Iran var ett främmande land som jag knappt kände till i skolgeografin. Ungern och revolten 1956 fanns på kartan, kanske nämnde någon Suezkrisen. Men Iran, nej. Jag visste inget om nationalinstrumentet Tombak, 2500 år gammalt och som tar tre år att tillverka. Musiken och politiken hade ännu inte etablerat sin närvaro i min hjärna.

Mina föräldrar hade som så ofta bjudit in Väinö, Aino, Reet och Piret till sommarstugan, några av familjevännerna som andra världskrigets diaspora fört till Sverige. Väinö och Aina, båtflyktingar över Baltikum.

En sak minns jag från samtalet. Reets och Pirets mormor fick inte komma till Sverige och hälsa på. Och inte vågade familjen själv åka till Estland. Men man levde så gott det gick i en estnisk exilvärld, med scouterna, Eesti Päevaleht (Eskilstuna-Kurirens estniska utgåva) osv. Sverige förnekade ännu att Estland (och Lettland och Litauen) var ockuperat. Socialismen hade i alla fall ett gott syfte, sas det. Skulle man kunna säga det idag om den iranska regimen?

Men jag kunde inte släppa tanken, tänk om Finland som Estland blivit erövrat av ryssarna. Tänk om mormor aldrig fick lämna Finland och jag inte åka dit, inte träffa myllret av släktingar, kusiner och andra, inte bada och sola vid Bottenviken. Jag började inse att de estniska vännerna hade något förflutet som inte längre var möjligt att uppnå. Landsflykten innebär att man har tvingats att välja bort något. Det kan tillkomma andra saker, kanske bra, men likafullt, det ouppnåeliga finns.

För något år sedan hjälpte jag en vän med hans text om uppväxten i Iran, om vänner som sköts av den nya Khomeiniregimen, om flykten till Sverige, om att aldrig våga åka tillbaka, det ouppnåeliga. I hans text läste jag in en vardaglig, ytlig tillvaro som kan vara OK men det skaver i hjärtat. Hemma är borta. Borta är hemma. Inte minst förstod jag att han skrev det för barn och barnbarn, det var en god tanke. De skulle veta. 40 år i exil.

För mig har det nu blivit påtagligt att man aldrig kan överge sitt hemland. Det märks nu när svensk-iranier engagerar sig i det som händer i deras tidigare hemland, demonstrerar mot en av de allra vidrigaste regimer som funnits och som finns. Även den yngre generation gör det, för ett land som de inte minns, inte varit i.

Och de är många, över 100 000 människor med iransk bakgrund i Sverige sägs det. Vad behövs av integration och av assimilation? En palestinsk vän sa en gång, för ett antal år sedan: Jag skiter i integration och assimilation, människor och generationer anpassar sig i den takt de vill.

Jag har finlandssvensk bakgrund, jag lever i Sverige, jag kan leva här, till och med bra. Men min finlandssvenskhet är en del av min identitet.  Jag är bara jag, jag sköter mig, följer lagen, det räcker, tack. Jag är så mycket finlandssvensk som jag vill, lite eller mycket. De iranska vännerna, de ska också vara sig själva, inte tvingas bli något som gör dem till något annat än det de vill och kan vara. Men vissa saker går inte att komma ifrån för alla som inte har möjlighet att besöka det gamla hemlandet, alltid en sorg, djupt där inne i hjärtat.

En yngre vän, ensamkommande flyktingbarn från Iran, väl etablerad i Sverige, säger: Jag kallar det för sekundärstress. Han fortsätter: – Jag var 14 när jag flyttade hit.

Iran är inget jag sett på distans när jag växte upp, eller besökte på sommaren som turist. Jag har levt (i) Iran. Jag har sett misären. Jag har upplevt förtrycket. Men jag har också sett allt det fina som tagits ifrån oss.

Säger vännen, som har två farbröder som avrättats av regimen och föräldrarna kvar i Iran.

Utbildningsnivån i Iran är hög, konstaterar jag, en fördel som kan bli viktig med en annan regim. Nu är det ett självförvållat problem och allra mest för kvinnorna som trots universitetsutbildning eller så hindras få det yrkesliv de är kapabla till. Nivån gäller förstås även många iranier som kommit hit till Sverige. Jag försäkrar att det är en slump, men min husläkare har iransk bakgrund, tandhygienisten likaså, ögonläkaren har det osv.

Lyssnar du på iransk musik, frågar jag den unge vännen. Jo, men det gör jag, svarar han lite generad, samma musik som mina föräldrar. Och jag tänker, det handlar nog om den legendariske Mohammad Reza Sharjarian eller kanske skådespelerskan och sångerskan Marjan (artistnamn för Shahla Safi Zamir). Röster mot mullorna. Marjan sjunger i det som blev hennes sista sång, i duett med Rouzbeh Emad, ”Vi ska bygga en nation”, hon dog tyvärr av en hjärtinfarkt 2020. Båda stod upp, på lite olika sätt, mot regimen.

Den iranska regimen har tyvärr stoppat kulturens utveckling, inte minst inom musikens område, annars hade nog min vän lyssnat på annan musik från Iran. Det finns storartade kulturarbetare som regimen försökt tysta liksom, till och med den legendariska Tombaktrumman. Rockmusiken hörs i det fördolda, huvudbonaden åker av när man är tillsammans med vänner.

Nu är det slut på tystnaden. Estland hade sin sjungande revolution, nu har Iran det. Den unge Shervin Hajipour, fick över 40 miljoner visningar på 48 timmar för sin Baraye innan den tvingades bort. Kanske för textraden ”för brottet att låta vinden blåsa i ditt hår, Mahsa Jina Amini”. Systrarna Samin och Behin Bolouri, ger den italienska kampsången Bella Ciao, ursprungligen en protestsång mot den italienska fascismen, nytt liv, i protesten mot kvinnoförtryck och hijabtvång. Jag tror musiken sammanfattar budskapet det som BBC-korrespondenten Bahman Kalbasi beskrivit som djup nationell sorg och smärta som alla iranier världen över känner,

Samma sorg och smärta finns också hos artister i Sverige med iransk bakgrund. Justina, bosatt i Sverige sedan ett par år, rappar om den moralpolis hon blivit utsatt för och om revolutionen. Aida Jabbari låter i en vacker kurdisk folkvisa, bearbetad av Rouzbeh Emad och nu tillägnad Masha, rösten gå ner i djupt tonläge för att visa sorgen, allvaret, men som låter den också explodera i förtvivlan, i ett skri på rättvisa (min tolkning). Beslutsamhet utrycker också Aida Jabbari i en annan sång من دختر ايرانم ـ آيدا (”I am a girl of Iran”) – fritt översatt: bojorna bryts, jag är en rebell av vår tid, en vulkan som erupterar, en kvinna av Iran”. Den kom för några år sedan men är mer aktuell än någonsin.

Jag är lycklig nog att kunna återvända till mitt andra hemma, Finland, trampa de små gatorna i Jakobstad, med kantiga stenar, grus och sand, det som är kära barndomsminnen. Inga militärer, ingen moralpolis, ingen rädsla, bara ett hemma. Inte som mina vänner, något som man tvingats bort från, mot sin vilja. Frihet till religion, frihet från religion. Och när man kan återvända, förhoppningsvis snart, kan Iran, ett så historiskt och kulturellt viktigt land i vår civilisation, återupprättas som en sann demokrati med frihet och jämställdhet? Kommer demokratin att kapas, någon som är Irans Putin? Kan man bli en förebild för andra länder i Mellanöstern, inte ett land som intigrerar i Syrien och Libanon?

Lämnar regimen, när den faller, över bara över ett land kaos? Nej, jag tror inte det. Jag vet att iranierna är välutbildade, kloka och medelåldern låg, för unga för att låta bli att hoppas. Det finns ett utbrett stöd för förändring bland iranier utomlands, men även bland allmänhet och politiker i många länder. Det finns exiliranska organisationer och politiker, kanske Maryam Rajavi, vars organisation har en genomtänkt plan för förändring av Iran, till en demokratisk, sekulär republik utan kärnvapen. Iran har en framtid.

Jag hör Tombak-trumman ljuda, starkare för var dag och tydligare än någonsin.

Thomas Wihlman