Journalisten och författaren Henrik Bergman har grundligt gått igenom den svenska politiken under andra världskriget, i tre gedigna böcker. Samma period och även åren närmast före har Christoph Andersson skildrat i sin nyutkomna bok ”De avvisade”. Dessa böcker kompletterar varann utmärkt, inte minst för att Andersson i sin bok kommer de berörda människorna nära.

Christoph Andersson ger förstås en viss politisk bakgrund, men huvudspåret är de svenska tjänstemän på olika myndigheter som förverkligar de politiska besluten och de människor som drabbas av besluten.

Det är en värld som målas upp, där enstaka personer, inklusive tjänstemän, tolkar sin uppgift och ofta gör det på ett sätt så att man går ett steg längre än vad som faktiskt lagen kräver, utifrån den syn man har på judar och på nazismen. Man skulle kunna kalla det medlöperi till nazismen.

Politiken är också sådan att det finns majoritet i riksdagen för en hård linje mot asylsökande, även om enskilda personer bryter mot partilinjen, såsom när justitieministern och bondeförbundaren Karl Gustaf Westman talar för nyttan av välutbildad invandrad arbetskraft. Författaren Karin Boye var också involverad på den humana sidan, ända till ett par dagar innan hon begick självmord, men orkade uppenbarligen inte med att hantera engagemanget. Vilken betydelse detta hade för hennes självmord är svårt att veta, förstås.

Foto: Christoph Andersson

Hur mycket allmänheten i övrigt var medveten om det som beslutades och vad följderna blev av det är svårt att bedöma. Helt enkelt var det inte att förstå, inser man, när det till exempel finns hemliga pm hos Socialstyrelsen, som då hade ett tungt ansvar föra att genomföra politiken. Vägrades var ett ord som ofta förekom på handlingarna, det vill säga asyl vägrades i Sverige. Listor över dessa distribuerades till Polisen, svenska ambassader och så viare, så att ingen skulle slinka in. Andersson har i sin sammanställning identifierat 307 personer som utvisades, vilket ledde till att de hamnade i Auschwitz, Treblinka, Theresienstadt etcetera och miste livet där.

Kanske drevs också lagarna igenom snabbt, utan ordentlig beredning, på det sättet som den nuvarande regeringen vill ändra lagstiftningen när man vill genomföra brottsbekämpning.

Sverige var förvisso ett demokratiskt land, även denna tid, men vi kan också notera att det finns likheter med dagens samhälle och dess diskussioner. Judar hotas med utvisning ur Tyskland på grund av bristande vandel, till exempel för att man spelar så mycket – och får konsekvenser. Likheterna med den svenska integrationsdebatten finns, om att människor som inte sköter sig korrekt inte bör få finnas kvar i landet – även om de är medborgare sen födseln eller i alla fall varit det länge. Och då de judisk männen är lätta att identifiera, med de av nazisterna påtvingade tilltalsnamnet Israel och på motsvarande sätt för kvinnorna Sara, är det lätt att identifiera den judiska bakgrunden även när passet saknar ett J.

I ”De avvisade” kommer människorna och familjernas öden inklusive de barn som skiljs från sina föräldrar oss nära. Det gör också de svenskar, som i likhet med tjänstemannen Robert Paulson, ser till att judarna just vägras. Till följd av den Sandlerska kontrollkommissionen efter kriget blir han en av de få som faktiskt bestraffas för att ha gått längre än vad han hade rätt till. Inga politiker kritiseras, men UD som departement får motta kritik för sitt agerande. Sverige glider undan sitt ansvar för många judars död.

I en lite torr journalistisk stil, närmast akademisk, kommer vi alla berörda nära, inte minst de personer som tillhör kretsen ”De avvisade”. Det är också ett omfattande arbete som Andersson genomfört, även präglat av den akademiska miljö han är verksam i med gedigna källhänvisningar och många fakta. Tungt att ta del av, men viktigt att reflektera över och ta ställning till i politiskt oroliga tider.

Thomas Wihlman

Christoph Andersson, De avvisade – om judarna som Sverige skickade mot döden

Norstedts

ISBN 978-91-1-3122246-5