Det nordiska stod i centrum i ”Best of Norden” på Konserthuset i Stockholm den 20-21 oktober. I ett samtal om den nordiska litteraturen slogs likheter och skillnader fast.

Tidningen Kulturen var där och lyssnade till ett samtal mellan den finlandssvenske poeten och översättaren Oscar Rossi, Åsa Beckman, biträdande kulturchef på Dagens Nyheter och Daniel Sandström, litterär chef på Albert Bonniers förlag – lett av Harald Hultquist. Ingången i samtalet var: Har Sveriges lugnare historia, i jämförelse med våra nordiska grannländer, påverkat litteraturen?

Till en viss del, måste nog slutsatsen bli. Men med många anteckningar i marginalen. Så menade till exempel Oscar Rossi att den svenska bilden av finländsk litteratur, som bestående av krigsskildringar, är felaktig. Den från finska oöversatta litteraturen handlar inte alls om detta. Snarare är det vad svenskarna vill läsa (Kjell Westö till exempel) och svenska förlag som skapar en snedvriden bild av den finländska litteraturen. Omvänt påpekade en åhörare att det mesta av svensk litteratur som översätts till finska är deckare. Med andra ord: de begränsade finska kunskaperna i nordiska språk och vice versa är ett hinder.

Åsa Beckman menade att det finns likheter mellan länderna beträffande litteraturens offentlighet och ställning, men att litteraturen i sig inte är likartad. Hon pekade dock på en gemensam faktor, poesins starka ställning i Norden.

Daniel Sandströms konklusion var att Sverige är mer inåtvänt än de andra länderna. Danmark, exempelvis, fylls med en omfattande utgivning av krigsskildringar till följd av Danmarks insatser i Irak och Afghanistan. Samtidigt tycktes dock panelen överens om att om man tar bort miljön och sammanhanget är mycket av den nordiska litteraturen universell, ett exempel är Philip Teirs texter.

Som för att understryka Daniel Sandströms tes om att det nationella projektet är under upplösning togs också invandrar- och migrationslitteraturen upp. Åsa Beckman och Daniel Sandström var överens om att det är problematiskt att definiera sådan litteratur. Talar vi om norsk litteratur, litteratur skapad i Norge eller vad? Hur klassificerar vi litteratur på arabiska skriven i Helsingfors, för att ta Hassan Blasim som exempel. Dessutom får författare som Jonas Hassen Khemiri ofta stämpeln invandrarlitteratur på grund av författarens bakgrund, trots att det är litteratur som har stor allmängiltighet och inte detta specifika perspektiv.

Förändringens vindar sveper också över kulturetablissemanget. Daniel Sandströms tes var att det finns en tydlig politisk agenda som påverkar vad som ges ut. Allra mest i Danmark, där Venstreregeringen tillsammans med Dansk Folkeparti till exempel aktivt varit tillskyndare av filmen 1864, ett försök att stärka den nationella, danska identiteten.

Sammanfattningsvis visade det intressanta samtalet att det finns skillnader men också likheter, kanske inte oväntat men samtidigt ett svar som visar på komplexiteten. Kanske visar också det faktum att bara cirka 25 personer lyssnade, på det svenska, inåtvända förhållningssättet. Vi bryr oss inte så mycket om vad som händer i våra grannländer. Ett antal av besökarna, liksom denna skribent, hade gissningsvis dessutom en bakgrund som mer än bara svensk.

Årets bästa nordiska filmer, möten med filmskapare, kulturbar och samtal stod i centrum i ”Best of Norden” i Stockholm, Konserthuset, den 20-21 oktober. Arrangör var Nordiska Rådet.

Thomas Wihlman
(2015)