Någonstans korsas alla våra vägar. Esbjörn Svensson hette en ung pianist som bodde i samma lilla brukssamhälle, Skultuna, som jag på 90-talet. Inne i stan bodde Lasse Färnlöf, men Pugh Rogefelt var stans stora musikaliska son. Och sen fanns det en annan man som också lirade jazz-piano. Bobo Stenson var hans namn.

Med dessa förutsättningar borde man ju någon gång ha tagit sig till någon spelning, men icke. Jazz var inte min grej, och det var i efterhand ungefär lika dumt som när jag och kompisarna 1963 bestämde oss för att spela handboll i stället för att gå på en Beatleskonsert. 

Nå, det här handlar inte om dumheter jag gjort, det handlar om att lära av erfarenheter. Så nu sitter jag här med en Bobo Stenson-skiva, nyutkommen, och säger bättre sent än aldrig. 
Och det är ju en strålande skiva. Jag konstaterar att någon recensent saknar engagemanget och energin i Bobo Stenson Trios skiva Contra la Indecisión. Andra fokuserar på det geniala samspelet i tron (Bobo Stenson, piano. Anders Jormin, dubbelbas, Jon Fält, trummor). 

Det första påstående innebär att recensenten är på en annan våglängd, det andra stämmer, om jag får döma. För de här musikerna kan varann. Men det handlar inte om energin, det handlar om att söka sig inåt, att vara melankolisk och lyhörd. Det är detta som Stensons livserfarenheter leder oss till i jazzmusikens form och det ska vi vara djupt tacksamma för. För det ger oss också möjligheten för oss att söka sig inåt, djupt inne i själen. Men också, om vi vill det i stället och är i annat sinnesmod, lyssna på en ibland rytmisk, ibland svängig musik. Men i första hand lugnskapande. Någon däremot?

Sen kan man ha olika uppfattningar om det ingående materialet. Själv faller jag ju pladask för titelspåret, Silvio Rodriguez Cancion contra la indecision, där folkmusik och latinska rytmer lever i fullständig symbios med vemod och trions musikalitet. Stensons egen Alice är det bästa egenskrivna spåret, jag föredrar den framför Anders Jormins fem bidrag. Fler höjdpunkter: Erik Saties Elégie och Béla Bartoks Wedding Song from Poniky. När det är som sämst är det bara bra.

Helt enkelt, ett underbart album i sin art. 90-talet kommer inte tillbaka, tyvärr inte Esbjörn Svensson heller, men Bobo Stenson Trio, de borde dyka upp snart på en plats nära mig och dig. 

Thomas Wihlman, 2018