Mono recenserar Fröken Elvis nya album Kungen och Jag. Gruppen har tagit avstamp för en egen karriär, utan Elvis.

Elvis Presley dog år 1977, och sen var det inte mycket mer med det. Moody Blue var den sista singeln. Efter en följd av hits, inlett med That´s alright mama och Blue Moon of Kentucky 1954, följde musik och framträdanden som chockerade och förändrade musikhistorien. Eter att Elvis gjorde lumpen i Tyskland kom han hem, mjölkades ur och presterade med enstaka undantag allt mer ointressant musik.

Alternativa fakta, Fröken Elvis: I Elvis Presleys senare karriär fanns mycket intressant musik, ofta förbisedd, men nästan inget är översatt på svenska – en guldgruva kanske till och med. 

De fem fröknarna Elvis består av består av Camilla Fritzén (sång), Lisa Bodelius (trombon, kontrabas, piano), Maria Olsson (trumset), Sanna Andersson (kontrabas, piano, munspel och gitarr) och Josefin Berge (gitarr). De gjorde succé 2015 med sitt första album Elvis på svenska. Musikvalet hämtades från den senare beskrivningen och tidsperioden, Elvis post-Tyskland. Medlemmarna har gedigen musikalisk utbildning och erfarenhet, trots sina unga år. Perfekt bakgrund för att välja ur den post-tyska Elvis-produktionen. 

Hur följer man upp ett succéalbum? Här: med svensk originalmusik på svenska, med ett par undantag. Albumtiteln Kungen och Vi är förstås ändå en blinkning åt Elvis. Men det är mer Vi, Fröken Elvis själva, än Kungen. Faktiskt finns där bara den svenska versionen av Suspicious Minds, Så misstänksam, och Casanova (CC Rider). Den förra en pompös låt av Mark James som uttrycker en desperat längtan efter en nummer ett-hit. Något av det värsta Kungen gjorde, tycker jag. Tack ändå Fröken Elvis för att ni gjort låten dräglig. Ni upptäckte trots allt att det fanns något där, lite melodi instoppat och så. Ytterligare ett spår har Elvis-anknytning Benjamin, i original Danny Boy, d.v.s. den traditionella irländska sången, Elvis favoritlåt. 

Det nya albumet visar alltså att gruppen är på väg, kanske bort från Elvis. Talangen fanns redan i det första albumet, nu måste också gruppen gratuleras till något personligt, väl genomtänkt och väl utfört. Sånt kan också stavas talang.

Ingen musiker saknar influenser och inspiration, och de finns här. Det är möjligen omedvetet, jag är inte säker på att fröknarna är bekanta med Pointer Sisters eller Swe- Danes, men vi gamlingar är det. De trollar sig fint fram när de slipper Elvis och bara blir Fröken. Det svänger, den där ståbasen är härlig, texterna är personliga och vi kanske kan tala om visa i jazzton eller så. Med en dragning åt Sofia Karlsson-röst hos sångerskan Camilla Fritzén. Camilla har också skrivit flera av låtarna.

Uttryckt lite annorlunda. Inte revolutionerande, men väldigt trevligt, välgjort och framåtblickande. Och bruksortsromantik. Inte så många som skriver om Hallstavik, tack Fröken Elvis för den insatsen. Jag kommer inte med stora hyllningskväden, det finns förbättringspotential, jag skulle till exempel vilja ha lite tydligare textning (eller är det mixen?) till exempel, för texterna har bärighet. Faktiskt att texterna gick fram bättre live på releasekonserten, som också demonstrerade att Fröken Elvis är ett bra liveband (och ett välbokat sådant). Hur som helst, jag bugar för ambitionen och kunnandet (här finns också i bakgrunden gedigen musikutbildning).

Mina favoritspår? Svängiga ”Det regnar”, vackra ”I himmelen”, textstarka ”I detta land”. Jämnt, allt bra, men kanske utan en riktig superhit. Har gärna fel om det sistnämnda.

Vi på Mono Magasin sysslar inte med dumheter som att bedöma med stjärnor eller liknande. Och någon Fröken Springsteen lär vi nog aldrig få se. Men de fem fröknarna kommer säkert att glädja oss med snygg, meningsfull musik framöver. Fortsätt bara, säger jag. Och fastna inte, utmana publiken och er själva i stället. Sk-t i Elvis.

Och i himlen sitter en av mina allra bästa vänner, Birgitte, den ende jag känner som faktiskt träffat Elvis (och hans musiker, som Scotty Moore, och Jerry Lee och…). 

Hon säger – bra det här, även Suspicious Minds. Och bry er inte om vad den där Thomas  
tycker om Elvis. Jag vet att han gillar Jerry Lee bättre. Men fortsätt med Elvis, ni har mer att hämta där. Jag vet inte vad Elvis själv tycker, säger hon, jag vet inte var han bor sen han inte fick ta med sig Graceland hit upp. Men jag ska kolla med Pelle. Pelle säger jag förvånat. Ja, han som ni kallar Sankte Per, svarar hon. 

Hoppas vi möts i himlen och kan diskutera kungarna, Birgitte, som så många gånger förr på jorden. Fram till dess: Fröken Elvis finns i alla fall i det levande livet. Gott nog det. Och de gör himmelskt bra musik.

Thomas Wihlman, 2017