I somras hade jag en konversation med en vän och tidigare arbetskamrat. Av någon anledning hade vi aldrig talat om vårt föräldraarv, mitt finländska och hennes estniska. Kanske var vi en generation som borde ha frågat, tänkte vi. Om kriget, om ryssarna, om ockupationen av Estland, både den tyska och den sovjetiska, om min mormors Karelen. Men vi jämförde också havslandskapen och insjön Ladoga, det blåvita och det blåsvartvita, fåglarnas stillsamma kvittrande på ängen. 

Min mor sa, till våra estländska vänner, (vi hade flera): Tänk om vi också hade varit ockuperade, vad hade hänt då, hade vi funnits och hade vi funnits här?

Även hos yngre ester, som Tuulikki Bartosik, är det förflutna närvarande, kriget, ockupationen, flykten. Musikalisk åskådliggörs detta i två spår på albumet Tempest in a teapot (Torm veeklassis – varför vattenglaset blivit en teapot förstår jag tyvärr inte), först Lähme üle mere/Purjetades vabadusse, där färden går bort över havet, västerhavet i estnisk terminologi (vårt Östersjön) och sedan hemkomsten, Kojusaabumine/Purjetades vabadusse. Jag ser och hör i det första spåret den lilla båten med flyktingarna, som tar sig iland någonstans vid Roslagskusten. Till sist får flyktingarna åter komma hem, de återvänder liksom Kalev gör det i det estniska nationaleposet Kalevipoeg. I Kalevipoeg kommer det också åter en tid, efter bortavaron:

Küll siis Kalev jõuab koju
Oma lastel õnne tooma,
Eesti põlve uueks looma

Alltså: Kalev återvänder hem för att skänka lycka till sina barn och i Estland forma ett nytt släkte. Kanske är det därför logiskt att benen spritter i det följande albumspåret, Mäletaguse polka, minnena av den glömda byn. Därefter följer Josefini hällilaul, Josefins vaggsång, och i min fantasi blir det både en vaggsång till det nyfödda barnet eller till det av Kalevs nyskapade hemlandet. 

Det är ett oerhört vackert album, ett fint estniskt-svenskt samarbete, där Tuulikki styrt upp mycket själv, men med assistans av svenska producenterna Petter Berndalen och Jonas Knutsson. Måhända något inspirerat av Philip Glass, men ändå väldigt mycket av egen klang, ett album som blir en symbios av människa, historia och natur. Perfektionism råder och det italienska dragspelets sound i de estniska skogarna har återskapats med noggrannhet, i en studio på Valhallavägen i Stockholm.

Tack och lov är det väldigt långt från min barndoms Jularbo och Gnesta-Kalle, utan detta handlar om en musikalisk konstform där tankarna närmast går till finländska Maria Kalaniemi eller om vi ä i en annan världsdel till Astor Piazolla (utan alla musikaliska likheter i övrigt). Självklart går tankarna också till den estniska kör- och folkdanstraditionen, som ännu lever stark, liksom till runosången.

Kanske är Tuulikki Bartosik en musikens Jaan Kaplinski, en naturlyriker med en medvetenhet om vad förtryck, ofrihet och flykt kan innebära. Kanske är det också därför att hon är så estnisk, med en stark strävan mot de egna rötterna. Võrumaa är Bartosiks hemlandskap, i skogen, med fåglarnas kvitter, dit hon alltid återvänder, och därför är det på plats att citera Kaplinski:

”I Võrumaa, på landsvägen 
före nästa by stannar tiden. Ljungen ligger med slutna ögon. Humlorna
hänger i kovallens blommor. Inte ett 
strå gungar. Inte ett moln 
ändrar form. Lärkorna och lärkornas sång  
står stilla högt ovanför ängarna. Endast den heta sanden risslar stilla tillbaka i spåren efter vagnshjulen.”
(tolkning Ivo Illiste och Birgitta Göransson)

I denna naturlyrik, liksom i Bartosiks musikskapande, är också den mänskliga problematiken närvarande, och jag låter avslutningsvis åter Kaplinski få ordet: 
”På gränsen mellan ljudlöst 
och ljudande skälver
syrsornas filande 
leva kan man också sjungande 
dö kan man också tigande.”

Thomas Wihlman (Opulens, 2019)

Tuulikki Bartosik, Tempest in a teapot
Label: Playing With Music, Petter Berndalen
Distribution: Border Music AB
Releasedatum: 15 november 2019