Jag fick i min hand tre dvd-skivor, dokumentärfilmer producerad av den svenske filmaren Carl Abrahamsson. Han har många strängar på sin lyra förutom filmandet, som musiker, skribent med mera. Aktuell är Abrahamsson också med spelfilmen Silent Lips, som släpps på DVD och Video-on-demand 25 april.

Carl Abrahamsson är alltså en produktiv person. Två av de tre filmerna här är sinsemellan produktionsmässigt, grafiskt osv. ganska lika. Den som är annorlunda är filmen om Freddie Wadling, Ingenting är sant, allting är möjligt.

Idéen med Wadling-filmen är spännande. Abrahamsson umgicks med Wadling på 80-talet, de samtalade och såg på skräckfilm tillsammans. På Super-8 spelade Abrahamsson in Wadling live och intervjuade honom. I filmen får vi se en nyinspelning med Wadling, samma musik, och en intervju där samma frågor som 1988 ställs.

Det är ett spännande grep som producenten förvaltar väl. Wadling version 1 är en energisk scenpersonlighet, kommen från band som Lädernunnan och Liket Lever. Wadling 2 är fattig och märkt av sjukdom och ett hårt liv. En djupare, personlig röst, långt ifrån 80-talets. 

Svaren på de ställda frågorna varierar, beroende på tidens gång, sanningsenlighet och självinsikt. 80-talet Wadling säger sig vara en social person, 10-talets ”Nej det är jag väl inte”.
Den yngre Wadling pekar på förebilder som Captain Beefheart, den äldre på Zappa. Dessutom konstaterar han att Hank Williams var en idol i ungdomen, även om han inte ens visste vem det var.

Wadling pratar också om sin scenskräck, men menar också att skräck sätter en bra smak på saker och ting. 

Abrahamsson kommer inte själv med pekpinnar och jämförelser, vi som betraktare får göra det själva. Det känns respektfullt både mot oss som ser dokumentären och mot Wadling själv. Timingen är perfekt, snart blir det Wadling-dags i Så Mycket Bättre. 

Gatewood och McKenzie
De två andra dokumentärerna innehåller till stor del intervjuer. Upplägget är likartat och ganska konventionellt. Abrahamsson låter helt enkelt de intervjuade, fotografen Charles Gatewood och musikern, tillika performance-artisten, Andrew McKenzie berätta, utan att de ansätts av några direkt svåra, journalistiska frågor.

För mig framstår filmen om Charles Gatewood, Once the Toothpaste is Out of the Tube, som den intressantaste. Det är nog ett rent personligt ställningstagande, utifrån mig eget intresse för fotografi. 

Gatewood bodde i Sverige på 1960-talet, var bland annat verksam på välkända bildbyrån AB Text och Bilder, och fotograferade till exempel den unge Bob Dylan.
Men sen tog fotograferandet och livet andra vägar, han återvände till USA. En stark drivkraft blev efterhand utforskandet av subkulturer som till exempel piercing, något som han var mycket tidigt med att fotografera.

Charles Gatewood är utbildad vid Universitet i Michigan som antropolog och hans fotograferande kan nog också ses som antropologi. Detta manifesteras också i utforskandet av narcissism, fetischism och olika sexuella uttryck. Han konstaterar själv att han är en iakttagare, så att vi själva ska kunna se vad det är som händer och reflektera över detta.  

Kanske säger det också något om vår samtid. En forskningsstudie konstaterade nyligen att antalet människor med narcissistiska drag de senaste decennierna ökad med 30 procent.
Filmen innehåller många exempel på Gatewoods bildskapande, och utifrån de böcker han publicerat. Att nå fram till positionen han har idag har tagit sin tid, ett exempel är att den första boken gjordes 1966 men först 1975 vågade en förläggare ge ut den.

Filmen är elegant gjord, jag gillar de grafiska elementen och de snygga tidsdokumenten som ackompanjerar Gatewoods berättande. Och för alla fotografiintresserade borde Gatewoods bildskapande, också manifesterat i egna videos, ingå i grundutbildningen. 

Giving a baby a chainsaw
Samma snygga produktion med tidstypiska bilder och filmer kännetecknar intervjun med Andrew McKenzie. Han är mannen bakom The Hafler Trio, i grunden honom själv men ofta i samarbete med andra musiker. Vi möter honom i Giving a Baby a Chainsaw.

Likheten med Gatewood finns i synen på kreativiteten och skapandet som en lärprocess. 
McKenzie talar till och med om ”complimentary education”, där kunskap utvecklas i till exempel workshops och sedan byggs på i nya workshops. 

Till skillnad mot Gatewood-filmen blir det, av naturliga skäl, mindre utrymme för att ta del av McKenzies skapande. I stället tar intervjun, inte minst McKenzie själv, mycket stort utrymme. Kanske gör detta att jag tappar lite av intresset och fokus, det blir lite för långt, kanske till och lite motsägelsefullt och till och med lite för ytligt.

Man får alltså söka sig andra vägar för att förstå musikskapandet hos McKenzie. Kanske har Abrahamsson insett detta, eftersom McKenzie har är en så varierad och diger produktion, nästan omöjlig att ge en fullständig bild av.

Trots allt, välgjort och intressant, även om jag av dessa tre fördrar filmerna om Freddie Wadling och Charles Gatewood.

Thomas Wihlman (2016)