rummet när Aktuellt visade alltför våldsamma scener. Hon höll med Aino och sa: jag kan inte ens föreställa mig hur det kunde ha blivit. Sen pratades det inte mer om saken. Tanken slog mig, om Finland blivit ockuperat, kanske inga semesterresor till mommi mer.
Många år senare, när hon min mor anade att hon inte hade så många år kvar, gick vi tillsammans på Nya Kyrkogården i Jakobstad, hon pratade om klasskamrater och vänner som hade mist livet vid fronten, hon pratade om bomberna, om de vita korsen. Men, vi förblev fria, sa hon. Det var första och sista gången hon pratade om detta.
Aino och Väino fick vänta till efter Sovjetunionens fall innan de vågade resa till sina barndomsminnen. Minnet av ungdomskärleken Vilma, som hade blivit kvar i Estland, blev för stor för Väino och det blev skilsmässa från Aino. Väino begravdes så småningom i sitt hemland, Aino blev kvar i Sverige till sin död.
Men alla dessa ester, vänner och umgänge, har stannat kvar i mitt minne. Aino, Väino, Arved, Reet, Piret, familjen Zaar, familjen Aasma, Virge, Marje, Ülo, Andres. Jag har aldrig kunnat glömma och alltid undrat, vad tänkte ni om hemlandet, om släktingarna, där i diasporan?
Så jag gjorde en reportageresa från Estland 1980, när nästan ingen journalist åkte dit. För att förstå lite mer. Jag såg bakgårdarna och förfallet i Tallinns gamla stad, men kärleken till det estniska bestod och växte. Jag såg de ryska soldaterna roa sig på ett nöjesfält. Jag engagerade mig efter det i kampen för ett fritt, självständigt Östeuropa. Vi pratade om förtryck, om yttrandefrihet, om dissidenter. Vi pratade om Sverige, som 1940 var ett av de första länderna som erkände Sovjetestland och ockupationen av den självständiga republiken Estland. Varför?
Och vi såg små tecken i Östeuropa på opposition. Sovjetiska dissidenter, en Sacharov, några till. Lite protester i samband med OS 1980. Sovjetunionen föll, så småningom, men inte tack vare oss och inte tack vare oppositionen.
Li Bennich-Björkman, pressfoto Mikael Wallerstedt
Så läser jag Li Bennich-Björkmans ”Bakom och bortom järnridån, de sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Östeuropa”. Trots mina hyggliga förkunskaper finns där något nytt. En bok med oerhört många detaljer, så många att det känns överlastat, om människor i olika sammanhang, i studentföreningar, i kulturföreningar och så vidare som på något sätt vägrat acceptera Sovjetstyre. De hittade vägar att behålla, tillsammans med vänner, sin andliga frihet, ett litet friutrymme.
Slutsatsen jag drar, blir också med starkt stöd av Li Bennich-Björkman, att sovjetrepublikerna var väldigt olika. Kommunistpartiet agerade olika, Lettland, hade stor andel rysk befolkning och skilde sig mycket från Estland, partiet var till exempel mycket mer traditionellt sovjetkommunistiskt än partiet i Estland. I Estland uppstod, med partiets godtycke, rörelser som Kodulinn (Hemstaden) för att bevara kulturarvet men också diskussionsklubbar bland studenterna på Tartuuniversitet. Politiken fick till och med influenser av amerikanskt ekonomiskt tänkande och man experimenterade inom ramen för ekonomidepartementet med nya organisations- och styrformer långt från sovjetkommunismen. I Litauen fanns en stor tilltro till den egna förmågan, av historiska skäl, och tron, på katolicismen, var också betydelsefull. Ukraina genomgick befolkningsförändringar och nya gränsdragningar. Västra Ukraina, med Lviv, var mer västorienterat än östra Ukraina, med Donetskområdet.
Vi har således alltför lättvindigt dragit alla sovjetrepubliker över en kam, blir slutsatsen hos Bennich-Björkman. De var olika och de har blivit olika. Men det är inte alltid så att vad de var innebär att de blev på ett visst sätt, utan politiken formas av olika individer och konstellationer och konsekvenserna varierar.
Ett alldeles särskilt problem är korruptionen, som egentligen endast Estland undslipper. Det menar Bennich-Björkman beror på tydliga ställningstaganden från estniska politiker och att de politiska partierna inte blev finansierade av affärsfolket, senare oligarkerna. I Estland stod till exempel Mart Laar för denna tydlighet. I dagens Estland står Kaja Kallas fortsatt för tydlighet, nu med markeringen mot Ryssland. Kajas far, Siim, var under ett par år premiärminister i det fria Estland men hade också som så många en bakgrund i kommunistpartiet. Från de senaste åren står Volodymyr Zelensky för en antikorruptionslinje, men har en betydligt brantare uppförsbacke än vad Laar och hans kollegor hade i Estland. För Zelensky och Ukraina är korruptions-utrotningen ett måste, med tanke på EU och Nato.
Men det var alltså olika i Sovjetrepublikerna, visar det sig, när Li Bennich Björkman reser runt, intervjuar, läser och det gör hon i en period av runt 20 år. Hon har en förkärlek för att berätta om alla dessa möten, alla dessa människor, politiker, kulturarbetare, affärsmän. Arbetet i sig är förstås en prestation, men ”Bortom och bakom järnridån” hamnar någonstans mellan en vetenskaplig studie och en rapport om vilka som var med. I Li Bennich-Björkmans arbete finns även ett personligt engagemang, det märks. Hennes mor är estniska och i slutet av boken, när Estland är fritt sen många år, när Bennich-Björkman lärt sig tala bättre estniska och skaffat ett sommarboende i Pärnu (där för övrigt många svenskar semestrade på 30-talet), så kommer också sorgen fram. Det sovjetestland som var så slutet, och den mormor, den morfar som hon aldrig någonsin fick träffa. Mitt folk, säger en god vän till mig, född i Sverige, som inte heller fått möjlighet att träffa sina äldre släktingar när politik och våld rest murar. Det är min dröm, trots att jag aldrig fick lära känna henne, att besöka mormors grav men det går inte, säger vännen. Det är en stor sorg.
För ett par månader släppte Lisa Grotherus en skiva som redan blivit både omtalad och älskad, ”Musiken från Min berättelse”. Ursprunget var radioprogram om de stora ögonblicken som förändrar livet, som cancer, coronan, att lämna Jehovas vittnen, om ett barn med grav hjärnskada. Dramaten och Sveriges Radio gick samman för att göra en liveversion och Lisa blev tillfrågad att vara kompositör och musiker.
För mig fungerade ”Musiken från Min berättelse” som både ögonöppnare, bearbetare och musikalisk inspiration. Så jag ville gärna träffa och samtala med Lisa Grotherus, för att höra hennes egna tankar.
Som artist har man ju ofta levererat något, en konsert, en föreställning, en skiva och man går vidare. Även om Lisa är glad över skivan och responsen som den och hon fått är det ändå något som är fullbordat, som det brukar vara. Nu är jag inne i en ny skaparprocess, konstaterar hon. När allt är klart, producerat, släppt så lämnar man ju det och går vidare.
Lisa fortsätter dock: Även om jag är inne i något nytt är jag ändå glatt överraskad över hur människor uppskattat skivan, och dessutom över att människor tar till sig de olika spåren beroende på egna känslor och upplevelser.
Lisa Grotherus, foto Hedda Axelsson
Vad kan det då bli av det nya? Det är svårt att veta. Rent musikaliskt är Lisa väldigt mångsidig, instrumentalist med klarinett och basklarinett, men hon är också sångerska, kompositör och även textförfattare. På just ”Musiken från Min berättelse” tycker jag att hennes styrka som utmärkt sångerska kommer fram mer än någonsin.
Lisa nämner att hon ser två olika vägar med sin musik. Den ena, säger hon, är när jag vill berätta något, den andra vägen handlar mer om att lyfta fram musikens egen kraft. Kanske ska Min Berättelse hänföras till den första vägen, den senare uppkommer när Lisa musicerar, ofta med sina egna ensembler, utifrån instrumenten som hennes egen klarinett eller basklarinett (och jag blir inte förvånad om det är där ett kommande album hamnar).
Men man kan också diskutera huvudfårorna utifrån andra termer, och i detta sammanhang konstaterar Lisa Grotherus att folkmusik och jazz är det som ligger henne närmast. Kanske har hon under senare år blivit alltmer folkmusikinspirerad.
Men hur hamnade hon här, i denna musikvärld? Lisa är uppvuxen med musiken, med en pappa som är välkänd och mångsidig musiker. Han bidrar med mycket erfarenheter från branschen, säger Lisa, men också kring det rent musikaliska, kort sagt: en mentor att bolla tankar med.
Trots denna bakgrund och dessa förutsättningar var det inte självklart för henne att bli musiker. I stället blev det först studier i internationella relationer och vistelse i olika länder som Liberia och Palestina. Jag tolkar Lisa som att musiken från olika länder inte varit av avgörande vikt för henne, även om hon självklart lyssnat, men att detta ändå speglar hennes öppenhet för såväl den rent geografiska omvärlden som den musikaliska.
Till sist kom det dock ett avgörande ögonblick, när de internationella relationerna lades undan och drivkraften mot musiken var för stark. Så hon började sina musikstudier, först i folkhögskola och sedan på Musikhögskolan.
Det var fantastiskt att få träffa andra med samma drivkraft för musiken, berättar hon. Så även om hon sitter själv där i lyan och jobbar med musikaliska uppfinningar, så tolkar jag det, så föds många samarbeten i de olika ensembler hon drar i gång. Några blir förstås hennes allra närmaste, rent musikaliskt men kanske också som vänner och inspiratörer.
Hur ser då framtiden ut? Det jag möter är en strukturerad artist, som har koll på det egna korta perspektivet och det längre. Musikaliska idéer kan uppkomma under promenaden, kanske ute med den treåriga sonen, men ska sorteras in och numreras – sen får det kollas om de bär för ett fortsatt arbete. Gissningsvis är det detta strukturerade men också eftertänksamma förhållningsvis som gjort att hon efterfrågats i till exempel stipendiejury-nämnd, som hos Stim eller i Uppsala kommun.
Men utöver musiken då frågar jag? Jo, då. Dramatiken, teatern och berättandet har hon ju redan känt på. Men andra former, som till exempel konsten är hon inte heller främmande för.
Jag tackar för en trevlig pratstund, där på caféet och tar med mig en del tankar. De tankarna spar jag till framtiden, men det känns riktigt bra att ha träffat en så skicklig artist och musiker som dessutom är så kreativ och samtidigt strukturerad. Det där nya som snart ska sättas i gång, det ser jag verkligen fram emot, det kommer att bli bra.
Thomas Wihlman
Lisa Grotherus album ”Musiken från Min berättelse”, finns på Pacaya Records, distribution CD Bengans samt digitalt
Tuulikki Bartosik, dragspelare, från Estland, bosatt i Stockholm. Jag har lyssnat till Tuulikki tidigare, både hennes album och live. Jag minns att hon berättade om hur hon vandrade i de estniska skogarna, jag minns hur hon använde sitt dragspel.
Nu är hon aktuell med ett nytt album, ”Playscapes”. Det finns nog lite Estland i detta också, som i spåret ”Reval: Pettäsaamislugu” (Reval är ett gammalt namn för Tallinn). Men också så mycket annat, både musikaliskt i sig och de musikaliska miljöer som speglas (som till exempel sandkornen på en strand i Robertsfors).
Inget snack. Det är ett extraordinärt album. I ”London” möter vi storstaden, i min ljudupplevelse i alla fall, tunnelbanan, trafiken, myllret av människor, den höga pulsen. Energin. I nästa spår, ”Helsinki” är vi i en annan stad, människor vandrar på Alexen, spårvagnarna rasslar, kanske vi tar en tur med båten till Sveaborg.
Tuulikki Bartosik, foto Ingridient
Vad betyder detta? Två saker: Ljudminnen, Tuulikkis egna, från olika platser, och de dofter och ljud som vi kanske själva har upplevt. De förenas hos lyssnaren i en musikalisk och rytmiskt varierad upplevelse. Vi reser i miljöer allt ifrån det lantliga Võrumaa till Stockholm och mångmiljonstaden London. Om det är en fördel att jag själv varit på nästan alla platser där Bartosiks musikaliska upplevelser gett henne inspiration vet jag inte, kanske kan man vända på det om du inte gjort det: Omsätt Tuulikki Bartosiks musik till en egen verklighetsbild.
Så, på Playscape är det en Bartosik som rest vidare, har tagit på sig ljudteknikermössan, skapat suggestiva ljud och vibrerande rytmer, låter dragspelet (som ändå finns där) få en mindre framträdande plats. Enkelt uttryckt: Ett alldeles extraordinärt album. Med all rätta uppmärksammat runt om i världen.
Thomas Wihlman
Playscapes, Tuulikki Bartosik.
Skivbolag; Efni (Bartosiks eget)
Producerat av Sander Mölder och Tuulikki Bartosik
All musik komponerad av Tuulikki Bartosik
Mixad och mastrad av Siim Mäesalu
Inspelat i estniska radions studio, Rävala 8 och Tuulikis hemstudio
