Få år det senaste århundradet har varit så händelserika som 1968. Många äldre minns Biafra-kriget, revolten i Frankrike, Vietnamkriget, invasionen av Tjeckoslovakien, mordet på Martin Luther King osv. Så dramatiskt var det inte i Sverige, här inträffade saker som kanske påverkade landet mer på sikt, vi fick den första pizzerian, Grupp 8 startade och kårhuset i Stockholm ockuperades. 

Henrik Berggren, författaren, journalisten, historikern, har i nyutkomna 68 en vidare ambition än att beskriva de enskilda händelserna. Det handlar i stället om en beskrivning och analys av en mer långsiktig samhällsomvandling, där ungdomsrevolt, konst, litteratur, fritid, arbete och religion med sina olika strömningar påverkat det svenska samhället.

Men låt oss ändå återvända till just 1968. Den blivande svenske kungen gick tvärs över Drottninggatan i Uppsala, nyss inskriven på Uppsala Universitet. Senare, på en av Utrikespolitiska föreningens seminarier kom han med sin adjutant och lyssnade till C G Hermansson. Jag vet, jag var där, ett par rader bakom. Kanske speglar också kungens utbildning hur viktig omvärlden, eller världen för den delen, blivit för svenskarna. Ytterligare ett tecken: Universitetsaulan helt fylld av studenter och andra intresserade i ett möte om Biafra-kriget.

Kungen var inte den ende nyinskrivne. I slutet av maj 1968, som nybliven student, for jag till Uppsala, med två glada vänner, för att göra samma sak som kungen, skriva in mig. Vi firade med en tournedos och en Coca Cola på en restaurang på Drottninggatan, som nu gått till restauranghimlen. Vi var många som strömmade till universiteten, vilket ledde till problem för utbildningsväsendet. Universitetskanslersämbetet presenterade sitt förslag till ändrad studieordning, UKAS, där valfriheten vid högre studier skulle inskränkas – det ledde senare till kårhusockupationen. Utbildningsministern hette Olof Palme.

Politiskt omedvetna var många, konstaterar Berggren. Det gällde också mina gamla klasskamrater. Några var medlemmar i Konservativ Skolungdom (KS), andra i SSU. Ingetdera tilltalade mig, allra minst KS fokus på fester och tedans. 

Insikten om att det USA gjorde i Vietnam var alldeles oacceptabelt hade dock vaknat, något som vi delade med många. Att vi studenter var som folk var mest 1968, och inga revolutionärer, blir påtagligt när man läser 68. Henrik Berggren har modet att konstatera: mycket var ju sig ändå likt i folkhems-Sverige. Det traditionella samhället var ännu starkt. Ändå beskrivs det, till exempel i Dagens Nyheter nyligen, som upprorsåret 1968. 

Berggrens resonemang tar lite udden av en generationskonflikt, men pekar i stället på en konflikt inom generationer. Vi bör också komma ihåg att även om många engagerade sig i Vietnamrörelsen, och en del var mods eller någonting annat, så var alltså de flesta ungdomar inte särskilt radikala. Henrik Berggren belyser detta väl. 

Berggrens 68 är inte textmässigt lika grundlig, som t.ex. hans Palmebok. Form- och utseendemässigt, med ett stort antal helsidesbilder, känns den mer som en presentbok åt 68-talisten. Detta må vara förlagets approach, Max Ström i Bonnierkoncernen, har ju ett starkt fokus på utgivning av fotografisk litteratur. Och fotografipärlor från 1968 finns det gott om i ”68”. 

Textmässigt fuskar sig inte författaren fram, det är välformulerat och genomtänkt. Så Henrik Berggren petar hål på våra fördomar om 68, så radikala och upproriska var vi inte – med enstaka mindre undantag. Men ändå: här fanns många frön i en samhällsomvandling som förvandlade Sverige från ett introvert land till ett innovativt mångkulturellt välståndsland i en global värld. Det var bara så att allt inte inträffade just 1968. 

Thomas Wihlman (2018)

68, Henrik Berggren, Bokförlaget Max Ström AB, ISBN 978 91 7126 417 6