Journalisten och författaren Henrik Bergman har grundligt gått igenom den svenska politiken under andra världskriget, i tre gedigna böcker. Samma period och även åren närmast före har Christoph Andersson skildrat i sin nyutkomna bok ”De avvisade”. Dessa böcker kompletterar varann utmärkt, inte minst för att Andersson i sin bok kommer de berörda människorna nära.
Christoph Andersson ger förstås en viss politisk bakgrund, men huvudspåret är de svenska tjänstemän på olika myndigheter som förverkligar de politiska besluten och de människor som drabbas av besluten.
Det är en värld som målas upp, där enstaka personer, inklusive tjänstemän, tolkar sin uppgift och ofta gör det på ett sätt så att man går ett steg längre än vad som faktiskt lagen kräver, utifrån den syn man har på judar och på nazismen. Man skulle kunna kalla det medlöperi till nazismen.
Politiken är också sådan att det finns majoritet i riksdagen för en hård linje mot asylsökande, även om enskilda personer bryter mot partilinjen, såsom när justitieministern och bondeförbundaren Karl Gustaf Westman talar för nyttan av välutbildad invandrad arbetskraft. Författaren Karin Boye var också involverad på den humana sidan, ända till ett par dagar innan hon begick självmord, men orkade uppenbarligen inte med att hantera engagemanget. Vilken betydelse detta hade för hennes självmord är svårt att veta, förstås.
Foto: Christoph Andersson
Hur mycket allmänheten i övrigt var medveten om det som beslutades och vad följderna blev av det är svårt att bedöma. Helt enkelt var det inte att förstå, inser man, när det till exempel finns hemliga pm hos Socialstyrelsen, som då hade ett tungt ansvar föra att genomföra politiken. Vägrades var ett ord som ofta förekom på handlingarna, det vill säga asyl vägrades i Sverige. Listor över dessa distribuerades till Polisen, svenska ambassader och så viare, så att ingen skulle slinka in. Andersson har i sin sammanställning identifierat 307 personer som utvisades, vilket ledde till att de hamnade i Auschwitz, Treblinka, Theresienstadt etcetera och miste livet där.
Kanske drevs också lagarna igenom snabbt, utan ordentlig beredning, på det sättet som den nuvarande regeringen vill ändra lagstiftningen när man vill genomföra brottsbekämpning.
Sverige var förvisso ett demokratiskt land, även denna tid, men vi kan också notera att det finns likheter med dagens samhälle och dess diskussioner. Judar hotas med utvisning ur Tyskland på grund av bristande vandel, till exempel för att man spelar så mycket – och får konsekvenser. Likheterna med den svenska integrationsdebatten finns, om att människor som inte sköter sig korrekt inte bör få finnas kvar i landet – även om de är medborgare sen födseln eller i alla fall varit det länge. Och då de judisk männen är lätta att identifiera, med de av nazisterna påtvingade tilltalsnamnet Israel och på motsvarande sätt för kvinnorna Sara, är det lätt att identifiera den judiska bakgrunden även när passet saknar ett J.
I ”De avvisade” kommer människorna och familjernas öden inklusive de barn som skiljs från sina föräldrar oss nära. Det gör också de svenskar, som i likhet med tjänstemannen Robert Paulson, ser till att judarna just vägras. Till följd av den Sandlerska kontrollkommissionen efter kriget blir han en av de få som faktiskt bestraffas för att ha gått längre än vad han hade rätt till. Inga politiker kritiseras, men UD som departement får motta kritik för sitt agerande. Sverige glider undan sitt ansvar för många judars död.
I en lite torr journalistisk stil, närmast akademisk, kommer vi alla berörda nära, inte minst de personer som tillhör kretsen ”De avvisade”. Det är också ett omfattande arbete som Andersson genomfört, även präglat av den akademiska miljö han är verksam i med gedigna källhänvisningar och många fakta. Tungt att ta del av, men viktigt att reflektera över och ta ställning till i politiskt oroliga tider.
Thomas Wihlman
Christoph Andersson, De avvisade – om judarna som Sverige skickade mot döden
Den 24 juni. Ett hundra år sedan Edith Södergran dog, till följd av tuberkulos, bara 31 år gammal.
Utan tvekan ett av de största namnen i svenskspråkig poesi. Tacksamt nog finns också hennes poesi tonsatt av flera kompositörer. I den genren står ett namn ut, Anna Kruse, som i samarbete med Stina Ekblad gjort mycket att föra ut Södergrans poesi i poetisk form. Lagom till minnesdagen kommer också en singel ”Glädjen är en fjäril”, en av de första dikterna från Södergrans penna:
”Glädjen är en fjäril Som fladdrar lågt över marken, Men sorgen är en fågel Med stora, starka svarta vingar, De bära en högt över livet, Som flyter nere i solljus och grönska. Sorgens fågel flyger högt, Dit där smärtans änglar hålla vakt Över dödens läger.”
Edith Södergran, foto A V Kondratjeva.
Fler har inspirerats till att tonsätta Södergrans poesi. Bland utgivningar finns till exempel norsk/finska (mamman från Karelen) Sinikka Langeland, som både sjunger och spelar det finska nationalinstrumentet kantele och Nicolai Dunger.
Södergrans släkt kom från österbottniska Närpes men Edith och hennes föräldrar kom att bo i lilla Raivola på Karelska näset. Edith Södergran avled också i Raivola och där finns även en minnessten. Skolgången var i en tysk skola i Sankt Petersburg.
Mats Paulson komponerade den fina ”Stilla Raivolavals ”som för två år sedan (något av det sista Mats gjorde innan han avled), fint producerad av Roland Junell och med medverkan av Frida Andersson och Åsa Jinder. Här på youtube, där också bilder från Södergrans liv finns med – snyggt: https://youtu.be/6IL3lm8_oLc
Jag har rotat runt i Thella Johnsons värld i några dagar, utifrån hennes debutroman ”Fred”. Det har gjort mig något mer förvirrad än vanligt. Varför? Det är ett myller av människor, händelser, platser – sedda över tid. Man kan därför läsa den som huvudpersonen Elina Kansas memoarer, mot en bakgrund av släkthistoria inkluderande flera generationer.
Författaren har en bakgrund som journalist, bland annat som korrespondent för Sveriges Radio i Finland, men också som artist i samarbete med finlandssvenska Love Antell och Mattias Björkas (Vasas Flora och Fauna med mera).
Thella Johnson, foto Kajsa Göransson
Johnson beskriver sin bok som en litterär historieskrivning. Det ligger mycket i detta och för mig som läsare, med finlandssvensk bakgrund och bosatt i Sverige en hög grad av igenkännande. Jag har varit i Kemi, många gånger. Jag har varit i Helsingfors, förstås. I Björneborg. Jag vet vem Tapani Kansa är, om man syftar på den legendariske sångaren. Men, jag visste inte vem Johnsons Tapani Kansa är. Dock vet jag nu, att denne andre Kansa är Elinas styvfar, som går som lite av en stabil röd tråd genom boken.
”Fred” är också en svensk samtidshistoria, om våra nära band till Finland och jag ser den också gärna som en hyllning till alla finländare som berikat det svenska samhället. Men det finns också många mörka sidor i boken, kriminalitet, narkotiska, våld, psykiska sjukdomar.
Hade jag varit regissören Jouko Turkka hade jag tänkt: en guldgruva. Vilken pjäs. Vilken inlevelse. Vilken utlevelse. Skit och prutt. Nävar och skit. Beskyddarverksamhet och fattigdom. Krig mellan länder, krig mellan människor. Bakelser. Det här måste vi göra teater av.
Turkka var alltså en mycket känd finländsk regissör (1942–2016). När jag var tjänstledig en period på 80-talet vikarierade en finlandssvensk scenograf och fotograf för mi. Han fullkomligt älskade denne Turkka. Nu bör det läggas till att Turkka var skandalomsusad, provokativ, och för att citera Wikipedia eftersträvade han en spelstil där skådespelarna befinner sig vid sina fysiska och psykiska gränser. I det sammanhanget kan jag känna det finska och människorna i Johnsons roman och Turkka ligger nära varandra, i utlevelsen, energin, olyckan och så vidare.
Johnson beskriver sin bok som en litterär historieskrivning. Det ligger mycket i detta och för mig som läsare, med finlandssvensk bakgrund och bosatt i Sverige en hög grad av igenkännande. Jag har varit i Kemi, många gånger. Jag har varit i Helsingfors, förstås. I Björneborg. Jag vet vem Tapani Kansa är, om man syftar på den legendariske sångaren. Men, jag visste inte vem Johnsons Tapani Kansa är. Dock vet jag nu, att denne andre Kansa är Elinas styvfar, som går som lite av en stabil röd tråd genom boken.
”Fred” är också en svensk samtidshistoria, om våra nära band till Finland och jag ser den också gärna som en hyllning till alla finländare som berikat det svenska samhället. Men det finns också många mörka sidor i boken, kriminalitet, narkotiska, våld, psykiska sjukdomar.
Hade jag varit regissören Jouko Turkka hade jag tänkt: en guldgruva. Vilken pjäs. Vilken inlevelse. Vilken utlevelse. Skit och prutt. Nävar och skit. Beskyddarverksamhet och fattigdom. Krig mellan länder, krig mellan människor. Bakelser. Det här måste vi göra teater av.
Turkka var alltså en mycket känd finländsk regissör (1942–2016). När jag var tjänstledig en period på 80-talet vikarierade en finlandssvensk scenograf och fotograf för mi. Han fullkomligt älskade denne Turkka. Nu bör det läggas till att Turkka var skandalomsusad, provokativ, och för att citera Wikipedia eftersträvade han en spelstil där skådespelarna befinner sig vid sina fysiska och psykiska gränser. I det sammanhanget kan jag känna det finska och människorna i Johnsons roman och Turkka ligger nära varandra, i utlevelsen, energin, olyckan och så vidare.
Joukku Turkka, 1972
Johnsons Finland och för all del hennes Sverige skiljer sig dock påtagligt från mitt och kanske också kanske från många andra finländares. Men, det är författarens privilegium att lyfta fram det för henne signifikanta, likaväl som det subtila. Här är det uppenbart att Johnson ligger betydligt närmare Turkka än Proust i sitt betraktelsesätt.
Likväl känner jag igen mig i ”Fred”, i det finländska i mig. Sådana som vi finlandsbördiga är, när föräldrarna och andra släktingar inte bara varit med om ett teoretiskt krig, utan levt det. Sådana som vi lever också med ett hotande Ryssland, som faktiskt ockuperade oss i mer än 100 år (och som morfar kämpade emot). Och vi kan relatera till en Runebergbakelse, till memma och till sångaren Tapani Kansa, även om vi inte älskar någon av dessa.
Det är också här som problemen kan uppstå för den svenske läsaren. Texten med sin ordrikedom och sin vokabulär innehåller en hel del finska och specifikt finländska uttryck samt referenser som kräver en viss typ av kultur och historiekompetens. Här kunde förlaget hjälp till med en del förklaringar.
Hur som helst, kanske är Johnsons drygt 400 sidor av ordexplosion och förlustelser en motreaktion på arbetet hon tidigare varit känd för, som stringent journalist och som korrespondent. Här är det skrivarglädje rakt igenom. Det får man tacka för i en text som är både själ och kropp, ung och gammal, fattig och strävan mot rikedom och välstånd. Den som tar sig igenom texten får en belöning, men kanske inte Fred i sinnet.
Mitt folk, säger hon, född och uppvuxen i Sverige, med iranska föräldrar. En av de kanske 120 000 svenskar som är födda i Iran eller som hon födda av iranska föräldrar. Vi bokför helt enkelt inte etnicitet så siffrorna är osäkra. Men, i dag syns Sveriges iranier, i sin protest mot mullornas regim och det märks att de är många. SCB säger 1,14% av landets befolkning.
Negar Naseh. Pressfoto: Maja Flink
Negar Naseh, författare till nyutkomna och omtalade ”En handfull vind”föddes i Sverige 1984. Hennes föräldrar kom som gäststuderande från Iran till Sverige 1976.
År 1975 blev Iran en enpartistat, under det rojalistiska partiet Rastakhiz, sedan shahen låtit upplösa andra partier. Trots en höjd levnadsstandard uppstod stora motsättningar i landet och till protesterna anslöt sig vänstergrupper.
Inledningen i Negar Nasehs En handfull vind utspelar sig innan Shahens, Mohammed Reza Pahlavis, fall 1979. Vi möter som läsare en familjeskildring där protesttåget mot Shahen passerar förbi ute på gatan, nära familjens balkong. Vi möts av smaker, som de sura körsbären, av de kryddiga dofterna och av en handfull vind. Det är vackert och kärleksfullt beskrivet, ett Iran att längta till för dagens exiliranier eller för oss som gärna skulle turista där.
Likheten med dagens revolution är påfallande men det finns tydliga skillnader. På 1960-talet hade kvinnorna fått en avsevärt förbättrad ställning, sjukvård och utbildning förbättrats osv. Säkert behövdes inte någon slogan som Kvinna, Liv, Frihet.
Det är också ett reformerat Iran vi möter i skildringen från 1979, med ännu högre utbildningsnivå, bättre sjukvård och sekularisering. Motsättningar finns, väst protesterar mot kraftigt höjda oljepriser, ayatollah Khomeini mot landreform och mot kvinnors rösträtt. Kommunister och andra demonstrerar, Mohammed Reza Pahlavi tvingas lämna landet.
Ayatollah Khomeini återvänder från sin exil och kväver de nya demonstrationerna från kommunisterna och andra. Efter en månad tvingas kvinnor att bära slöja. År 1980 var budskapet från Khomeini: Revolutionen måste kapa de fördärvades händer. Blod ska spillas. Ju mer Iran blöder, desto större blir revolutionens seger.
Landsflykt blir enda utvägen för många, bland annat för föräldrarna till kvinnan som talar om Mitt folk. Jag har fått ta del av pappans berättelse, de dramatiska politiska händelserna, våldet när nära vänner dödas, flykten, hur det var att komma till ett nytt land och att etablera sig där. Hos så många iranier i Sverige och på annan plats i världen finns detta alltid som minnen som man aldrig kan fly ifrån. Inte heller kan man eller vågar man återvända, med de risker det medför. Detta skapar också en form av gemenskap. Mitt folk.
Ayatollahs budskap 1980 följs än idag av Irans ledare som ayatollah Khameini och president Ebrahim Raisi, och det tvingas på folket av säkerhets- och sedlighetspolis. Drygt 40 års religiöst förtryck kan nu vara på väg att upplösas och Naseh vidrör kortfattat den problematik som vi ser idag, splittringen mellan olika exilgrupper som till exempel Folkets Muhajedin och anhängare till shahens son Reza Pahlavi. Denna splittring märks idag vid demonstrationer och till detta kommer regimens spioneri och infiltration, av Säpo utpekat som ett av de största spionhoten mot Sverige. Det senare är också aktuellt i form av de två spionanklagade iranska bröderna.
Den fina skildringen av exillivet, kluvenheten, sorgen och av vardagslivet i Iran hade gärna fått ta mera plats på bekostnad av den omsorgsfulla skildringen av shahen Mohammed Reza Pahlavis sista år. Kanske är det läkaren i Negar Naseh som gärna fördjupar sig i de medicinska detaljerna, cancern, den groteskt förstorade mjälten och så vidare. Naseh säger själv till DN att just det medicinska var ingången till personen Shahen, men att han sedan blev symbolen för den som känner sorg över och saknad till sitt hemland. Kanske är det så att vi här bevittnar upptakten till en mer omfattande biografi. Nu är dock inledningen och avslutningen romanens bästa delar.
Idag styr alltså fortfarande mullorna och Negar Naseh tillägnar sin bok minnet av massavrättningarna av 1988. I en ny utgåva kanske detta får läggas till: minnet av revolutionen 2022 som en följd av Mahsa (Jina) Aminis död.
Trots situationen i Iran, så lämnar huvudpersonen i denna familjeskildring, Minou, Sverige och Gottsunda när hennes mamma ligger för döden, och återvänder. Naseh påpekar i en liten passus, det som saknas i andra länder är grundtonen, den iranska melankolin, en orsak till längtan. Vid återvändandet har Iran förändrats på många sätt, men melankolin finns kanske kvar. Minou återvänder till sitt folk.
Thomas Wihlman
En handfull vind, 2022, Negar Naseh, Natur och Kultur
Det är Tornedalen, det är finska Lappland, det är tiden kring andra världskriget och åren strax därefter. Det är spåren av kriget, fängelser, avrättningar och det är alldeles nära den svenska gränsen.
Det är tiden lite före när jag gjorde mina första resor till Finland. I föräldrarnas trånga bil korsade vi gränsen mellan Haparanda och Torneå och mormor väntade därhemma, på oss och på kaffet som vi smugglade in på grund av den finska stränga kafferansoneringen. Det är tiden innan Finland ännu blivit ett välfärdsland, tiden när små, fattiga barn tiggde vid vägkanten och fick en chokladbit av det vi hade med oss.
Grusvägen var hal och slingrig och varningen för löst flygande stenar gällde i tolv kilometer. När dessa tolv kilometer var avverkade kom en ny varningsskylt. Aja Hiitasti.
Petra Rautianen har skrivit en bok om denna tid, om det karga finländska lapplands-landskapet, om ett delvis nazivänligt Finland och ett same ovänligt svenskt grannland. Om ambitionen att skapa ett Storfinland, om fångläger och om avrättningar. Det är inte vackert, men komplicerat och det borde finnas en kompletterande beskrivning av läget, som det utspelade sig från 1944-början av 50-talet.
Så är det med denna roman, författarinnans debut. Vinnare av ett av de största litteraturpriserna i Finland, Savoniapriset och nominerad till: Helsingin Sanomats litteraturpris, till Årets bok av finska bokhandeln Suomalainen Kirjakauppa och till nomineras till Lapplands litteraturpris 2021. The Guardian har valt ut Ett land av snö och aska (Land of Snow and Ashes) till en av årets bästa översatta romaner 2022.
Här finns också i Rautiainens skildring klasskillnader samt kulturskillnader där urgamla samekunskaper finns men där man inte behärskar nymodigheter, fångläger och död, död, död.
Raitiainens bok är oerhört levande, men den ställer till det för oss genom sitt hoppande i tiden, under kriget, efter kriget och att den rör sig mellan olika platser rent geografiskt. Vad den däremot gör, med eftertryck, är att skildra enskilda människors sökande efter sig själva och över sådant som de förlorat.
Med eftertryck skildrar den också utsattheten hos samerna, som inte får tala sitt språk, som egentligen inte får vara samer men inte kan vara eller bli något annat. Det är fjärran från dagens Sapmi, åtminstone i Sverige, där samer dyker upp ofta i film, reportage och som musiker. Man kan till och med drista sig att säga att samerna idag är överrepresenterade i sådana sammanhang i förhållande till befolkningens storlek och andra minoritetsgrupper.
Petra Rautianen, foto Janne Räsänen
I denna roman, så nära Sverige men ändå i ett annat land, ett krigshärjat land, finns också meänkieli, i Finland ofta kallat tornedalsfinska – men hur som helst en finsk dialekt. Standardfinskan blir dock vanligare under den skildrade perioden, och den framhävs av myndigheterna. Man kan då provokativt ställa sig frågan varför är meänkieli-talande ett minoritetsspråk i Sverige, men inte i Finland?
Nå, det finns andra likheter. Till exempel behandlingen av samerna. Detta är här en röd tråd. De har oturen att inte vara finnar och de talar dessutom ett antal olika dialekter. Tjänstemän är på plats, de ska mäta (underförstått skallar etc.). Mot slutet delges vi att det finns en rasförbättringskommission.
Tankarna förs naturligtvis till Maja Hagermans Det rena landet, om den svenska rasforskningen och rasbiologin. Men här förs stundtals också ytterligare en vinkling in, denna om Storfinland – aktuell vid fortsättningskriget 1944 där denna romans början utspelar sig. Vi möter krigsfångar, men framför allt samer som naturligtvis inte skulle få tala sitt eget språk osv.
Inkeri, fotografen, journalisten, gräver fram andra världskrigets fasor och förtrycket av samerna. Men det finns en dimension till, Inkeris sökande av sin spårlöst försvunne man.
Kontentan blir att Petra Rautiainen är en roman som blir så mycket mer. Den är en tidsskildring av år med krig, förtryck och våld, om etniciteten och förtrycket av en ursprungsbefolkning samt inte minst om enskilda människor som för sin egen överlevnad tvingas anpassa till situationer som de kanske aldrig tänkt sig acceptera. Moraliska dilemman dyker ofta upp.
Denna vindlande och svindlande berättelse är inte alltid enkel att följa, därför att det vi bevittnar är tillvarons komplexitet, människors anpassningsförmåga, överlevnadskraft – allt detta böljar fram i Rautiainens text. Vi möter rasister, landsförrädare, förtryckta, brutalitet men nästan alltid en vilja till överlevnad. En roman av denna karaktär leder oss att tänka, inte bara på bokens huvudpersoner utan också våra egna val i kritiska situationer. Den är snårig men vacker, den borde ha en inledande beskrivning av Einsatzkommando Finland, om samerna osv. och den skulle förtjäna begreppsförklaringar till de ord som här i stället blir närmast språkliga dekorationer.
Simon Sorgenfrei är religionsvetare, docent vid Södertörns Högskola, och en forskare med ett stort fokus på mellanöstern. Han är nu aktuell med sin första bok utanför den akademiska världen, De kommer att vara annorlunda svenskar”. Berättelsen om Sveriges första muslimer (Norstedts). Undertiteln är Berättelsen om Sveriges första muslimer.
Det är alltså en bok som väcker förväntningar, att kunna förstå mer om Sveriges muslimer och om den islamska tron, Sveriges näst största. Men efter en stunds läsande känner jag mig lite besviken. Visserligen blir jag introducerad till den som benämns som den förste muslimen, Ebrahim Umerkajeff, som kommer till Sverige, sannolikt 1897. Källorna är lite osäkra, men mycket talar för att Ebrahim verkligen var den förste muslimen.
Vi ska också här säga att de som muslimer som här skildras ofta har tatarisk bakgrund, med ett turkiskliknande språk (det vill säga som dagens krimtartarer). När det kommer fler muhammedaner (med dåtidens språkbruk) som är det oftast personer med den bakgrunden som kommer till Sverige via Estland och Finland. Ebrahim själv är född i Sinorovo, i departementet Penza i Ryssland. Det handlar alltså inte om till exempel syriska eller nordafrikanska invandrare.
Efterhand växer Sorgenfreis bok fram till något bredare, ett Sverige som för en mycket skiftande tillvaro som invandrarland. När Umerkajeff kommer hit är det öppna dörrar, i princip ingen registrering eller kontroll. Den Svenska Kyrkan är fortfarande en stor maktfaktor, men Umerkajeff står i kyrkböckerna som medlem i kyrkan fast som muslimsk trosbekännare. Inget konstigt med det, tycks det.
Men över tid händer mycket. Under 1930-talet görs stora ansträngningar för att hålla judarna ute, det är inte längre några öppna dörrar. Efter kriget, återigen en stor öppen het och en stor invandringsvåg, betydligt större än 2015, med en hyggligt fungerande integration (här kan man diskutera också assimilationsperspektivet).
I min egen familj, år 1946, tog till exempel farfar emot sex ungerska jordbruksarbetare och detta konstateras utan någon större upphetsning i en artikel i socialdemokratiska Folket. Noterbart är dock det som Sorgenfrei lägger fram, fackföreningsrörelsens rädsla för invandringen, lönesänkningar etcetera – motståndet har alltså ibland varit starkt inom fackföreningsrörelsen (och därmed också inom socialdemokratin).
Men åter till de inte oväsentliga detaljerna. Turk-islam föreningen bildas, den växer sakta fram och har inte minst en social funktion (men med en tydlig muslimsk identitet även om man inte ber fem gång om dagen). Landvinningar görs, som till exempel att vi får den första muslimska begravningsplatsen, på Skogskyrkogården i Stockholm. Efterhand förändras dock föreningen, nya medlemmar tillkommer med annan bakgrund osv. Dessutom växer andra muslimska organisationer fram.
Fler noteringar. Ebrahim Umerkajeff blir efterhand en framgångsrik affärsman, med butik på Birger Jarlsgatan och våning på Östermalm. Inom detta geografiska område finner vi flera andra muslimer och en del hamnar också i villaförorten Viggbyholm. Det här är nog ungefär så långt ifrån dagens utanförskapsområden man kan komma.
Simon Sorgenfrei, foto Thomas Wihlman
Lite idylliskt låter det alltså, men när Simon Sorgenfrei presenterar sin bok på Tranströmerbiblioteket, i Medborgarhuset i Stockholm, inför en stor, intresserad publik kommer också invändningar: det var hårdare än du beskriver det. Kanske det, men det framgår också att ättlingar till de första muslimska familjerna i Sverige varit stort behjälpliga med att leta fram material ur familjegömmorna. Jag tycker också det märks att författaren känner en stor sympati för dessa människor, som också uttrycks med väl valda poetiska inslag ur Koranen.
På omslaget till Sorgenfrei står stora delar av Turk-Islam föreningen på trappan till Medborgarhuset, i samband med Ramadans avslutning och Bayramfirande. Och Sorgenfreis presentation avslutas med att han och alla ättlingar, 50 år senare, fotograferas, stående på samma trappa – en grupp som också varit med om att bygga vårt svenska samhälle, men också gjort det med förankring i sin bakgrund och tro. En mycket värdig avslutning på författarens presentation av sin bok, som är ett viktigt bidrag till vår förståelse av både invandring till Sverige, samhällsutvecklingen och den muslimska trons framväxt i vårt land.
Simon Sorgenfrei
”De kommer att vara annorlunda svenskar” – berättelsen om Sveriges första muslimer.
Den nyligen genomförda förintelsekonferensen i Malmö fäste uppmärksamheten på antisemitism och på förintelsen. Uppmärksamheten märks också i litteraturen, bland annat genom två nyutkomna böcker om enskilda människors öde från livet i Polen till en svensk tillvaro. Tidigare under året utkom också antologin Jude i Sverige och Anders Hammarlunds bok om judisk kulturhistoria Judiska städer: en europeisk läsebok.
Det har sagts att snart finns det inga människor kvar i livet som har egna minnen av Förintelsen. Snart är ett relativt begrepp. De yngsta Förintelseoffren närmar sig nu 80-årsåldern, och säkerligen har många av dem ett antal år kvar att leva. En del av överlevarna finns faktiskt i min egen bostadsrättsförening, Dina och Jovan Rajs samt Tobias Rawet. De har en sak gemensam, nämligen att de på äldre dagar tagit sig för med uppgiften att berätta om det de varit med om.
Syntolkning: Sonjas resa, Musikaliska, 9 november 2021, foto: Thomas Wihlman
Det är inte lätt att våga berätta. Att kunna. Att stå inför en publik. Att sitta i en tv-soffa och berätta om sina smärtsammaste minnen, minnen med ett innehåll som vi knappt trodde var möjligt. Det är det som paret Rajs och Tobias Rawet gör och som vi ska vara tacksamma för. Det finns också en problematik med att de som var små under förintelsetiden inte har en vuxen persons minne och iakttagelseförmåga och därmed kanske inte kan på samma sätt bidra till vår förståelse, även om barnets minnen förstås kan vara viktiga ändå. Sett på detta sätt är Sonja Stahlhammer, född 1922 som Zyza Mariem Kohn, ett fantastiskt bra vittne, hon var alltså 17 år när kriget bröt ut, idag 99. I en liten tunn bok ger hon oss minnen av alla de slag och att denna bok inte är utgiven av ett större förlag är en gåta.
I Snezana Bosinovskas bok om Ester och Leon, Vad dina ögon såg, får vi följa huvudpersonerna från en någorlunda anständig tillvaro i Polen, men bara någorlunda för 30-talets polska pogromer sätter sina spår hos Ester och Leon (som då ännu inte känner varandra), till det värsta av det värsta, som gettot i Lodz, till Auschwitz, Bergen-Belsen osv.
När jag läser skildringen kommer bilder av skor och resväskor för mig från det Auschwitz och Birkenau jag besökt, det griper tag i mig – hur ska den känna som verkligen kan identifiera sig med detta? Det Ravensbrück jag besökte på 70-talet gav andra känslor, är det möjligt med dessa illdåd på denna fridfulla plats? Men det gav också en signal om politikens utnyttjande, dåvarande Östtysklands ”det var inte vi, det var inte vi”. Men det var det. För den som ytterligare vill sätta sig in i hur man anstränger sig för att glömma sitt förflutna och sitt ansvar är Ruta Vanagaites och Efraim Zuroffs Vårt Folk, en resa genom den litauiska förintelsen, läsvärd.
Syntolkning: Omslag till Vad dina ögon såg
Ester och Leons historia berättas rakt upp och ner, välskrivet. Jag känner igen mig från annan liknande litteratur och frågor mig om jag blir avtrubbad. Kanske, men bokens avslutande del, om tillvaron i Sverige, om Ester och Leons kärlek, drivkraften hos Leon till att få en yrkeskarriär är en stark berättelse med bäring på dagens integrationsdebatt. Parets svårigheter beskrivs, men det är också som tur är happy ending. Vi får också lära oss förstå motsättningarna mellan i Sverige födda judar och de nyanlända, men inget stoppar Ester och Leon. De ska bo i Sverige, inte i USA, inte i Israel, bilda familj. Så, äntligen kommer medborgarskapet och Leon utropar jublande ”Svenskjude”! Här tillför Snezana Bozinovska en dimension som vi ofta inte ser i skildringar av judiskt liv.
Syntolkning: 1948 föds första barnet Salomon i Borås. Leon och Ester får hjälp av sin arbetsgivare Oscar Jacobson med både bostad och barnomsorg. Foto: privat
Sonja Stahlhammers berättelse innehåller ofta små, enkla, vardagskommentarer och detaljer som griper tag i mig djupt. En kålrotstårta till födelsedagen kanske? Segregationen, redan före nazismen, den skolan får du inte gå i. Jude-apartheid. Bisarra regler, oförutsägbarhet. Längtan efter en älskad lillebror. Bortsorterad, försvunnen. Men också: det fanns fångvaktare, tyskar, få men som gav en liten, mycket liten bild av mänsklighet – kanske också sådant bidrar till ökad överlevnadschans. Allt vågar Sonja berätta.
Ryktena går, engelsmännen kommer, jag måste leva lite till. Sonjas iakttagelseförmåga är fantastisk och gör skildringen mycket levande, så levande, så att den nästan närmar sig det myllrande livet och persongalleriet i Tokarczuks Jerusalem. Och sonen Semmy Stahlhammer, den fine violinisten, har nu fått både pappans (i boken Kodnamn Frisör) och mamma Sonjas levnadsbeskrivningar på pränt.
Idag är Sonja 99 år. När hon kommer fram på scenen i Musikaliska, lite stapplande med rullatorn, i samband med boklanseringen och en konsert, blir det stående applåder. Ett barnbarn läser ur Sonjas resa. Och jag tänker detta är otroligt. Hela Semmys familj på scen, en vilja att manifestera att ingen kan och ska få glömma det som skedde, inte heller kommande generationer. Förintelsekonferenser, utställningar i all ära men för dem som ser detta är det bara så klart, så enkelt. Aldrig mera.
Thomas Wihlman
Vad dina ögon såg, berättelsen om hur Ester och Leon överlevde
Snezana Bozinovska
Norstedts
ISBN 978-91-1-3310946
Sonjas Resa – genom livet och dödslägren
Sonja och Semmy Stahlhammer
Utgiven av Stahlhammer Förlag.
ISBN 978-91-639-6114-4
Boken kan beställas här: https://semmystahlhammer.se/Bok.html
Jag fick ett brev från Försäkringskassan i morse. Helt oväntat var det inte, avslag alltså. Låt mig förklara.
Jag bröt benet när jag blev påkörd av ett tåg vid en järnvägsövergång nyligen. Det var ett komplicerat brott och jag fick också andra skador.
Till yrket är jag professionell fotbollsspelare. Jag kan nu alltså inte jobba som jag önskar.
Försäkringskassan menar i sitt avslag att jag inte uttömt möjligheterna till att utföra mitt arbete. På arbetsplatsen finns ju tio andra personer och arbetsgivaren har skyldighet att se till att anpassa arbetsplatsen efter personalens förutsättningar.
Min husläkare menar dessutom att det inte finns något som heter benbrott. Det finns ingen tydlig orsak till att benbrott uppstår och det finns inte någon medicinering, annat än möjligen Alvedon. Dessutom: dina blodvärden är helt normala. Allt talar för att du inte är sjuk och att du fått det som jag vill kalla en kultursjukdom, säger hon och citerar en journalist som heter Kjöller.
Jag berättade för en granne vad som hänt.
Ja, jag har också fått avslag, sa hon. Och varje gång jag kom in med nytt underlag och nya bevis till Försäkringskassan så ändrade de sig och krävde in nya uppgifter.
Till sist sa de att eftersom det inte finns någon behandling mot min sjukdom så det är bara att gilla läget och att börja arbeta.
Jag försökte förklara för läkaren att om jag anstränger mig blir jag ännu sjukare. Och att jag har en mängd symtom, som huvudvärk och feberkänsla, yrsel, kraftig värk, sover dåligt, irriterade ögon, magbesvär, överkänslighet för ljud och ljus och en del annat, som gör att jag inte kan jobba.
Det är psykiskt det där, förstår du, sa handläggaren. Om du bara får KBT-behandling och kör med lite mindfulnes och tränar upp dig på ett gym så kommer det att gå bra. Snart kanske du kan springa maraton. Det är så här med kultursjukdomar förstår du, de finns egentligen inte. Det är bara inbillning. Så inbilla dig inte att FK kan hjälpa dig, det måste du göra själv.
Men, sa jag till sist, innan jag gav upp. WHO säger ju att det jag har, ME (Myalgisk myencofalit), är en neurologisk sjukdom, den har en speciell kod som läkarna ska använda för att rapportera in den med. Samma sak säger Socialstyrelsen, NIH, National Institute of Health, i USA, de engelska myndigheterna, de norska osv.
Att man inte vet riktigt så mycket om sjukdomen, annat än att den verkar orsakas främst av virus eller liknande och att det just nu inte finns bra behandlingar eller mediciner mot ME innebär ju inte att sjukdomen inte existerar, sa grannen till handläggaren. MS är ju som du vet en annan sjukdom som man inte heller förstod sig på från början. En sjukdom som man inte har en riktigt förklaring vet jag kallas idiopatisk och även om man från början inte vet orsaken kanske man kan genom forskning nå fram till kunskap.
Men, sa damen på Försäkringskassan till grannen, våra läkare anser ändå inte att ME existerar. Vi måste lita på våra läkare!
Så vad du säger, sa grannen till handläggaren, är att den enskilde läkaren som avgör om en sjukdom finns eller inte. Hen kan säga att den inte finns för att den är svår att förstå, svår att bota, svår att behandla – och då strunta i den.
Då skulle en läkare kunna säga, på samma sätt, att cancer inte finns, argumenterade hon. Och nu säger du väl också att inte postcovid eller långtidscovid finns? Visst, det är väl uppenbart, det är bara påhitt, svarade damen på Försäkringskassan.
OK, sa jag till grannen. Nu förstår jag. Jag kan inte ha brutit något ben, du har inte ME.
Precis, och snart går jag till socialtjänsten för att begära försörjningsstöd, när jag sålt min lägenhet och min bil och sett till att jag blivit riktigt fattig så att jag kan få sådant stöd.
Sjukdomen ME har de senaste åren fått ökad uppmärksamhet i media och det har också skrivits en del böcker om ME. Patienternas förtvivlan över sin situation och brister i bemötandet från vård och Försäkringskassa lyfts ofta fram i facebookgrupper, liksom i tidningar och program som TV4s Malou efter 10. Bland litteraturen märks särskilt Björn Eklunds Från sängbunden till maraton eller den stora me-skandalen samt Karin Alvtegens och Karin Thunbergs Osynligt sjuk medan livet passerar.
För att sätta in uppmärksamheten i sitt sammanhang behöver man veta mer om vad sjukdomen innebär.
ME står för myalgisk encefalomyelit. Myalgi betyder muskelsmärta och encefalomyelit är en inflammation i hjärna och ryggmärg. ME börjar i de allra flesta fall, 70–80%, det vet man, med en virusinfektion och den kan leda till svår funktions- och aktivitetsnedsättning. Det uppskattas att en fjärdedel av de ME-sjuka, som uppskattas till 10000–40000 i Sverige, är bundna till hemmet eller är sängliggande.
Likheterna med långtidscovid finns, även om det handlar om olika utlösande faktorer. Det finns också patienter som fått ME efter att ha haft covid. Mycket är dock outforskat ännu och man har till exempel inte hittat biomarkörer som gör att man enkelt kan konstatera att det handlar om ME. Mycket forskning återstår för att förstå hur processerna i kroppen ser ut när sjukdomen triggas i gång.
Därför är det också en komplicerad process att diagnosticera sjukdomen, vilket lett till att en del kallar den en hitte-på-sjukdom eller kultursjukdom, trots att man vid studier hittar sådant som faktiskt skiljer ME-patienter från friska personer, till exempel på hur mitekondrierna, som är viktiga för kroppens energiproduktion, påverkas.
Andra har försökt genom forskning visa att det finns psykologiska orsaker eller att sjukdomen är psykosomatiskt. Dessa studier har inte på något sätt kunna förklara sjukdomens uppkomst. Det är en helt annan sak att människor i en svår situation reagerar även psykiskt. Orsaken till ME är alltså biologisk, inte psykologisk.
Kunskapen om ME inom vården har av många patienter upplevts som bristfällig och anses ha bidragit till ett psykiskt lidande utöver de många kroppsliga symtomen. Så mer forskning och mer kunskap hos läkare med fler behövs, liksom specialistmottagningar med multiprofessionella team – det framgår både av ME-litteraturen och av den utfrågning av ME-specialister som riksdagens socialutskott genomförde 27 maj i år.
Det symtom som alldeles särskilt anses särskiljande, enligt de diagnoskriterier som finns (kallas för Canadakriterierna) är PEM, Post Extertional Malaise. PEM innebär att när den sjuke anstränger sig utöver sin förmåga förvärras sjukdomen. Det gäller alltså att hålla en aktivitetsnivå som gör att man inte går över patientens individuella gräns. Sjukdomen kan således få svåra konsekvenser.
I journalisten Björn Eklunds självbiografiska Från sängbunden till maraton eller den stora me-skandalen beskriver han att han efter en influensa 2008 bara bli sämre och sämre, år 2014 slutade han att arbeta helt. Han blir diagnosticerad med ME. Men det sker en magisk förändring. Som en av få ME-patienter lyckas han på fyra år gå från sängbunden till att springa Stockholm Marathon.
En stor del av boken handlar om de fyra år, där Eklund enligt sin egen bedömning går från allvarligt sjuk till att vara 90% frisk. Vi får följa detaljerna i hur han upplever en kritisk nyårsafton till sin träning, golf, midnattsloppet, bergsbestigning och Stockholm Marathon. Utan att betvivla innehållet i denna del upplever jag här boken som tjatig och upprepande och dessa kapitel kunde med en handlingskraftig redaktörs hjälp ha kortats. Björn Eklund är förvisso en meriterad journalist, men det är kanske det som leder till att texten inte vågar ifrågasättas av redaktören.
Dessutom borde bokens avslutande kapitel kunnat ha varit mer reflekterande och självkritiska. Då avser jag inte bara den inte oväntade kritik som riktas mot vården utan också reflektionerna kring varför just Eklund blev en av de få ME-patienter som fått sin situation märkbart förbättrad. Var han den typiske patienten, vad fick han för behandling och varför, hur kunde han bara lyfta på telefonen och prata med en läkare i Norge som genast flerdubblade den dos Ritumixab som lyfts fram som han lyfter fram som en avgörande faktor i tillfrisknandet? Det finns frågor att ställa.
Osynligt sjuk, Karin Thunberg och Karin Alvtegen
Vad vi vet i nuläget från den tyvärr begränsade forskningen att ME kan ha flera olika orsaker, infektioner (vanligast), toxiner, virus (vanligast), trauma och att det ger inflammatoriska reaktioner och påverkar mitokondrierna som bland annat påverkar ämnesomsättningen.
Docent Sture Eriksson menar att ME kan ses som ett syndrom med kanske fyra olika undergrupper. Dessa resonemang indikerar den stora variationen inom ME-syndromet, dels beroende på orsak, dels beroende på symtom.
Alldeles oavsett orsak till att Eklund fick en så tydlig förbättring är det givetvis positivt att detta skedde. Däremot måste varningsflagg utfärdas för den aktuella rituximabmedicin. En omfattande studie som gjorts i Norge, där många fick medicinen, andra placebo, visar att rituximab inte ger någon effekt. Tvärtom, placebogruppen nådde lite bättre resultat men bland dem som fick medicinen fanns en hel del besvärliga biverkningar.
MedlinePlus, en del av National Institutes of Health (NIH), i USA kommer till och med, med en avskräckande varning: Du kan uppleva en allvarlig reaktion när du får eller inom 24 timmar efter att du har fått en dos av en rituximab-injektionsprodukt. Dessa reaktioner inträffar vanligtvis under den förstadosen av en rituximab-injektionsprodukt och kan orsaka dödsfall.
Tveksamheten kring Rituximab tar inte Eklund upp, tvärtom är han en advokat för att fler ska få medicinen.
Däremot förstår jag Eklunds upprördhet över vården, över de tragiska dödsfall som blivit en följd av bristande vård och förståelse osv. Men när jag jämför hans bok med Karin Alvtegens och Karin Thunbergs ”Osynligt sjuk medan livet passerar” går den senare mer in på djupet i de processer som det innebär att bli, leva och acceptera sig som ME-sjuk på ett helt annat sätt. Eklund framstår mer som machomannen som utmanar sin sjukdom och som vill visa upp sig.
Kanske beror skillnaden på den namnkunniga journalisten Karin Thunbergs förmåga att ställa de svåra och känsliga frågorna och Karin Alvtegens förmåga att formulera sig, sina känslor och dilemman. Genom sitt upplägg att inte vara en stridsskrift utan i stället beskriva hur hon ser på de livsval som hon tvingas ompröva, hur relationer förstärks och hur hon i förändringen finner nya ljuspunkter lyfts andra dimensioner fram. Vi förstår hur oönskad och smärtsam förändringen blir. Dessutom innehåller den flera avslutande kapitel där läkare, forskare med flera beskriver situationen.
Detta kan jämföras med Eklunds förhållningssätt att starkt kritisera pacing, KBT och liknande som metoder för att underlätta patientens vardag, vilket man givetvis kan göra, men utan att faktiskt informera oss om det faktiska läget beträffande teori, praktik och forskning.
Om vi ska kunna förstå ME-sjukdomen och dess konsekvenser är det uppenbarligen mycket som behöver göras, långt utöver att skriva böcker om situationen. Forskningen behöver stärkas kraftfullt, något som patientföreningen RME aktivt arbetar för. Detta är grunden för att hitta metoder och kanske även behandling som i alla fall lindrar sjukdomens effekter. Vården måste bli mycket bättre, dels kunskapsmässigt, dels i bemötandet av dessa patienter. Det offentliga, främst i form av Försäkringskassan har mycket att ta tag i, till exempel att inte kräva s.k. objektiva fynd när sådana faktiskt inte finns. Niklas Altermarks ”Avslagsmaskinen” borde ingå i obligatorisk introduktionsutbildning för nya FK-medarbetare att förstå hur det kan gå snett och vilka allvarliga konsekvenser det kan få.
Det finns hopp. Forskningen går framåt (om än sakta). ME kan möjligen också ha nytta av intresset för långtidscovid-forskning, eftersom det finns likheter. Socialutskottet de som nämnts nyligen en offentlig utfrågning av forskare, patienter och praktiker, om ME. Multiprofessionella specialenheter måste skapas och ges resurser. Anhöriga, som får dra ett tungt lass behöver avlastas. Det är dags att politiken slutar ducka. Om satsningar görs kommer drabbade må bättre och samhällets kostnader minska. Böcker som Alvtegen/Thunbergs, Eklund och liknande kommer inte att behövas.
Det är få svenska brottsmål som väckt sådant intresse som de hemska morden på lille Mohammed och på lärarinnan Anna-Lena Svensson i Linköping år 2004. Morden, som länge förblev olösta, blev också ett trauma inte bara för de mördades släkt utan kanske till och med för hela Linköping. Naturligtvis är också mördaren Daniel Nyqvists släkt drabbade.
DN-journalisten Anna Bodins bok, skriven tillsammans med släktforskaren Peter Sjölund, har följaktligen fått stor uppmärksamhet, med ett givet fokus på hur morden på ett avgörande sätt löstes av dna-släktforskaren Sjölund. Resonemang om detta har förts i ett antal tv-soffor och poddar.
För den som inte är kunnig inom släktforskning kanske boken tjänar som en ingång till ett nytt intresse, här finns ett digert kapitel om släktforskningen möjligheter och fallgropar. Dna-tekniken har sin relevans, men den kommer aldrig människor nära, såsom traditionell släktforskning kan göra.
Därför lyfter jag också fram några exempel på min egen släktforskning som exempel på vad ”vanlig släktforskning” kan ge. Digitalisering och internet har gjort källor och material tillgängliga långt utöver vad som tidigare var möjligt utan stora ansträngningar. Släkten Forsell är finländsk, men många i den emigrerar till USA, Canada och andra länder. I släktberättelserna beskrivs dessa emigranter med ord som envis, för rättvisa och musikalisk. Tack och lov ingen brottslighet, vilket förstås ändå inte kan uteslutas. Tankarna går till Daniel Nyqvists familj och vad som avslöjades för dem.
Låt oss börja med Johan Alfred Forsell, oftast kallad Alfred men ibland också John A. Han kom till USA redan 1883, men gör fler resor fram och tillbaka mellan USA och Finland. Alfred gifter sig med Emma men de skiljs vid flera tillfällen av havet, och några av deras gemensamma bor med fadern, andra med modern.
I Finland ansöker Emma hos den amerikanske vicekonsuln om att hon och de tre barnen hon har hos sig i Österbotten ska få återförenas i USA med den övriga delen av familjen. Vicekonsuln är tveksam men böjer sig för argumentet att barnen är välartade och skulle kunna behöva en amerikansk skolgång.
Alfred för i sin ensamhet en hård kamp i domstolar för att få invaliditetsersättning för sin arbetsskada, som han anser gruvbolaget Anaconda bär ansvar för. Fallet blir mycket omskrivet i amerikanska tidningar och till sist får han sin ersättning, 18 000 dollar – en på den tiden en mycket hög summa. Envishet och känsla för rättvisa har drivit honom.
Inte ett spår av DNA är inblandad i berättelsen om Alfred, bara en mängd dokument och tidningsklipp. Och dottern Dagmar berättar i en intervju med forskare vid Ellis Island om sitt liv. Tyvärr dör mamma Emma bara året efter att hon får komma till USA.
Gör vidare utblickar och analyser samt ställer viktiga frågor.
Men låt oss återgå till Bodin och Sjölund, därför att Genombrottet har värden långt utöver berättelsen om hur dna-teknik löste en av Sveriges största mordgåtor. Självklart får vi veta hur dna-tekniken användes för att komma fram till att Nyqvist är mördaren, men det är kanske kapitel som är lite hårdsmälta för den icke nördige. För mig är dessutom Genombrottet en faktabok som inte stannar vid själva brottet och dess upplösning utan gör vidare utblickar och analyser samt ställer viktiga frågor.
Mordgåtan och dess lösning är således såklart intressant i sig, men den sätts alltså in ett vidare och fördjupat sammanhang. Det handlar då om själva rättegången mot Daniel Nyqvist, men det handlar också om hur vi ser på psykiatrin och dess diagnoser, om asperger, autism och schizofreni och vad som faktiskt är Nyqvist diagnos.
I Genombrottet sås tvivel om domens ställningstagande till att Nyqvist led av den utvidgade autismen. Detta görs genom intressanta resonemang, forskningsreferenser och intervju med Henrik Anckarsäter, professor i rättspsykiatri. Schizofreni framstår då som en möjlig ytterligare komponent. Tyvärr är bara tre sidor av den stora rättspsykiatriska utredningen offentlig, det må vara så men vi vet då inte hur man resonerat fullt ut inom vården och på tingsrätten.
Ed Forsell
En annan släkting som vistades i samma gruvstad, Butte i Montana, som Alfred, var Oskar Edvin Forsell, känd under namnet Ed. Han vantrivs i gruvan men står ut genom att ordna teaterföreställningar, sångstunder etc. Till sist lämnar han Butte för att följa med ett resande teatersällskap. Ed drömmer om filmkarriär, och i adresskalendern för San Francisco står yrkestiteln artist. Det finns bilder från hans uppträdanden men om det verkligen var sant att han var med i flera Garbofilmer, det har inte gått att få bekräftat. Han gifter sig, får en dotter, skiljer sig och flyttar till sist hem med dottern till Österbotten. Gifter om sig där och får en son, som berättat för mig om pappa Ed. Tänk så mycket vi kan få veta utan DNA-prover.
Men vi hoppar tillbaka till Linköping och DNA. En viktig del är hur morden påverkade de inblandade. Detta gäller inte minst Mohammeds familj, far och mor, syskon, till och med det syskon som föddes efter mordet på Mohammed. Det är en tragisk berättelse om hur en välfungerande libanesisk invandrarfamilj, där pappa, familjeförsörjaren, har en databutik. De får sitt liv i det närmaste tillintetgjort. Självklart drabbas också Anna-Lena Svenssons familj hårt, men min tro är att de klarar sig något bättre för att hon som mordoffer är äldre och familjen har en tryggare social situation än familjen som flytt från krigets Libanon och tvingats etablera sig i ett nytt land.
En stark advokatkår
Ett rättssamhälle kräver en stark advokatkår och att vi kan lite på ”the rule of law”. Det kan kanske vara en devis för terjärvsättlingen Bob Carlson, yngre släkting till såväl Alfred som Ed (Edvin) och mig. Någonstans finns detta med rättvisa i hans genetiska arv och till sist blir han ordförande för hela det jättelika amerikanska advokatsamfundet. Men, han flyttar aldrig från den småstad där han och många av mina släktingar växte upp, den gamla gruvstaden Butte i Montana, USA. Där lever han, som det verkar, ett gott pensionärsliv utan att behöva försvara mördare och liknande. Bidragit till samhället har han gjort i överflöd.
Bob Carlson
Och vad vet vi till sist om de tragiska morden på Anna-Lena Svensson och lille Mohammed Ammouri. Här kan inte juridiken hjälpa oss och det verkar som att inte ens psykologi eller psykiatri hjälper oss att förstå morden. Det finns inte ett säkert svar på frågan: Varför bestämmer sig Daniel Nyqvist för att han den just dagen behövde mörda två personer, vilka som helst? Vi vet nu tack vare dna-släktforskningen att han var mördaren men vi kan fortfarande inte förstå riktigt varför. Därmed förblir händelsen ändå en gåta, trots att Bodin och Sjölund verkligen går på djupet för att ta förstå det som hände och varför.
Vissa frågor förblir obesvarade, sådant är livet. Fortfarande är det oklart varför Alfred och Emma vistades på ömse sidor om Atlanten. Fortfarande är det oklart om Ed verkligen fick roller i Garbofilmer. Men släktforskning kan ändå hjälpa oss att förstå viktiga bitar i den egna familjehistorien och DNA-spårandet kan kanske sätta in det i ett större sammanhang. Kanske du och jag har gemensamma förfäder, från Terjärv och Butte?
Frågan om vem som utförde dåden i Linköping blev dock besvarad tack vare DNA-släktforskning. Vi vet att Nyqvists utsaga är att han kände sig tvungen att döda. Men varför han tänkte så, det vet vi ännu inte. Juridiska processer och släktforskning räckte inte till för att ge det svaret. Bodin och Sjölund har gjort ett gediget arbete, ställt relevanta frågor och lett det hela framåt, det är bokens förtjänster.
Genombrottet: Så löste släktforskaren dubbelmordet i Linköping
Fotnot: Informationen om skribentens egen släkt hämtades i huvudsak från släktforskningssajten Ancestry, från amerikanska tidningsklipp, från en forskningsintervju med Dagmar Forsell och från mailkorrespondens med Ray Forsell.
Efter att ha läst igenom Henrik Berggrens Landet utanför, Sverige och Kriget 1940–1942, och ungefär parallellt varit inne i läsningen av Klas Åmarks Främlingar på tåg, Sverige och Förintelsen, känns huvudet alldeles fullt av ransoneringskuponger, Hitler, Per Albin, fortsättningskriget och järnvägstransiteringar.
Vet vi nu allt om Landet Utanför, det Sverige som Berggren skildrar, i den nyutkomna boken om 1940–1942? Var det verkligen ett Sverige som höll sig undan, stod landet helt utanför andra världskrigets värsta strider och grymheter, är det en schablonbild att Sverige för egen vinning höll sig utanför? Eller avslöjas allt hur det verkligen var i den så småningom kommande del 3 av Landet utanför?
Nej, vi vet inte allt, Berggren vet inte allt, inte Åmark heller och vi kommer nog aldrig att få veta det heller. Men trots allt (en oavsiktlig referens till Ture Nermans legendariska antinazistiska tidskrift Trots Allt!) är det bara att buga och tacka för det gedigna arbetet som Berggren utfört och kommer att fortsätta att utföra. För med sin trilogi Landet Utanför får vi en detaljerad syn i hur det resonerades i regeringen, bland olika prominenta personer men också, till en viss mån, hos allmänheten. Dock ska sägas att denna del är främst deskriptiv. Kanske knyter Berggren ihop säcken i del 3 med sin egen analys och sina slutsatser?
Överraskande är det inte att Henrik Berggren, tidigare bland annat kulturredaktör på DN och historiker, lyckas detaljrikt och även människonära ge oss denna detaljerade bild av Sverige i andra världskriget, så att man känner sig som närvarande i en Brughuelmålning, som den lilla människan som försöker få syn på vad som verkligen händer. Liksom i Berggrens tidigare Palme-biografi känns det levande, nästan så att man sitter med i regeringskonseljen.
I Landet Utanför, del 2, ligger dock fokus ändå inte så mycket på den enskilda människan som på skeendena. Hur mycket vågar Sverige utmana det Tredje Riket, hur många eftergifter måste man göra? Och hur ska man förstå att Sverige, och regeringen Per Albin Hansson, gjorde dessa eftergifter?
I en del avsnitt kan vi således detaljerat följa den svenska samlingsregeringens diskussioner, t.ex. kring den beryktade midsommarkrisen. Kanske den krisen och den omfattande beskrivningen av den hade behövt delas upp i ett par delar, interfolierat med de personligare inslag som Berggren på andra ställen lyfter in i sin framställning.
Runt den svenska regeringen svävar monarken, Gustav V, något oberäknelig och med inte alltid önskade formuleringar och utspel, en efterhand allt mer förtvivlad situation i Norge resulterande i avrättningar av fackföreningsledare och transport av stora delar av den judiska befolkningen till Auschwitz, ett Finland som efterhand förlorar en del av folkets och regeringens sympatier p.g.a. fortsättningskriget och landets relationer till Tyskland osv.
Genom Berggrens tydliga skildring, byggd på så många källor, tidningar, UD-material, enskilda människors berättelser o.s.v. så blir det min uppfattning, om än något hårddragen –ja, vad skulle annars Sverige ha gjort? Skulle något annat litet land ha handlat annorlunda i en motsvarande situation? Visst, Sverige och dess regering kunde ha handlat annorlunda, men med stor risk för svåra konsekvenser. Snarast är det så att Berggren dokumenterat vilka komplicerade val man stod inför. Med min tolkning gjorde man vad som rimligen kunde och borde göras.
Efterföljande tiders kritik mot eftergiftspolitik kunde ha varit mjukare, försiktigare om man liksom Berggren verkligen satt sig in i situationen. Flyktingfrågan tillhör en av dessa komplexa frågor som Berggren försöker bena upp, det faktum att Sverige tog emot förhållandevis få judiska flyktingar i förhållande till situationen med förintelsen kvarstår dock givetvis. För inte var det så att man inte visste, inte förstod även om kanske hela vidden av gaskamrarna inte blev begriplig förrän tämligen sent. I alla dessa vägval lyfter Berggren också fram den mosaiska församlingens agerande som kan förstås men knappast kan uppfattas som heroiskt.
Som en driven författare och stilist låter oss författaren oss även följa vardagen, hos familjen Bergman med den unge sonen Ingmar, hos familjen Berggren i Sandviken (ej släkt med författaren) och hemma hos Astrid Lindgren. Utifrån sitt vardagsliv och utifrån sitt arbete med brev-censurs-granskning är det Astrids träffsäkra iakttagelser om krigets stora och Sveriges lilla vardag som bär vardagslivet i Landet Utanför mest framåt.
Om det är något jag saknar i boken är det bilderna, illustrationerna, kartorna, tidningsklippen. Det är inte bara orden, hur välformulerade de än är, som påverkar våra intryck. Så jag hade velat se fotona på Günther, Erik Boheman, den unga Astrid osv. Det hade lättat upp den omfattande ordmassan på närmare 500 sidor (inklusive den förtjänstfulla beskrivningen av referenserna).
Vet ni förresten att Ingrid Bergman hade judiskt ursprung? Kanske du visste om det, att det var på moderns sida, men jag visste inte. Många detaljer finns i Henrik Berggrens Landet Utanför, den andra boken. Nu får vi nog vänta ett tag på den avslutande, tredje delen. Det kommer med stor sannolikhet vara värt att vänta, ännu är inte arkiven uttömda på det som berör Landet Utanför. Det jag hoppas där är att Berggren inte bara ger oss sina detaljerade beskrivningar av skeenden utan också analyserar och sammanfattar. Då har vi sannolikt fått det stora standardverket om Sverige och andra världskriget.
Thomas Wihlman, 2021
Henrik. Berggren, Landet Utanför, Sverige och Kriget 1940–1942.
