Många av de artister jag porträtterar får med sig musiken från hemmiljön och det gäller också Vanja Renberg. Men Vanja har valt sin egen väg, långt från hemmets musikval av svenska texter, visor osv. I stället har hon utvecklat influenser från rock, blues, country tillsammans med bandmedlemmarna till något som jag vill kalla ett eget musikaliskt koncept, The Vanjas, och det med framgång. Kanske handlar det också om att lyfta fram den rebelliska sida, som Vanja nämner att hon har.

Ska man tala om något liknande, säger Vanja, så handlar det möjligen om Detroitbandet Detroit Cobras. Vi återkommer till dem.

Retro handlar det alltså möjligen om, i någon mån, men definitivt inte om ett coverband. Det handlar om att leva ut en roll, i klädsel, ja till och med i doft, som är alldeles speciell. Totalkommunikation med många sinnen kan kanske vara ett tillämpbart begrepp.

– Jag är egentligen blyg och ganska skygg, med höga krav på integritet, och tar tid för att närma mig andra människor. Men när jag står på scenen är det något helt annat.

Trots denna blyghet vågade Vanja närma sig en person vid sonens förskola, en person som hon inte kände sen tidigare men kände en oförklarlig samhörighet med. Och känslan var rätt, det visade sig att han var amerikan, bosatt i Sverige men bekant och vän med Detroit Cobras. Ett band som ligger nära Vanjas i sin musikstil, så känslan var rätt.

Vi pratar lite om det, det där med att man kan känna samhörighet med personer, bara utifrån en känsla att det är något där. Psykologen kan säkert förklara. Vanja själv säger så här:

– Han var uppvuxen i Detroit och befann sig i den subkultur med band som Detroit Cobras, the Gories eller the Reigning Sound som alla delvis influerat mig i mitt uttryck. Detta menar jag är ett exempel på att inom en viss genre är det till och med globalt en ankdamm. Precis det där scenariot har jag varit med om många gånger. Medvetet eller omedvetet känner man igen vissa attribut hos folk som man delar referensramar med, och så dras man mot varandra, antar jag. På det sättet verkar världen kanske mindre än den egentligen är.

Internationellt band

Publiken i ett antal länder har också upplevt känslor så att de tagit The Vanjas till sig. Entusiastisk publik i såväl Umeå, England som Berlin och på många andra platser. Allt görs på engelska, och kanske inte ens den internationella publiken är medveten om att det är Stockholmsbaserat band. Ett erkänt starkt liveband, där Vanja verkligen lever ut. Men också med andra positiva recensioner, som till exempel av Peter Sjöblom i Tidningen Kulturen om senaste albumet: I sin genre befinner sig The Vanjas i världsklass.

– Det är också skönt att spela på festivaler och liknande, det blir en sorts gemenskap mellan banden och allra särskilt mellan oss som spelar med samma inriktning musikaliskt. 

– Jag kan ju räkna upp band som The Vanjas delar scen med på en hand nästan. Men det är ju en minimal del av Stockholms musikvärld. När det kommer till annan musik har jag noll koll. Det är säkert som med annat, sport till exempel. Någon som spelar basket har koll på lag och spelare globalt inom just sin gren. 

Val av konstnärligt uttryckssätt

Musiken fanns alltså i hemmet, men Vanja menar att hennes gymnasietid i Waldorfskolan hade en avgörande betydelse för hennes val av konstnärligt uttryckssätt. 

– Där fick jag pröva på så mycket och förstod då vilken betydelse musiken hade för mig. Men någon formell musikalisk utbildning har jag inte, inget piano, ingen gitarr, jag sjunger helt enkelt.

För Vanja handlar det som nämnts mycket om kommunikation, så mycket att hon numera också pluggar visuell kommunikation.

– Det är ändå skönt att veta att jag kan jobba med någonting annat som jag gillar, när och om jag behöver eller vill göra det.

Valet av uttrycksform rent musikaliskt är långt ifrån föräldrahemmets svenska texter och visor. Och det förefaller som att Vanja är trygg med sitt val:

– Jag känner att vi finslipar vårt koncept, men också att det är det här jag vill göra. Kanske kommer det en förändring någon gång, men för det krävs någon katalysator. Något sådant känner jag inte nu. För mig känns det också skönt att få leva ut något som jag inte är i vanliga fall.

Det är också ett helt koncept i bemärkelsen att hela bandet verkligen intar roller på scenen, där de olika rollfigurerna heter Vanja Lo, Bon-Ton, Mr Magnatone och The Swinger. Det är alltså bara Vanja som heter just vad hon heter.

Jag upplever att Vanja är väldigt medveten och reflekterande kring det hon gör, när vi pratar över våra kaffekoppar på ett litet kafé. i denna väldiga naturkraft som är The Vanjas finns en bakomliggande tanke och något som tas steg för steg vidare för att bli allt bättre. Vanja reflekterar verkligen över bandet, dess låtar, dess konserter, dess publik. Kanske man också lättare kan göra sådant om föräldrahemmet, som i Vanjas fall, alltid tagit musiken på allvar, där musiken inte bara är ett nöje och en glädje utan också ett yrke. 

Att bandet efterhand blivit säkrare, tightare, växer organiskt, om man så vill, tror jag också ökar en möjlighet till än större publik. Även om ett band av den här karaktären kanske inte är allas ”cup of tea” finns där något personligt som tilltalar många, man kan känna dragningar åt Ike och Tina Turner, Blondie, Ramones osv om man vill. Eller också bara ta det för att vara ett band som ger allt på scen. Men inte bara live. För min del är upplevelsen densamma som av ungdomens 2 minuter 25 sekunders singlelåtar, repetitionen och igenkännande är en faktor men inte den enda, enkelt måhända men också kanske bara skenbart enkelt.

Vad händer nu då?

– Visst är det helt ok att vara förband, det har vi varit, säger Vanja. Det är på ett sätt ganska skönt. Men att vara den stora attraktionen är givetvis också härligt.

– Vi behöver skriva nya låtar, men nu har vi också fått rutin på detta, så en The Vanjas-låt går lättare att få fram.

Det finns att slita med, även om ett större bokningsbolag är involverat. Och ska man slipa på detaljerna, sikta på en totalkommunikation, få till nya låtar, nya texter, då krävs det mycket jobb i en vardag som också innehåller andra aktiviteter, familj osv. Även om Vanja erkänner att de högintensiva konserterna tar på krafterna ger de förhoppningsvis också något som bidrar till en vardagshelhet. Mitt intryck är i alla fall att Vanja Renberg är mycket väl genomtänkt i vad hon gör och vad hon vill göra, både i vardagen och på scenen. 

Thomas Wihlman

(2016)