Det råkade bli en musikupplevelsevecka. Helt olika karaktärer av upplevelser. Men gemensamt: Båda mycket bra i sitt slag. Jämföras ska de inte. Ellas Kapell hade release på sitt nya album What´s it all about. West of Eden spelade live på Stallet, med musik från albumet Taube och från sin irländska repertoar.
Ellas först. Ett album med jazzklassiker, nej, inte nu igen. Men det går inte annat än att bocka och buga. För detta ligger liksom en nivå högre än det mesta. Omsorgsfullt i detaljer. Känslan i Lovisa Jennervalls sång. Albumtiteln är What´s it all about, och lägger man till Alfie så får man ett av de allra bästa spåren. Bacharach och Davids mästerliga stycke, som vi kan minnas med Cilla Black, med Dionne Warwick, med flera. Jag minns inte filmen, jag minns musiken.
Vi har säkert alla våra minnen av spåren på What´s it all about. Cheek to Cheek inleder och det är väl så det håller på ända fram till Lennon-McCartneys In my life. Som sagt, i våra liv har vi hört dessa klassiker, mycket är glömt men när Ellas Kapell griper in, ja, då glömmer vi inte.
Karin Hammars och Magnus Lindgrens medverkan är ytterligare ett plus på albumet, till det förnämliga Ellas Kapell gör: Lovisa Jennervall – vocals, Manne Skafvenstedt – piano, Anders Langørgen – double bass, Edvin Fridolfsson – drums. Skivbolag: Prophone.
West of Eden
Något helt annat är West of Eden. I albumet Taube livar de upp gamla kända och mindre kända Evert Taube-klassiker. Naturligt nog görs detta med ”a touch of Ireland”, där annars West Of Eden musikaliskt är härbärgerade. Jag tycker om albumet, det är bra, men jag tycker nog ännu bättre om West of Eden som liveband. I krumsprång görs musikaliska utfall, ibland blir det lite stillsammare och melankoliskt, som för att hämta andan, men mestadels med en sjujävla energi.
Publiken är med och sjunger (nå, kanske vrålar) ”Krig och Politik, Krig och Politik”. Alltså, ur Evert Taubes versrad, lika aktuell nu som då: ”Och sanna mina ord, Det är krig och politik som har fördärvat vår jord!”. Och om krig och politik fördärvat vår jord, så gör West of Eden sitt bästa för att ställa allt till rätta.
West of Eden är: Lars Broman: Fiol, Martin Holmlund: Bas, Ola Karlevo: Trummor, Bodhran, Jenny Schaub: Sång, Dragspel, Tin Whistle, Martin Schaub: Sång, Akustisk Gitarr, Mandolin, Henning Sernhede: Gitarrer, Banjo
Stockholmarna har den senaste tiden fått möjlighet att ta del av musikteater-föreställningen Frihetens Namn, Om hur Sverige blev en demokrati, producerad av SthlmsMusikTeater. Den ges ytterligare en tid framöver.
Frihetens Namn är, som namnet antyder, ett teaterstycke med politiska kopplingar. Den är naturligtvis alldeles särskilt aktuell detta år när svensk demokrati firar 100 år, samtidigt som vi upplever diskussioner med demokratiperspektiv, om klimatet, regeringsbildningen, konflikterna i Afghanistan och flyktingar som kommer till Belarus.
Temat frihet och demokrati ligger alltså i tiden. Här hamnar fokus på 1900-talets första decennium, på storstrejk, rösträtt, kvinnokamp, liberalismen kontra socialismen osv. I slutet av pjäsen förs vi framåt i tiden och det görs referenser till Anderssonskans Magda, Centerpartiet, Vänstern etcetera utan att nutidspolitiken i övrigt lyfts fram i pjäsen (mer än indirekt).
I förhållande till en ambition att beskriva hur Sveriges demokrati växte fram når pjäsen inte riktigt målet, men den fokuserar på ett viktigt decennium, 1900-talets första, med signifikanta händelser för den svenska demokratiska utvecklingen. I helheten överväger det positiva. Dit hör Andrea Tarrodis nyskrivna spännande musik, som för tankarna såväl till folkmusik som till Cabaret och 20-talets Berlin. Musiken följer också harmoniskt de olika skeendena och ger därmed en viktig dimension till föreställningen.
Sanna Martin, Natasja Jean-Charles och Jonas Nerbe i Frihetens namn
Skådespelarna, de rutinerade Sanna Martin och Jonas Nerbe gestaltar olika figurer, som Branting och Ellen Key, medan unga Natasja Jean-Charles är den protesterande unga kvinnan med teaterdrömmar. Alla i ensemblen gör fina prestationer.
Kanske pjäsen skulle ha vunnit på lite tydligare fokus – handlingen och tidsaspekten varierar, liksom pendlandet mellan humor och allvar. Samtidigt kan invändas att detta öppna förhållningssätt också kan lättare kan leda till samtal och diskussion om till exempel demokratins mål.
Trots enstaka frågetecken vill jag därför gärna rekommendera ett besök. Dessutom är det en pjäs som skulle kunna kortas och kanske bli något att använda i andra sammanhang. Jag samtalar med producenten Amandus Lindblom, som är entusiastisk bland annat för att föra ut pjäsen Stockholms förorter.
Jag tänker att det också kan handla om gymnasieskolor, för att ge kunskap om Sveriges demokratiska historia och samtala kring vad demokrati innebär. Detta är frågor som också självfallet kommer att diskuteras och vara viktiga kommande år, valåret 2022. Hanterar man dessutom demokratins komplexitet på ett humoristiskt sätt, som i Frihets Namn, så tror jag man har lättare att nå fram till den breda publiken med dessa viktiga diskussioner.
Thomas Wihlman
Frihetens namn
SthlmsMusikTeater
Kulturhuset, Kilen
Regi: Mirja Burlin
Text: Anders Boonstra
Skådespelare: Sanna Martin, Jonas Nerbe, Natasja Jean-Charles
Syntolkning: Förstörd synagoga i Berlin efter kristallnatten
Tillbringade minnesdagen för Kristallnatten (Novemberpogromerna), på Musikaliska i underbart musikaliskt sällskap. Där fanns Semmy Stahlhammer, den fantastiske violinisten, Semmys sambo Isabella, som tänjde på cellons gränser, barnen Atida (cello och läsning ur nyutkomna Sonjas resa), Simon (gitarr), Mira och Noomi (sång). Samt inte minst fantastiska dragspelerskan Miriam Oldenburg.
DN:s Björn Wiman samtalade också med Semmy om den bok, Sonjas resa, nyss utkommen, som denne skrivit tillsammans med sin mamma Sonja. Sonjas resa handlar om unga levnadsglada Sonja, född Zyza Mariem Kohn, från livet i en polsk småstad, ghettot i Lodz, Auschwitz, Bergen Belsen till ankomsten i Sverige och bildande av familj här.
Syntolkning, två bilder av Sonja Stahlhammer, uppsatta på scenen i Musikaliska. Sonja Stahlhammer, som ung och idag (98 år).
Boken är också ett minne över alla de vänner och släktingar till Sonja som nazisterna tog livet av, inte minst en älskad lillebror. När Sonjas sondotter Atida läste ur Sonjas resa vreds en kniv om i hjärtat. Och Sonja själv, 98 år, hyllades med stående ovationer för det hon gjort för att vi aldrig ska glömma.
Genom att flera generationer deltog på scenen i Musikaliska åskådliggjordes också hur viktigt det är att föra arvet om historiens värsta förbrytelse från dem som själva varit med till en yngre generation – som sen kan föra detta vidare.
Frihets Namn, ny musikteater på Stockholms Stadsteater
Ny svensk musikteater är man inte bortskämd med, men den finns. På Stadsteatern i Stockholm, Kilen, kan man dock den 11–20 november gotta sig åt SthlmsMusikTeaters uppsättning av Frihetens namn, en humoristisk musikteater om hur Sverige blev en demokrati. Demokratin i Sverige fyller ju i år 100 år så tillfället är väl valt.
Inte minst har det i förväg pratats om Andrea Tarrodis spännande musik. Tarrodi är utbildad kompositör från Kungliga Musikhögskolan och har Grammis, utmärkelser och pris med sig i bagaget. Hon har också skrivit beställningsverk för Sveriges Radios Symfoniorkester och för Radiokören.
I en av huvudrollerna känner vi igen Sanna Martin, som spelar Ellen Key. Jonas Nerbe är SthlmMusikTeaters konstnärlige ledare och spelar Hjalmar Branting och den tredje huvudrollen, Janna, spelas av Natasja Jean-Charles. Tidigare produktioner från SthlmsMusikteater innefattar succén Avgång 23:11, på Scalateatern. Kultursyn återkommer med en recension.
Bound together, om utmaningar för Östersjöstaterna
Den stora ofreden är ett begrepp som främst associeras med Rysslands ockupation av den östra rikshalvan, Finland, 1713–1721. Men Den stora ofreden är också ett begrepp som Karsten Fries tar upp i sin inledande text i boken Bound Together: Shared challenges in the Baltic sea region. Närmast ska vi nog tolka Fries användning av begreppet som en beskrivning av den nuvarande situationen i regionen, där det förvisso inte råder krig men en djupt obekväm situation mellan det auktoritära Ryssland och dess grannar i väst.
Det är tacksamt att Östersjöregionen som helhet får uppmärksamhet, för svenska medier uppmärksammar verkligen inte i någon större utsträckning de baltiska länderna eller inte ens det oss så närstående Finland. Kunskapen verkar dessutom att utarmas, möjligen med undantag av Polen vars regering för sitt bästa för att utmana EU.
Bound Together utges av Frivärld, en tankesmedja, där det finns programområden som demokrati och säkerhetsordning. I boken har man gått samman med Konrad-Adenauer Stiftung för att diskutera särskilda utmaningar i regionen, sådant som cybersäkerhet och informationshot, men också klimat och entreprenörskap.
Alla de nämnda områdena är förvisso viktiga och intressanta för regionen, inte minst de baltiska staterna möter utmaningar, av geografiska och historiska skäl. Utmaningarna finns dock i regionens andra länder (som regionen definieras och beskrivs här), Polen, Sverige och Finland.
Trots bidrag från flera välrenommerade forskare och andra experter i Bound Together har det dock stannat vid mer generella beskrivningar, och det sker ingen egentlig djupdykning i enskilda länders problematik eller om dessa skiljer sig påtagligt åt. Visst finns det likheter, tydligt på klimatområdet eller i förhållandet till Ryssland, men det skummas bara på ytan.
Att fyra av länderna är med i Nato, men inte Sverige och Finland, ägnas inte heller någon djupare analys. Min tolkning av den analys som ändå görs blir att medlemskapet i Nato tonas ned, d.v.s. Sverige och Finlands eventuella medlemskap i Nato är egentligen en bisak. Samarbetet mellan länderna i Östersjöregionen är redan omfattande, så omfattande utifrån säkerhetsläget med ett alltmer auktoritärt och hotfullt Ryssland att man måste samarbeta oavsett om man är med i Nato eller inte. Genom att frågan tonas ned blir den inte heller en politisk stridsfråga – i Sverige är det ju uppenbart att den officiellt alliansfria regeringen med försvarsministern Peter Hultkvist i spetsen agerat för ett närmande och ett särskilt gentemot det likaledes alliansfria Finland nära samarbete.
Ytterligare något som tas upp i boken är den snöbollseffekt som Evelin Piirsalu och Heidi Tuhkanen diskuterar i sitt kapitel d.v.s. hur olika typer av hot, från klimat eller militärt, och motåtgärder (eller avsaknad av detta) i ett land påverkar dessa grannar och att dessa också måste förhålla sig till hotet. Analysen är viktig, och har också en betydelse för den svenska miljödebatten – vad vi gör påverkar våra grannländer, som i sin tur…
Men låt mig också konstatera att häftet behandlar länderna alltför kortfattat och översiktligt. Sålunda ges generella beskrivningar av cyber- och klimathot omfattande utrymme, men diskussionen kring de enskilda ländernas situation och förmåga att hantera dessa utmaningar är tunn. Detta exempelvis trots att länderna storlek varierar, både till yta och till invånarantal, kultur, historia och språk skiljer oss åt (även om det så klart också finns likheter). Här skulle man snarare kunna se ingångar till ett närmare samarbete och att lära av varandra, eller i vart fall en analys i boken vad dessa skillnader medför. Men vi får konstatera att det svenska ointresset för grannländerna står sig och att denna bok säkert inte kommer att bidra nämnvärt för att minska detta ointresse. Söker man till exempel på SvT Play hittar man bara ett objekt om Baltikum, en film om estlandssvenskarna. Sökord som Baltikum, Estland eller Riga ger noll träffar.
Gunnar Hökmark, Frivärlds ordförande, beskriver i ett sitt inledningskapitel ett stuprörstänk, trots att länderna ändå har ganska likartade grundvärderingar. Men vad stuprörstänket skulle kunna innebära utvecklas inte, liksom alltså de enskildheter som skiljer oss åt – vad betyder det till exempel att Lettland har en stor ryskspråkig befolkning?
Avslutningsvis, jag tror vi alla är införstådda med ex. vis klimathot, men vad skiljer klimathotet ur finländsk synvinkel från det polska? Vad man uppfattar som hot och hur det hanteras får vi faktiskt veta ganska litet om. Så, mycket mer kunde ha gjorts i analysen av de utmaningar som Östersjöregionen står inför. Ett litet bidrag är det till vår kunskap, det behövs mycket mer.
Thomas Wihlman
Bound Together: Shared Challenges in the Baltic Sea Region
Stockholm Free World Forum och Konrad Adenauer-stiftung
