Tidningen Kulturen gjorde ett nedslag på Södermalms Poesifestival. Vi gick därifrån lätt omtumlade av den makalösa blandning som Festivalgeneralen, drivkraften och entusiasten Boel Schenlaer fått ihop.

Aktuell kändes festivalen, med tanke på yttrandefrihet, politisk korrekthet och dagens stora frågor. Ett bra exempel är Daniel Boyacioglu som läste ur sin sjätte diktsamling, ”Allt om eld”. Boyacioglu har ju en anknytning till Södermalm och det lokala, såväl som till det internationella och utanförskapet. Han läste energiskt, engagerat och man kan lätt förstå att Boyaciuglo också är en musikens människa. Människor träder fram, pregnant som i ”Bosse är död” eller i dikter som för oss till Mellersta Östern. Det är lätt att tycka om dikterna och framträdandet.

En kraftfull svängning blev det till både innehåll och framförande när Ann-Marie Vinde läste sina översättningar av Emily Dickinson, den amerikanska 1800-talspoeten. Stillsamt, tydligt läste Vinde, och vi gick från den stora världen till den lilla och till naturen, som i den avslutande dikten om att mörda en fågel. Den sistnämnda var hämtad från den nya volymen med Vindes översättningar av Dickinson. Men någonstans tar det stopp, eller som Ann-Marie Vinde själv uttrycker det: allt är inte värt att översättas.

Tillbaka till Södermalm. Boel Schenlaer mindes Lars Gustafsson med bland annat ”Vägens tystnad före Bach”. Det kom oss, ett 40-tal åhörare, nära och en rörd Schenlaer hade svårt att läsa. En vacker hyllning till vår svenske mästare. Vi fick också höra att vi har något att se fram emot, Crister Enanders kommande bok om Lars Gustafsson.

Tempot skruvas upp

Så skruvades tempot upp igen. Zurab Rtveliashvili trädde in på scenen, Rtveliashvili – den landsflyktige georgiske poeten som fick en fristad I Sverige 2010. Kulturen är en ocean menade poeten, kanske kan vi också se Svarta Havet som en sådan. Expresssivt är ett understatement, expressivt både i lästa texter och i framförandet. Vad Put-in och Put-out syftar på förstår vi lätt, det var en nyttig påminnelse om att Putins Ryssland redan innan Krim ägnade sig åt erövringskrig, låt vara att det är omtvistat om upprinnelsen till det georgiska kriget. Allra starkast upplevde jag det när mjusikern Kaveh Mo ackompanjerade på sina folkmusik-instrument. Rytmiken i Rtveliasvilis dikter ströks under på ett både vacker och effektfull sätt. Vi förflyttades till en georgisk blomstrande dalgång, till landet som sannolikt var först i världen med att producera vin.

Vackert är kanske ändå inte det epitet man skulle sätta på den georgiske poetens lyrik. Men när John Swedenmark läste sina översättningar av Steinunn Sigurdardottirs poesi lyssnar vi uppmärksamt. En uppmärksamhet som blev än större när dikterna omväxlande framfördes på svenska och isländska, Sigurdardottir läste själv det isländska originalet. Hon läste hisnande vackert, inte minst blev jag fängslad av ”Vänner som dött”. Man ville genast rusa till skolbänken och lära sig språket, men vi får tills vidare vara glada över att Swedenmark så förtjänstfullt översätter Sigurdardottirs nya dikter. Dessutom är han så mycket på, att de dikter som kommer ut på Island i oktober, redan nu är översatta till svenska. Bra där, Swedenmark! 

Vi säger tack till Boel och alla andra medverkande, även det 16:e året av festivalen gick bra. Olater bland publiken som att inte stänga av mobilen och att tala i denna under uppläsningar, samt tissla och tassla i största allmänhet tackar vi dock gärna nej till fortsättningsvis.  

Thomas Wihlman (2016)