Det är Tornedalen, det är finska Lappland, det är tiden kring andra världskriget och åren strax därefter. Det är spåren av kriget, fängelser, avrättningar och det är alldeles nära den svenska gränsen.

Det är tiden lite före när jag gjorde mina första resor till Finland. I föräldrarnas trånga bil korsade vi gränsen mellan Haparanda och Torneå och mormor väntade därhemma, på oss och på kaffet som vi smugglade in på grund av den finska stränga kafferansoneringen. Det är tiden innan Finland ännu blivit ett välfärdsland, tiden när små, fattiga barn tiggde vid vägkanten och fick en chokladbit av det vi hade med oss.

Grusvägen var hal och slingrig och varningen för löst flygande stenar gällde i tolv kilometer. När dessa tolv kilometer var avverkade kom en ny varningsskylt. Aja Hiitasti.

Petra Rautianen har skrivit en bok om denna tid, om det karga finländska lapplands-landskapet, om ett delvis nazivänligt Finland och ett same ovänligt svenskt grannland. Om ambitionen att skapa ett Storfinland, om fångläger och om avrättningar. Det är inte vackert, men komplicerat och det borde finnas en kompletterande beskrivning av läget, som det utspelade sig från 1944-början av 50-talet.

Så är det med denna roman, författarinnans debut. Vinnare av ett av de största litteraturpriserna i Finland, Savoniapriset och nominerad till: Helsingin Sanomats litteraturpris, till Årets bok av finska bokhandeln Suomalainen Kirjakauppa och till nomineras till Lapplands litteraturpris 2021. The Guardian har valt ut Ett land av snö och aska (Land of Snow and Ashes) till en av årets bästa översatta romaner 2022.

Här finns också i Rautiainens skildring klasskillnader samt kulturskillnader där urgamla samekunskaper finns men där man inte behärskar nymodigheter, fångläger och död, död, död.

Raitiainens bok är oerhört levande, men den ställer till det för oss genom sitt hoppande i tiden, under kriget, efter kriget och att den rör sig mellan olika platser rent geografiskt. Vad den däremot gör, med eftertryck, är att skildra enskilda människors sökande efter sig själva och över sådant som de förlorat.

Med eftertryck skildrar den också utsattheten hos samerna, som inte får tala sitt språk, som egentligen inte får vara samer men inte kan vara eller bli något annat. Det är fjärran från dagens Sapmi, åtminstone i Sverige, där samer dyker upp ofta i film, reportage och som musiker. Man kan till och med drista sig att säga att samerna idag är överrepresenterade i sådana sammanhang i förhållande till befolkningens storlek och andra minoritetsgrupper.

I denna roman, så nära Sverige men ändå i ett annat land, ett krigshärjat land, finns också meänkieli, i Finland ofta kallat tornedalsfinska – men hur som helst en finsk dialekt. Standardfinskan blir dock vanligare under den skildrade perioden, och den framhävs av myndigheterna. Man kan då provokativt ställa sig frågan varför är meänkieli-talande ett minoritetsspråk i Sverige, men inte i Finland?

Nå, det finns andra likheter. Till exempel behandlingen av samerna. Detta är här en röd tråd. De har oturen att inte vara finnar och de talar dessutom ett antal olika dialekter. Tjänstemän är på plats, de ska mäta (underförstått skallar etc.). Mot slutet delges vi att det finns en rasförbättringskommission.

Tankarna förs naturligtvis till Maja Hagermans Det rena landet, om den svenska rasforskningen och rasbiologin. Men här förs stundtals också ytterligare en vinkling in, denna om Storfinland – aktuell vid fortsättningskriget 1944 där denna romans början utspelar sig. Vi möter krigsfångar, men framför allt samer som naturligtvis inte skulle få tala sitt eget språk osv.

Inkeri, fotografen, journalisten, gräver fram andra världskrigets fasor och förtrycket av samerna. Men det finns en dimension till, Inkeris sökande av sin spårlöst försvunne man.

Kontentan blir att Petra Rautiainen är en roman som blir så mycket mer. Den är en tidsskildring av år med krig, förtryck och våld, om etniciteten och förtrycket av en ursprungsbefolkning samt inte minst om enskilda människor som för sin egen överlevnad tvingas anpassa till situationer som de kanske aldrig tänkt sig acceptera. Moraliska dilemman dyker ofta upp.

Denna vindlande och svindlande berättelse är inte alltid enkel att följa, därför att det vi bevittnar är tillvarons komplexitet, människors anpassningsförmåga, överlevnadskraft – allt detta böljar fram i Rautiainens text. Vi möter rasister, landsförrädare, förtryckta, brutalitet men nästan alltid en vilja till överlevnad. En roman av denna karaktär leder oss att tänka, inte bara på bokens huvudpersoner utan också våra egna val i kritiska situationer. Den är snårig men vacker, den borde ha en inledande beskrivning av Einsatzkommando Finland, om samerna osv. och den skulle förtjäna begreppsförklaringar till de ord som här i stället blir närmast språkliga dekorationer.

Thomas Wihlman

ISBN 978-91-1 Originaltext ©

Petra Rautiainen

Norstedts, Stockholm, 2022

Ett land av snö och aska

Originalets titel: Tuhkaan piirretty maa

Översättning: Marjut Hökfelt