Okategoriserat, Samhälle

Fredagsbetraktelsen: Det osynliga arvet

Helmer och jag på promenad sommaren 1941 (jag är min morbror Runar, Helmer hans kusin)

En påminnelse från Kaj Korke-Aho (finländsk musiker och författare) om att krigets helvete också påverkar i flera generationer. Kan dessvärre ligga bakom betalvägg hos Hufvudstadsbladet (https://www.hbl.fi/artikel/tystnaden-infor-krigets-kalla-ansikte/?fbclid=IwAR27OxYBsRWMZF5iYRNdrORLlzAF3jk-tMm0qlpUXw35P8HL–yEFI6yCT4), men citerar Kaj:

”För mig är de finska krigen förstås ren historia, men via morfar kommer en emotionell koppling, och den senaste veckan har min barndoms tankar kring morfars tystnad och skakande hand väckts till liv – det hände när Sauli Niinistö talade om krigets kalla ansikte. Mina föreställningar om vad som fanns i morfars tystnad slog luften ur mig: det onämnbara, mest fruktansvärda, det som trotsar förnuft och kramar hopp och mening ur allt. Det som inte förtegs bara för att det var fyrtio- och femtiotalets kutym och underutvecklad krispsykologi utan rätt och slätt inte gick att tala om eftersom orden blev sjuka inför det där kalla ansiktet.”

När jag själv växte upp och umgicks med de finländska släktingarna så pratades det aldrig om, som jag minns det, om kriget (vinterkriget, fortsättningskriget). Den ende som berättade om sina upplevelser var mors kusin Birger i Gamlakarleby. Han berättade också offentligt i Svenska Dagbladet om sina upplevelser och om de fysiska men han fick av kriget. Kanske var offentligheten ett sätt att bearbeta krigsupplevelser – liksom för judar som långt efter kriget till sist, på äldre dar, går ut med sin berättelse och då inte minst för att vi aldrig ska glömma. Min mor rusade ut ur vardagsrummet när tv-n visade krigsbilder, oavsett varifrån, så någonstans fanns berättelserna och även om barnen inte fick höra dem var de ett osynligt arv vi alltid får bära.

Thomas Wihlman