Charles Trenet, 1977. Foto: Alain Meilland, CC

I vardagsrummet hade radiogrammofonen en central placering, kanske rent av en dominerande. Den vägde nog ett ton, och bestod förutom radioapparaten och grammofonen av två skåp där i den ena förvarades 78-varvare, som Bing Crosby och Grace Kellys ”True love”. I det andra skåpet fanns plastalbumen med ep-skivor, där man kunde hitta Harry Belafonte, Lys Assia och calypsoefteraparna Nina och Fredrik.

En älskad skiva var Charles Trenets vackra La Mer, som Trenet komponerade 1943 och gav ut 1946. Inte lika älskade var ett par skivor med kantelespelerskan Ulla Katjavuori. Tvärtom, de spelade bara enstaka gånger och mest inspelningen av Stilla Natt. Kantelen är ju ett instrument från östra Finland, från Karelen och jag noterade till min förvåning att den var utgiven på ett svenskt skivbolag. Så småningom förstod jag att detta måste vara mormors julgåva till sin älskade dotter, något ifrån den kristna själ som vuxit upp i Karelen, i den lilla byn Lapinlaks (Lapinlahti) vid Ladogas strand. Där ortodoxt och lutheranskt trängde ihop sig, där de historiska spåren var finska, ryska och svenska.

För karelarna var Ladoga, denna gigantiska insjö, La Mer. Ett annat hav. Samma sång.

För egen del älskade jag att ratta den gamla radiogrammofonens våglängdsuppsökarhjul. Hörby. Kalundborg. Berlin. London. Hilversum. Och Paris. Ibland dök chanson upp den vägen.

Ulla Katjavuori, 1930 cirka

Jag började i gymnasiet. Allmän linje, social gren. Ändå en del språk. Resultat: Knagglig tyska, lika knagglig franska. Klassföreståndaren, tillika franskläraren, älskade inte ens franska utan talade hellre om skogsfinnarna i de värmländska trakter han växte upp i. Så som 60+-are hemförde han som en följd därav sin karelska hustru och berättade om henne för klassen: Ja, hon är ju inte så smart men hon är väldigt vacker. Han blev så småningom akterseglad, hustrun disputerade men han nådde aldrig längre än till en licentiatexamen. Underskatta aldrig en karelska.

Klassföreståndaren blev av med sin undervisning i franska och in kom en lärarinna som var lika ung och lika vacker som klassföreståndaren hustru. Kanske också lika smart. Det infördes ny pedagogik och ”nu, hör ni, har jag med mig lite fransk musik”. Françoise Hardy, tack för det, merci beaucoup. Min mot avgrunden tippande franskbetyg klamrade sig med klar marginal över bergskanten. ”Tout les garcons et les filles de mon age font ensemble le projets de avenir”. Äntligen lite La Mer-känsla, i modernare tappning dock. Ytterligare en Hardyhit, ”L´amour s´en va”. Ja, eftersom jag inte kunde förlora någon kärlek, det kom senare, kändes texten så där. I stället gick jag och köpte Antoines ”Les Élucubrations d’Antoine”. Rock´n roll på franska. Tio i topp, 1966.

Françoise Hardy, foto Jooest Evers, CC

Föräldrarna fortsatte med sin egendomliga blandning av calypso, chanson och tysk schlager. Chansonen ofta med svenska texter, Lars Forsell var mycket produktiv.

Sen dog den fransk-svenska chansonen, både i föräldrahemmet och på scen. Den återupplivades kortvarigt på scen på Göta Lejon i Stockholm 1983, i legendariska föreställningen ”BREL. En Föreställning Som Går Rakt In I Hjärtat”. Och det gjorde den ju. Tommy Körberg, Evabritt Strandberg, Nina Gunke, Lars Humble. Men, framför allt genom den i år i ALS alltför tidigt bortgångne Stefan Nilsson, som orkestrerade, arrangerade, satt vid synten och pianot. Magiskt. Och många insåg: Belgiske Brel är en storhet, fast vi tror han är fransk. Snarare var en storhet, dog redan 1978. 

I Frankrike och andra franskspråkiga länder var chansonen megastor. Becaud. Aznavour. Barbara etcetera etcetera. I Iran, ja, nu talar vi om pre-mulla-tid, älskar många just Aznavour. Här hemma: Rikard Wolff gör ett antal år senare chanson-återupplivningsförsök, men det biter liksom aldrig. Ambitionen finns, men inte en magisk röst. En skådespelare, men inte en artist.

Hemma hos den blivande hustrun tronar ett antal Aznavour-skivor. De spelas ofta, väldigt ofta. Men kärast är ändå Naomi Shemers ”Yerushalayim Shel Zahav”. Jag blir nästan lika kär i den som hustrun och i fransk chanson. I Shemers sång blir politiken och det judiska folkets återvändande till Israel närvarande på samma sätt som politiken och våldet i Boris Vians ”Le Deserteur”, protesten mot Algerietkriget. Men i Lars Forsells penna tonas protesten ned, lite motverkat av Monica Nielsens energifyllda sång. I Frankrike blir ”Le Deserteur” förbjuden i många år, men de Gaulle försvann, världen förändrades och Vians sång fick evigt liv.

Kanske också chanson kan ses som en folkrörelse för det frankofoniska, som förstås inte bara omfattar Frankrike, utan också Belgien, Schweiz, Kanada, Nordafrikaoch så vidare. För den som följer det franska finns det fortfarande mycket att gotta sig åt, till artister som Chimene Badi och Patrick Bruel. Och jag noterar: Badi och Bruel har algerisk bakgrund, invandrarnas musik och traditioner stöper om chanson och Badi berättar med stolthet om att hon sjunger på både franska och arabiska.

När vi backar i tiden, till genrens ursprung, hör vi det franska folket röst från 1880-talet från de visor som sjöngs i Paris och som kompositörer som Debussy och Satie inspirerades av. Visorna utvecklas efter några decennier till chanson och fick större scener än fattig-Paris gator. Finns det något annat litterärt storverk som är så musikaliskt inspirerat som Prousts ”På spaning efter den tid som flytt, för resten”?

Så, chanson lever men är värd en större publik, för såväl sin språkliga som musikaliska elegans. Ofta blir det dock Brel och Piaf som återupplivas utan någon reell koppling till genren i sig. Storartade artister men det finns så mycket mer. Dessutom är chanson också viktig som motvikt till den banalitet som tyvärr för ofta finns i både svensk musik och den hos oss dominerande angloamerikanska.

Vi chansonanhängare ger dock inte upp. Tillsammans med Jan-Erik Sahlberg, pianist, arrangör och mycket mera, som bland annat varit verksam på Stockholms stadsteater tillsammans med Wolff samt inte minst med artisten, kompositören och sångerskan Aida Jabbari (som bland annat tonsatt Karin Boye och iranska Forrogh Farrokzhad i ett kritikerhyllat album) försöker vi skaka nytt liv i chanson i Sverige. Vi gör det för att vi tilltalas av genren men också för att publiken, inte minst den yngre, ska få chansen att lära känna annat än rap och epa-dunk. Spelningar, till exempel med publikrekord hos Alliance Française i Stockholm och en mycket uppskattad spelning hos Marcel Proust-sällskapet, säger oss att vi är på rätt väg. Du som har ett musikintresse men inte är så bekant med chanson och dess mångfald av artister och uttryck, leta gärna på de digitala plattformerna. Chansen finns att du blir belönad med fina upplevelser och samtidigt bidrar till en större musikalisk mångfald.

Thomas Wihlman