Det är show, det är allsång, det är dans, det är handklappningar, det är vemod. Det är iranska musiker, delvis med afrikansk anknytning som intar Musikaliska Akademiens stora sal. Och tror du mig inte så kan jag lägga till att här finns också en judisk och en etiopisk koppling.

Så här, som någon politiker plägar säga: Det finns afro-iranier, ättlingar till östafrikanska slavar som hamnade i Iran. Många av dessa anammade den muslimska tron, men en del behöll sitt arv, bland annat judendom. Av allt detta har blivit en afro-iransk musiktradition, som vi på konserten får uppleva via den musikaliske giganten Saeid Shanbehadeh. Med sin afro-iranska bakgrund dansar han också omkring på scenen, kanske för att markera sin moders afrikanska rötter – och far runt med sin neyanban, en form av säckpipa.

Titeln på det nya albumet ”Pour-Afrigha” (skivbolag: Buda Musique) med fyra iranska stjärnmusiker, som presenteras är också en hyllning, Saeds mor bar det namnet. Vi får också höra en sång, tillägnad henne. Men bara afrikanskt, och bara iranskt är det inte. Här finns via Saeds saxofon ett jazzigt inslag, även om det inslaget inte tillåts att dominera. Att gitarristen Manu Codjia har sina rötter i jazzen, förstärker det jazziga. Slagverkaren Naghib Shanbehzadeh rör sig över hela det musikaliska fältet.

Lägg därtill den utmärkte iransk-svenske sångaren Rostam Mirlashari, som för oss mellan sorg och uppsluppenhet. Han har sin bakgrund i Baluchistan, i området mellan Iran, Pakistan och Afghanistan, men hamnade i Sverige av politiska skäl, för nitton år sedan. Nu gör han ett musikaliskt drömprojekt, med fantastiska musiker, som resulterat i albumet och turnerande.

Inte för inte kallas han Rostam Prinsen av Baluchistan. I Sverige har han varit engagerad i den gränsöverskridande ensemblen Golbang, och gjort sig känd genom sin vackra, tydliga röst. Saeid har också en period, åtta månader bott i Sverige, och erkänner att det enda han lärt sig är ”hej” och ”hej då”. Men han är en världsmedborgare, som nu bor i Frankrike.

Inslagen annonseras på engelska, men Saeid låter oss inledningsvis välja om vi vill ha det på engelska, franska eller farsi (det dominerande språket i Iran). Det blir engelska, trots att merparten av publiken vill ha farsi. Tur att det blev engelska, tycker er recensent även om han får vissa saker från texterna förklarade av en iransk bänkgranne.

Efter succéer på Apolloteatern i New York, i Kanada, i Oslo och i Göteborg borde stockholmspubliken ha fyllt Musikaliska Akademiens stora sal till sista plats. Riktigt så blir det inte, även om salongen är välfylld. Men vi alla, allt ifrån iranska småtjejer till en äldre svensk recensent fick en fin, omväxlande, supermusikalisk konsert, med både vemod, sorg fast kanske allra mest dans och glädje. Musiken sprängde både musikaliska och geografiska gränser, och dem i publiken som er recensent pratade med var mycket nöjda. Jag instämde och rekommenderar ett besök på Spotify eller liknande om ni råkar missa gruppens konserter.

Thomas Wihlman, 2017