Måste medge det. Är sörmlänning, åtminstone till en del. Föreligger jäv?
Tja, kanske om ”Kysser Sörmlands jord” var en sörmlands-självförhärligande-låt.
Men det är det inte.

Den handlar i detta album om livet, en pappa, migration, kärlek och en hel del annat.
Och det handlar väldigt lite om Sörmland, även om en det finns en låt som fått ge sitt namn åt det.
Influenser? Tycker nog att det är personligt, moget, men man kunde i och för sig nämna Springsteen och Lundell. Så vill jag också nämna Lasse Tennander, den gamle, gode. Liksom Tennander förflyttar Karlsson sig mellan rockighet och visa.

Nå, texterna är inte lika starka som deras. Roger Karlsson når inte nivån i Lundells poesi. Ändå tycker jag det är gott nog. Det är gediget hantverk och det rullar på. Texterna har aktualitet, kärleken som alltid finns där men också politiken och samhället av idag.

Dessutom är det ett starkt låtmaterial. Flera av låtarna blir snabbt favoriter och stannar där. Titelspåret naturligtvis. Men också ”Vem ylar allra mest”, ”Nej” och inte minst fina ”Var inte ängslig, Rosalin”.

Ytterligare en liten guldstjärna, ett text-konvolut följer med albumet.
Helt nöjd är jag inte. Kören står i garderoben, produktionen är lite för otydligt ibland och skulle kunna höja sig sig ett snäpp. Men jag kan leva med detta. Heders, Roger Karlsson, bra jobbat. Och Sörmland, det är vackert det.

Thomas Wihlman (2016)

Roger Karlsson. Foto: Carina Hedlund