Vad var egentligen den mystiske Carl-Gustaf Svingels roll i friköpandet till väst av medborgare i DDR och vilken roll spelade drottning Silvia i sammanhanget? Det är de frågor som journalisten Ingrid Thörnqvist försöker besvara i sin bok om Sverige och kalla krigets DDR.

Nej, jag är inte rojalist. Men, skulle nästan kunna bli det efter att ha läst Ingrid Thörnqvists bok om Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin.

Varför? För att det som framkommer är en tydlig bekräftelse på vår drottning Silvias humanitära engagemang. Vi har sett det tidigare när det gäller barn för barn. Nu gäller det något annat, nämligen utsatta människor och även släktingar till drottningen själv bosatta i diktaturen DDR. Drottningen är handlingskraftig och agerar diskret för en bättre tillvaro för dessa utsatta människor. Utsattheten blir också politik och den ska ju Gud bevars en drottning inte blanda sig i, men hon gör det ändå, om än diskret. Journalisten Thörnqvist lyckas efter lång övertalning och med lite list få drottningen att berätta en hel del om det som utspelat sig. 

Bokens handling för oss till stor del till det kalla krigets Tyskland, där Svingel är delaktig i insatser för att få ut människor från det som bara kan beskrivas som fängelset DDR, och det är här bokens tema om Silvias familj kommer in. Men det är också en beskrivning av en homosexuell persons liv, Carl-Gustaf Svingel, i ett Sverige där homosexualitet, såväl under andra världskriget som lång tid därefter, var något brottsligt.

Relationen mellan kungahuset och Svingel förblir oklar, trots att Thörnqvist letar intensivt i arkiv, gör intervjuer med olika personer som kände Svingel och till sist, efter ett väl genomfört taktiskt upplägg vid flera tillfällen, får träffa drottningen. I vad mån Svingel bidrog till att få ut delar av drottningens familj till väst förblir oklart, men Silvia förnekar inte att hon visste vem Svingel var och att han kan ha haft betydelse.

Någon absolut sanning om Svingel finns kanske inte att nå. Han påstår själv att han är oäkta barn till Gustav V. Dock framkommer det inte några påtagliga bevis för Svingels påstående om sin härkomst under Törnqvists researcharbete. 

Egentligen är den bakgrunden kanske mindre intressant, men uppenbarligen spelade Svingel en roll i den handel med människor, inklusive drottning Silvias släktingar, som friköptes ur DDR. I det sammanhanget stöter vi på den kristne advokaten Wolfgang Vogel från DDR, västtyske politikern Herbert Wehner, ja, t.o.m. Willy Brandt. Det är också fullt möjligt att Svingel hade en roll i andra fritaganden, sådana som skedde utan DDR-regimens medgivande.

Kanske var det också så att Svingel överdrev sin betydelse, för att få en framträdande plattform i något sammanhang efter en misslyckad sångarkarriär. Sångkarriären tog ett abrupt slut efter dåliga recensioner när han fick hoppa in i rollen som Erik i Värmlänningarna. Historien om Sovjetunionens försök att få spionen Wennerström frisläppt i utbyte mot Raoul Wallenberg för tankarna till just detta, hans behov av att hävda sig. Svingel hävdade nämligen att man från Sovjets sida gett honom ett erbjudande om att medverka i ett sådant utbyte, och initiativet satte igång diskussioner på svenska UD.

Även om just den historien kan betvivlas visar den på hur svenska tjänstemän, som t.ex. flera ledande diplomater, ville pröva frågan om utbyte. Andra, såsom utrikesministern Östen Undén, ser Sovjet som ett rättssamhälle och att det därmed inte kan bli fråga om ett sådant utbyte. Särskilt under 80-talet blir denna skillnad i åsikter och bedömningar påtaglig. I Thörnqvists intervju med förre statsministern Ingvar Carlsson uppfattar jag även där en dualitet, med en förhållandevis mjuk hållning hos denne mot Sovjet och DDR, men även med en tydlighet kring bristerna i DDR både materiellt och när det gäller mänskliga rättigheter. Eftersom jag själv var involverad politiskt under 80-talet känner jag igen min gamla frustration över det bristande engagemanget hos svenska politiker att i handling agera för mänskliga rättigheter i Sovjetunionen och Östeuropa, även hos den sympatiske Carlsson. 

Kyrkan spelar en viktig roll i Thörnqvists bok. Dels den i DDR där vi t.ex. finner medlemmar ur Silvias egen familj, som farbrodern Ernst Sommerlath, internationellt känd teolog bosatt i Leipzig, dels den svenska kyrkan med utlandskyrkan i Västberlin. Kopplingen mellan Svingel, kyrka och religion är påtaglig. De kristna värderingar som han fick med sig i sin bohuslänska uppväxtmiljö kan vi följa i olika sammanhang, och de för oss även fram till Svingels deltagande i Slottskyrkans julmässor, där kungaparet är på plats.

Klargör då Thörnqvist allt och alla roller? Nej, självklar inte. Uppenbarligen spelade Svingel någon roll i friköpandet av östtyskar, men lika uppenbart är att han inte var någon Raoul Wallenberg. Drottning Silvia uttalar sig också försiktigt, men det är också förståeligt att man inte minns alla detaljer efter 40–50 år. 

Vi kan nog ändå få känna oss nöjda med att få oss till livs en spännande beskrivning med verklighetsbakgrund. SVT:s gamle tysklandsjournalist kan sitt Tyskland och hon visar upp en god förmåga till kontaktskapande och grävande journalistik. Det är också rappt och tydligt skrivet, om än med några enstaka språkmissar. 

För oss som är lite östeuropanördiga innebär boken en del igenkännande, för andra en möjlighet att närma oss en enskild persons förehavanden under det kalla kriget. Därmed kan man också få en viss förståelse för den perioden, en förståelse och kunskap som många svenskar idag saknar. Boken är dessutom försedd med ett innehållsrikt personregister och en gedigen källförteckning, för den som vill veta mer. Så det finns anledning att vara tacksam för att Thörnqvists lättlästa bok nu finns tillgänglig. 

Thomas Wihlman, 2020

Titel: Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin
Ingrid Thörnqvist
Ekerlids förlag
ISBN 978 91 88849 76 2