slutet av 70-talet gjorde jag min första resa till Estland – eller som det då officiellt hette ENSV, Eesti Nõukogude Sotsialistlik Vabariik (estniska socialistiska rådsrepubliken). Vi var inte många som reste dit, då, och de flesta resenärerna hade anknytning i en eller annan form till Estland. Jag hade det egentligen inte, men hade genom familjens estniska vänner och estniska klasskamrater kom jag att fascineras av landet.

Resandeströmmen ökade dock, och 1980 sattes fartyget Georg Ots i drift. Inte för att få rum med alla ester som ville resa till Väst. Det gick inte i princip, utan för något annat – båtlinjen kallades nämligen Vodkaexpressen.

Namnet Georg Ots hade den fått efter den estniske sångaren med samma namn. Ots dog i cancer alltför tidigt, 1975, men minnet av honom lever fortfarande i både Estland och i Finland – i Finland blev han populär via valser som Saaremaa Valss.

Ots var en av de få estniska musikexporterna vid den här tiden. Kanske någon kände till den estniska körmusikens starka ställning och körfesten vid sångarfältet i Tallinn, den berömda manskören RAM – Eesti Riiklik Akademiliine meeskor, kanske någon kände till den i Sverige bosatte kompositören Eduard Tubin – men mycket mer var det inte. Senare har vi lärt känna så många fler, dirigenten Neeme Järvi, kompositören Arvo Pärt osv. 

Ots föddes i dåvarande Petrograd (senare Leningrad och numera St Petersburg), vilket kanske märks i sången om just Leningrad. Likafullt sjunger han med bravur om Kodulinn Tallinn, hemstaden Tallinn. Och est var han ju trots allt. Så självfallet var även esterna stolta över sin Georg Ots.

Men Georg Ots är och har förblivit förvånansvärt okänd. Han verkade ju under sovjettiden men nådde ut långt över de estniska gränserna, han var känd i hela Sovjetunionen inte minst för sina tolkningar av Mussorgskij och Tjajkovskij. Paradrollen var Rubinsteins Demonen. Ots turnerade också i andra länder, även i väst. Han sjöng på flera språk – estniska, finska, ryska, tyska, italienska och franska. I Sovjetunionen var han så uppskattad att han tilldelades utmärkelsen SSSRs folkartist.

Extrem förfining
Ots röst upplever jag som mycket behaglig och han innehade också en stor musikalisk bredd.

I en recension skriver Andrea Suhm-Binder:
Ots röst hade en jämn, varm och levande kvalitet. Han kunde skapa mening och lägga rika sångnyanser till varje musikalisk fras, hans andningsteknik var föredömlig och hans tydliga diktion och fina frasering lade en extra kvalitet till hans konst. Han tolkade musik med extrem förfining och var hemma i varje musikstil.

Estnisk radio gav för några år sedan en stor cd-antologi som visar hela bredden i hans konstnärskap, folkvisor, schlagers, valser, operett och opera. Men det går också att få tag på hans skivor i Sverige och i Finland, och ett rikligt utbud finns på Spotify och You Tube. För min del blev ingången till hans musik den kanske mest folkliga inspelningen, Saaremaa Valss(Saaremaa är det estniska namnet på Ösel).

Texten till Saaremaa Valss skrevs av poeten Deborah Varandi, musiken av Raimond Valgre. Även den som inte behärskar estniska kan nog känna poesin i refrängen, om den där juninatten på Ösel:

Oh, keeruta, lennuta, linalakk-neidu, 
kel silmist nii kelmikaid sädemeid lööb! 
– Ei sellist küll maailmas kusagil leidu 
kui Saaremaa heinamaal juunikuu ööl

Någon båt som bär hans namn finns inte längre kvar. Efter att den under 90-talet trafikerade Tallinks linje mellan Helsingfors och Tallinn såldes den och blev sedermera skrotad. Men gator, spananläggningar, Tallinns musikskola och annat bär hans namn. Det har också gjorts en musikal och en film om hans liv. Och för mig innebär namnet Georg Ots både musik och minnen från ett älskat grannland, Estland.

Thomas Wihlman (2016)

Georg Ots finns på You Tube, bland annat här:

https://youtu.be/i3EL34CV0Kk?list=PLrpG_fCz2zCSkA6Qcy6_7d-oDh2yiuaiO

I min inbox och brevlåda trillar det ner pressreleaser och cd-skivor, som vida överstiger det skrivutrymme som finns i min kalender för sådant. Det blir alltså ett subjektivt urval, som blir föremål för recension och i enstaka fall för en intervju. Men, av det jag kan överblicka så här långt för 2019, så är det Aida Jabbaris album ”Röst är det som återstår” som gjort mest avtryck hos mig. Lysande skrev jag i min recension, överväldigande skrev en kollega.

Efter min recension har jag ofta känt ett behov av att vända åter till albumet, jag har dessutom sett Aida på scen i kritikerrosade Avgång 23.12 och jag har lyssnat på och samtalat med henne vid en soundcheck/Open Stage inför några kommande spelningar.

Jag är fortfarande tagen av denna artist, hon är som en sällsynt fågel från sydligare nejder som stannat kvar i vår karga nord.
– Jag vet inte riktigt var jag passar in säger Aida. Vilken scen passar den musik som jag gör? Nu blev det Stallet men det var nog inte självklart.

Alltså, på något sätt ska det passa in i mallen. Men vad om man är en gränsöverskridande artist, var hör man hemma när man blandar kvinnliga poeter, Karin Boye, från Sverige med iranska Forough Farrokzhad, och den tonsatta poesin kommer ut med en kraftfull stämma och i egna tonsättningar med drag av fransk chanson?

Ja, det där med fransk chanson. Hon håller med mig om att den finns där.
– Jo, jag älskar den musiken. Och inte minst i svenska översättningar, som Lars Forsells ”Jag står här på ett torg” (”Le Déserteur” i original, av Boris Vian).

Kanske vi ska vandra vidare när det gäller inspirationskällorna. Någon skribent föreslår jazz, visa, pop, klassiskt, folkmusik. Annat pekar mot Whitney Houston och Kate Bush. Aida säger själv, om poesin, om Boye och Farrokzhad, i tidningen Musikindustrin: 
– Trots att jag lever i en helt annan tid, så berörs jag av samma allmänmänskliga fenomen som de gjorde och dessa talar till oss över kulturella gränslinjer. Detta att följa sitt kall, kärleken, mening och frigöra sig från konventioner och söka sann frihet trots svåra omständigheter. 

Gränslinjer, ja. Aida är född i Sverige, av iranska föräldrar som kom till Sverige på 1980-talet. Just nu är hon alltså scenaktuell i Avgång 23.12 på Scalateatern i Stockholm, och pjäsen tar upp en annan gränslinje, den mellan liv och död. Dessutom får hon tillfälle att prata lite persiska (farsi), för vilket språk talar man egentligen när man passerat linjen och möter människor med olika bakgrund (för att inte skrämma bort någon: pjäsen är på svenska)?

Har det iranska betytt något för henne musikaliskt?
– Äldre musik lyssnar jag på, den är förstås lite speciell med kvartstoner och sådant. Monika Zetterlund blev ju kritiserad för att sjunga surt, när det kanske egentligen handlade om ett uttryck som vi i Sverige inte är vana vid. 

Att det råder scenförbud för iranska kvinnor, om de inte uppträder för en rent kvinnlig publik, och att kreativiteten kan strypas av den omfattande censuren, gör situationen naturligtvis också problematisk för den moderna musiken, blir min reflektion. 

I Aidas familj och i släkten har det alltid funnits mycket musik, inte minst den äldre musiken från Iran. Inte konstigt att hon tidigt började sjunga och spela piano, och att Aida sedan gick studiomusikerutbildning och hamnade på Musicians Institute i Los Angeles. Men, innan musiken blir ett heltidsjobb är det bra att ha något att falla tillbaka på. Så arbetsterapeututbildning, med jobb inom psykiatrin, har det också hunnit att bli.

Men denna dag, när vi ses, står hon på scen i Sverige, med en kraftfull röst och med ett pianospel som går från subtilt och känslig till överväldigande explosion, och testar låtarna publikt inför kommande framträdanden. 

– Jag är independent-artist, konstaterar Aida. Allt (nåja, nästan) gör jag själv. 
Lite hjälp har alltså funnits, t.ex. med att få pressmeddelanden skrivna och distribuerade. 

Precis som det är för en mycket stor del av den svenska artistkåren, de som inte är knutna till musikjättarna, tänker jag.

Och trots att det är tufft och arbetsamt, det finns ett intresse för det hon gör. Uppdragen blir fler, media uppmärksammar henne mer. Rollen i Avgång 23.12, som mamman Dorota, fick hon fin kritik för av Dan Backman i SvD, och pjäsen spelas ytterligare några gånger i oktober och november. Själv skrev jag till Aida: du hittade en så bra ton både musikaliskt och som skådespelerska, i harmoni med din rollfigur.

Bokningar/konserter finns inlagda. Under våren Göteborg, Sundsvall, Sollefteå. Scenkonst Sörmland under sommaren. I planerna ingår att under 2020 ska albumets material utgöra del av en föreställning där musiken kombineras med inslag av teater och/eller recitation.

Kanske Victoriateatern i Malmö, säger jag? En scen som har ett stort varierat utbud, där man inte räds någon sorts artisteri. Och där artisten blir väl omhändertagen, som på Stallet. 

På vägen hem nynnar jag på ”Stjärnorna”, Aidas tonsättning av Karin Boyes dikt. Jag har lämnat Stallets lilla konsertlokal och jag tänker Paris. Olympia. Chanson. En hänförd publik på två tusen personer, fransmän, iranier. Och en och annan svensk turist. Vian och Ferré på originalspråket. Boye och Farrokzhad på franska. Drömma kan man. Aida är realist, det framgår av vårt samtal. Hur långt lysande musikalitet, lyhördhet och energi bär, det visar sig. Men, håll dina öron och ögon öppna för Aida Jabbari.

Thomas Wihlman (2019)

I Dagens Nyheter hyllades nyligen det österbottniska musikundret, med artister som Månskensbonden, Rickard Eklund och Vasas Flora och Fauna. Alla dessa delar textmässigt, språkligt det dialektala, varianterna av den finlandssvenska österbotten-språket. Vä värt att lyssna till.

Men det finns också många andra artister från regionen, sådana som Iiris Viljanen och Krista Siegfrieds och inte minst Fredrik Furu, som inte är så provinsiella i sitt uttryck. 

Fredrik Furu är nu aktuell i sammanhanget Sverige, dels med det nya albumet Det som alla letar efter, dels med en kommande turné med Jack Vreeswijk. MonoMagasin träffar Fredrik när han för första gången låter en svensk publik ta del av det nya materialet (och för all del också lite från en äldre repertoar).

Det är en artist med fin publikkontakt vi möter, inte minst här i det mer intima formatet.
– Jag har nog lärt en hel del av Jack, när det gäller att ha en dialog med publiken, även om jag kanske inte snackar riktigt lika mycket.
Som skivrecensent skulle jag också kunna tillägga, det här är musik och inte minst texter som har en dialog med sin publik. 
– Texterna är viktiga och har nog kommit att betyda allt mer, tänker Fredrik. Se på artister som Lars Winnerbäck och Melissa Horn, men också på unga hip-hopare och rappare som inför en ny typ av lyrik.

Texterna i det nya albumet, de ligger nära Fredriks egna personliga erfarenheter, den där kärleken som aldrig riktigt blir det man längtat efter, med en möjlig förklaring till detta ett intensivt turnerade och musikliv. Men, som Fredrik själv säger hoppfullt:
– Och tack till drömmen om den stora hopplöst romantiska kärleken – jag är kanske dum, men jag är nära nu!
Hoppet finns kvar, alltså. 

Här, precis som i tidigare album (det här är det femte), lyckas Fredrik få till texter som är betydligt mer raffinerade än hjärta och smärta. För mig, som först (oftast) tar till mig musiken tar det tid innan jag trängt in i texterna. Men med mina tidigare erfarenheter av Fredriks Furus musik konstaterar jag även här: det är mödan värt.

Det tycker också publiken vid den här premiärspelningen. Äldre, klassiska Furulåtar som Finlandsbarn sitter fint, publiken lyssnar intensivt. Den handlar om kriget, de efterlevande, deras barn och barnbarn. Minnen som en finländsk publik lätt kan ta till sig, men som också denna svenska publik är lyhörd till, liksom till de nya låtarna. 

Med tanke på att det är svenskspråkiga texter, utgivna i Finland, så skulle man tänka sig att publiken är begränsad med tanke på den svenska minoritetens storlek. Men icke så,
Dum, Dum, Dum, har legat länge på den största finska radiokanalens spellista. Så Fredriks musik når över språkgränsen, och det har också blivit spelningar i rent finskspråkiga trakter.  

I Fredrik Furus inre bor det inte bara en sann musiker, utan också en sann nordist. Han har arbetat med ett omfattande projekt att via musikskapande låta finländska elever lära sig hantera det svenska språket.

Och som i förbigående:
– Jag har också blivit inventerad till en norsk musikfestival.
Fredrik Furu: Det som alla letar efter

Här noterar jag också att Fredrik är en artist som kan framträda för alla åldrar och i alla sammanhang. Den stora musikfestivalen, såväl som i det lilla intima formatet, med Fredriks röst och munspel och en ackompanjerande gitarr.
– Jag känner att jag nu har gjort så mycket att jag vågar lita på låtarna, de är så pass många att jag kan lita på att jag vid varje spelning kan hitta något som passar in på spellistan.

Kanske kan avigsidan av detta diskuteras, detta att inte ha en supertydlig musikalisk identitet. Men, jag tänker, så har det faktiskt varit för många av de stora artisterna – publiken blir efterhand bredare, mer accepterande. Om man i allt detta ändå har kvar det där personliga uttrycket. För mig är det dessutom så att Fredrik alltid levererar. Han är finstämd i kyrkan vid julsångerna, han gör rockkonserten, unplugged på tv och han sjunger ”Somliga går i trasiga skor” tillsammans med Jack Vreeswijk. 

Och i det nya albumet, där mixaren Markus Sjöberg varit en viktig komponent liksom låtskrivarvännen Sebastian Jacobson, har han lagt till ytterligare en pusselbit i musikalisk utveckling. Och när det som från början varit bra och talangfullt får små pusselbitar till, ja då, då talar vi om mycket bra. Så sammanfattningsvis: det här är ett album väl värt att ta till sig, inte bara för en snabb genomlysning utan för några musikaliska varv, där text och musik i förening når in i hela kroppen. Det är ingen musik gjord av en nybörjare med talang, utan av en musiker som fått erfarenheter, både personligt och av musikantlivet, slitit, tänkt och skapat. Och universell, inte provinsiell.

Thomas Wihlman (2019)

Fredrik Furu: Det som alla letar efter.
Pine 3 Ltd AB, 2019.
Releasedatum: 12 april 2019.

Bästa spår: Alla, varierande beroende på lyssnarens sinnesstämning. Catchy, dansant, känslostormar, lycka, jordens undergång, tröst och hopp. 

Ung finlandssvensk tjej, från den lilla byn Sundom, utanför Vasa i svenska Österbotten, kommer till Stockholm för att gå i gymnasiet, på Fryshuset. Musikalisk som bara den och med en vurm för country som kommer från pappa. Första uppträdandena redan som liten, i en barnkör.

– Att jag fick gå på Fryshuset i Stockholm. det blev min räddning, konstaterar Mikaela Finne. Jag fick syssla med det jag tyckte var roligt, det hade jag inte fått annars. Det syntes på mina betyg att det var så, andra ämnen var jag usel i.

Språk borde hon i alla fall inte varit dålig i, tänker jag. Hon sjunger country och enbart på engelska. Dessutom med egna texter. Det är förstås en fördel att ha en amerikansk pojkvän, men Mikaela låter inte som en svensk artist som försöker låta infödd amerikansk countrysångerska, hon låter som hon är det.

Så det finns anledning till att hon är lite kaxig. Mikaela sticker också ut hakan och ger inte mycket för den svenska countryvärlden. Svensk country finns egentligen inte, konstaterar hon. Jill Johnson, hon sjunger ju bra, men är popartist, fortsätter hon. Sen finns det americana, men det är ju inte riktig country det heller.

Ligger något i det hon säger, tänker jag. Det är minsann inga svenska countryartister som Jill tar till sin veranda där i Nashville, för det finns inte så många att ta av. Kanske är det en idé, att låta artister med helt annan inriktning möta countrymiljön. Mikaela skulle i alla fall inte göra bort sig i programmet, tänker jag. Och amerikansk publik har hon förstås redan mött.

Det är inte heller enkelt att slå sig fram i den svenska musikbranschen, inte minst i den förhållandevis smala nischen country. Kommer man dessutom inflyttandes, utan några omfattande kontakter, från utlandet och från en liten ort, så är det så klart en uppförsbacke. Men Mikaela jobbar oförtrutet på, låtarna bara rinner till, och hon verkar inte rädas utmaningen. Kanske är det den som sporrar, i stället.

Självfallet tar det stopp ibland, det gör det såväl för journalister som låtskrivare. 
– Ibland undrar jag vad jag håller på med. Men det har alltid gått att komma igenom det.

Hon berättar om sin kommande skiva:
– Den är en hyllning till mina rötter, till min hembygd. Men språket är engelska, inte finlandssvenska. 

Har du något material redan nu undrar jag?
– Massor, det bara rinner till. Problemet blir att välja och att få ihop helheten. Tack och lov så har jag möjlighet att få jobba med mycket duktigt folk och i ett bra sammanhang, som en producent som är ny för mig och i en ny studio. Men det får ta den tid det tar.

Utgår från texten

Texten, kanske bara en textrad, är ofta en utgångspunkt. Den inspirationen förs över till låtar där musiken ska harmoniera med texten.

I låten Home Sweet Home och inte minst i videon som finns på Youtube får vi, tror jag, en bild av hur Mikaela tänker. Er skribent får barndomsminnen från det österbottniska kustlandskapet väckta av videon. Men kanske vill Mikaela i det kommande albumet ha med ett lite tuffare anslag, för Mikaela medger att hon också lyssnar på och är influerad av hårdrocken. Vi får se vad det innebär för det kommande albumet. 

När Mono Magasin möter henne är det i en period av skapande, för det nya albumet. Det enda som är klart med albumet är omslaget. Men redan finns ett antal texter och låtidéer, ett överflöd som det gäller att välja ifrån för att få ihop en helhet.

Firandet av Finlands 100 år skapade nog en del insikt hos svenskarna att vi har en mängd duktiga finländska musiker och artister. Allt ifrån Lill Lindfors till Love Antell och nu Mikaela Finne. Trots detta är kunskapen om svenskfinland rejält usel konstaterar vi i gemensam dysterhet (det konstaterades också i en svensk statlig utredning nyligen, för övrigt). Och alla har vi ju en hembygd, och när Mikaela lyfter fram, i musiken, sin österbottniska så kan det slå an på oss alla oavsett vår bakgrund. Det är så bra musik kan funka, och det ska därför bli spännande att följa Mikaelas framtida musikaliska resa. God Tur säger Mono Magasin. 

Thomas Wihlman (2018)

Om någon ännu inte hört talas om Fröken Elvis så är det dags, och det går förstås utmärkt att kolla in en recension nyligen i Mono Magasin.

Så här är det, i korthet: Fröken Elvis, fem tjejer med genuin musikalisk bakgrund, erfarenhets- såväl som utbildningsmässigt, debuterade 2015 med succéalbumet Elvis och jag. Idel Elvislåtar. Omarrangerade och svensktextade på ett behagligt sätt. Att få till texterna var inte helt enkelt, eftersom ett godkännande av rättighetsinnehavaren till originalversionen tar tid, ibland flera år. Men bra har det blivit, att översätta ”Devil in disguise” med ”Du är en jävla psykopat” lyfter originaltexten.

Nu är det 2017, ett nytt album, Kungen och Vi, har precis kommit och även om det fortfarande är en del Elvis så är det också helt nytt, alldeles äkta Frökenmaterial. 

Så Mono Magasin stämmer träff med en av fröknarna, nämligen slagverkaren m.m. Maria Olsson, för att ta reda på: hur tänker ni nu och vad i alla sin dar är det som händer framöver. Vi möts på ett stockholmskafé och konstaterar båda att en av Fröken Elvis låtar på det nya albumet, Det regnar, passar in alldeles utmärkt på dagens situation. Maria är lite tidig till mötet och sitter och jobbar med nya musikaliska idéer.

Fröken Elvis har när vi träffas precis varit i Norrköping och gjort en uppskattad spelning på nationaldagen. Det gick fint, förstås.

– Det var också härligt att stå på Skansenscenen i Valborg.

Jag flikar in att Allsången på Skansen vore väl förträffligt för Fröken Elvis, och Maria ser förtjust ut vid tanken.

– I sommar gör vi en stor turné, berättar hon, som sträcker sig över stora delar av landet och olika typer av scener, från små folkparker som idylliska Åminne Folkets Park i Finland till mysiga Victoriateatern i Malmö där publiken kan ta med sig mat in och till stora Gröna Lund. Det ska också bli spännande att spela på Färöarna.
– Det är härligt att turnera med det här gänget, fortsätter Maria. Vi har en sån härlig personkemi mellan oss fem, och det funkar också jättebra med den sjätte personen som turnerar med oss, ljudteknikern Sabina.

En orsak till att det funkar bra kan kanske vara, tänker jag, att alla medlemmar har en gedigen musikalisk utbildning, är mångsidiga och är i ungefär samma ålder. Maria berättar vidare:

– För mig var det Kulturskolan som gav mig den musikaliska starten, som jag sedan byggt på med t.ex. Musikhögskolan. Men också min hemmamiljö i Hälsingland, med all sin spelmansmusik och att sådant som Elvis spelades av mina föräldrar har haft betydelse för mitt musicerande.

– Det är också bra att vi i Fröken Elvis är duktiga på olika saker, vi kompletterar varandra. Jag spelar ju trummor och olika slagverk och körar, Lisa, t.ex. kan ta fram sin jazzighet och trombonen, Camilla (sångerskan) är jättebra på publikkontakten och så vidare.

Vi kommer till den allvarliga frågan om framtiden.

– Det ger sig, säger Maria. Det dyker säkert upp många idéer och tillfällen. 

Hon verkar inte särskilt orolig, snarare förväntansfull. Någon utstakad plan finns inte. I stället en trygg tillit till sin egen och bandets musikalitet. 

Men kan man verkligen heta Fröken Elvis om det blir allt mer Fröken och allt mindre Elvis framöver?

– Klart vi funderat över det, säger Maria. Men jag gillar namnet och nu är det ju faktiskt vi.

Vi blir överens om detta. Jag konstaterar nämligen att namnet har ju redan satt sig, ett starkt varumärke har börjat etablera sig. Så varför ändra. Men, man kanske får lägga mer betoning på Fröken i stället för på Elvis.

Och även om publiken från början tog till sig Fröken Elvis för att de gjorde Elvislåtar på ett alldeles eget vis, så vidgar det nya albumet perspektiven och säger att Fröken Elvis är mycket mer än Elvislåtar. Här hittar vi personliga texter, lite jazzton, lite visa. För mig en tydlig indikation på att Fröken Elvis kommer att fortsätta att utvecklas, hur nu än den utvecklingen ser ut.

Därför blir det säkert många andra musikaliska resor, som inte bara kommer att gå mellan Tupelo och Memphis utan kanske mellan många andra orter, från Krasnodarsk via Oaxaca till Grytgöl eller så. Men också vandringar i tiden och i det musikaliska rummet. Fröken Elvis framtidsresa är vi redan många som är nyfikna på. Först alltså en rejäl turné, med start i Åminne folkets park 5 juli och avslutning i Stockholm (Danderyd 15 oktober). Fröken Elvis kommer att ta plats i det svenska musikmedvetandet, var så säker på det.

Thomas Wihlman (2017)

De som läser sin Tidningen Kulturen (och det bör man ju göra) kan knappast inte att undgå en av de allra flitigaste skribenterna, Ulf Stenberg, Inte minst den som är intresserad av musik.

Ulf har tidigare gett ut ett flertal böcker, och nyligen kom När döden dör och andra kulturella betraktelser. Även här är det musiken som dominerar, och vi rör oss ofta i en miljö som är Konserthusets eller Folkoperans.

I baksidestexten skriver Ulf själv: Jag ser inte en enda bild när jag lyssnar till musik, av den anledningen att det inte finns någon där. Däremot så hör jag en hel del.

Med all den kulturella och musikaliska erfarenhet som Ulf har bakom sig så konstaterar jag att kanske vi upplever musik olika (och tur är väl det). Lärorikt är det hur som helst att följa med i Ulfs texter om olika musikaliska föreställningar och äventyr.

Dock handlar inte boken enbart om musik, utan här finner vi också en hel del texter om såväl film som konst. Det speglar författarens egna erfarenheter, med ett antal betyg i humaniora, som bibliotek- och kulturchef osv. Hit hör också arrangerandet av en elektronmusikfestival under tjugo år vid det fantastiska Galleri Astley. 

Ulf har också hunnit med att vara orkesterchef i Västerås och studiochef på EMS, Elektronmusikstudion. Ska vi också lägga till radioprogram och TV-filmer, så understryker det att Ulf är en av Tidningen Kulturens mångsidigaste skribenter.

När döden dör och andra kulturella betraktelser är enkelt men sparsamt och tydligt formgiven av en annan medarbetare på Tidningen Kulturen, Curt Lundberg,

Thomas Wihlman (2016)

När döden dör och andra betraktelser
Ulf Stenberg
GML-förlag
ISBN: 9789188173539Bokus.com: http://www.bokus.com/bok/9789188173539/nar-doden-dor/

Många av de artister jag porträtterar får med sig musiken från hemmiljön och det gäller också Vanja Renberg. Men Vanja har valt sin egen väg, långt från hemmets musikval av svenska texter, visor osv. I stället har hon utvecklat influenser från rock, blues, country tillsammans med bandmedlemmarna till något som jag vill kalla ett eget musikaliskt koncept, The Vanjas, och det med framgång. Kanske handlar det också om att lyfta fram den rebelliska sida, som Vanja nämner att hon har.

Ska man tala om något liknande, säger Vanja, så handlar det möjligen om Detroitbandet Detroit Cobras. Vi återkommer till dem.

Retro handlar det alltså möjligen om, i någon mån, men definitivt inte om ett coverband. Det handlar om att leva ut en roll, i klädsel, ja till och med i doft, som är alldeles speciell. Totalkommunikation med många sinnen kan kanske vara ett tillämpbart begrepp.

– Jag är egentligen blyg och ganska skygg, med höga krav på integritet, och tar tid för att närma mig andra människor. Men när jag står på scenen är det något helt annat.

Trots denna blyghet vågade Vanja närma sig en person vid sonens förskola, en person som hon inte kände sen tidigare men kände en oförklarlig samhörighet med. Och känslan var rätt, det visade sig att han var amerikan, bosatt i Sverige men bekant och vän med Detroit Cobras. Ett band som ligger nära Vanjas i sin musikstil, så känslan var rätt.

Vi pratar lite om det, det där med att man kan känna samhörighet med personer, bara utifrån en känsla att det är något där. Psykologen kan säkert förklara. Vanja själv säger så här:

– Han var uppvuxen i Detroit och befann sig i den subkultur med band som Detroit Cobras, the Gories eller the Reigning Sound som alla delvis influerat mig i mitt uttryck. Detta menar jag är ett exempel på att inom en viss genre är det till och med globalt en ankdamm. Precis det där scenariot har jag varit med om många gånger. Medvetet eller omedvetet känner man igen vissa attribut hos folk som man delar referensramar med, och så dras man mot varandra, antar jag. På det sättet verkar världen kanske mindre än den egentligen är.

Internationellt band

Publiken i ett antal länder har också upplevt känslor så att de tagit The Vanjas till sig. Entusiastisk publik i såväl Umeå, England som Berlin och på många andra platser. Allt görs på engelska, och kanske inte ens den internationella publiken är medveten om att det är Stockholmsbaserat band. Ett erkänt starkt liveband, där Vanja verkligen lever ut. Men också med andra positiva recensioner, som till exempel av Peter Sjöblom i Tidningen Kulturen om senaste albumet: I sin genre befinner sig The Vanjas i världsklass.

– Det är också skönt att spela på festivaler och liknande, det blir en sorts gemenskap mellan banden och allra särskilt mellan oss som spelar med samma inriktning musikaliskt. 

– Jag kan ju räkna upp band som The Vanjas delar scen med på en hand nästan. Men det är ju en minimal del av Stockholms musikvärld. När det kommer till annan musik har jag noll koll. Det är säkert som med annat, sport till exempel. Någon som spelar basket har koll på lag och spelare globalt inom just sin gren. 

Val av konstnärligt uttryckssätt

Musiken fanns alltså i hemmet, men Vanja menar att hennes gymnasietid i Waldorfskolan hade en avgörande betydelse för hennes val av konstnärligt uttryckssätt. 

– Där fick jag pröva på så mycket och förstod då vilken betydelse musiken hade för mig. Men någon formell musikalisk utbildning har jag inte, inget piano, ingen gitarr, jag sjunger helt enkelt.

För Vanja handlar det som nämnts mycket om kommunikation, så mycket att hon numera också pluggar visuell kommunikation.

– Det är ändå skönt att veta att jag kan jobba med någonting annat som jag gillar, när och om jag behöver eller vill göra det.

Valet av uttrycksform rent musikaliskt är långt ifrån föräldrahemmets svenska texter och visor. Och det förefaller som att Vanja är trygg med sitt val:

– Jag känner att vi finslipar vårt koncept, men också att det är det här jag vill göra. Kanske kommer det en förändring någon gång, men för det krävs någon katalysator. Något sådant känner jag inte nu. För mig känns det också skönt att få leva ut något som jag inte är i vanliga fall.

Det är också ett helt koncept i bemärkelsen att hela bandet verkligen intar roller på scenen, där de olika rollfigurerna heter Vanja Lo, Bon-Ton, Mr Magnatone och The Swinger. Det är alltså bara Vanja som heter just vad hon heter.

Jag upplever att Vanja är väldigt medveten och reflekterande kring det hon gör, när vi pratar över våra kaffekoppar på ett litet kafé. i denna väldiga naturkraft som är The Vanjas finns en bakomliggande tanke och något som tas steg för steg vidare för att bli allt bättre. Vanja reflekterar verkligen över bandet, dess låtar, dess konserter, dess publik. Kanske man också lättare kan göra sådant om föräldrahemmet, som i Vanjas fall, alltid tagit musiken på allvar, där musiken inte bara är ett nöje och en glädje utan också ett yrke. 

Att bandet efterhand blivit säkrare, tightare, växer organiskt, om man så vill, tror jag också ökar en möjlighet till än större publik. Även om ett band av den här karaktären kanske inte är allas ”cup of tea” finns där något personligt som tilltalar många, man kan känna dragningar åt Ike och Tina Turner, Blondie, Ramones osv om man vill. Eller också bara ta det för att vara ett band som ger allt på scen. Men inte bara live. För min del är upplevelsen densamma som av ungdomens 2 minuter 25 sekunders singlelåtar, repetitionen och igenkännande är en faktor men inte den enda, enkelt måhända men också kanske bara skenbart enkelt.

Vad händer nu då?

– Visst är det helt ok att vara förband, det har vi varit, säger Vanja. Det är på ett sätt ganska skönt. Men att vara den stora attraktionen är givetvis också härligt.

– Vi behöver skriva nya låtar, men nu har vi också fått rutin på detta, så en The Vanjas-låt går lättare att få fram.

Det finns att slita med, även om ett större bokningsbolag är involverat. Och ska man slipa på detaljerna, sikta på en totalkommunikation, få till nya låtar, nya texter, då krävs det mycket jobb i en vardag som också innehåller andra aktiviteter, familj osv. Även om Vanja erkänner att de högintensiva konserterna tar på krafterna ger de förhoppningsvis också något som bidrar till en vardagshelhet. Mitt intryck är i alla fall att Vanja Renberg är mycket väl genomtänkt i vad hon gör och vad hon vill göra, både i vardagen och på scenen. 

Thomas Wihlman

(2016)

En och annan finlandssvensk artist, skådespelare eller annan kulturarbetare söker sig till Sverige, kanske främst för att nå en större publik. En av dem är sångerskan och låtskrivaren Frida Andersson. Frida har sedan några år etablerat sig i Sverige, och har hunnit med att synas i en mängd sammanhang, men hon är också en flitigt förekommande gäst i hemlandet Finland. I Sverige har det handlat om morgonsoffor i TV, turné med Bo Kaspers orkester och ett antal spelningar i olika sammanhang. 

Vi möts på ett kafé i Hornstull i Stockholm, jag med en latte och hon med en kopp te.

Frida är lite orolig och beklagar sig över den lätt skrovliga rösten. Jag kontrar med att du får väl svara enstavigt, så fyller vi i i skrift sen… 
Men med lite goda råd från vännen Bo Sundström i Bo Kaspers går det fint. Trots halsproblemen är det ändå en pigg, positiv och glad Frida jag träffar. 
Både mentalt och rent praktiskt har hon inrättat sig i Stockholm. Här finns sambon och här har hon skaffat sig en arbetslokal, för att kunna fokusera på det roligaste jobb hon vet, musiken.

Det är nog en bra strategi. För hon är en sådan person som inte kan stänga av iakttagandet och frågorna. Vem är servitrisen egentligen, jobbar hon bara extra, vad heter hon, hur är det att arbeta här… Jag vet, jag är likadan, man kan bli alldeles trött utav det. Då kan det vara bra med en egen 9-5 lokal, för att samla ihop och fokusera.

Hur som helst, texten är nummer ett. Så mycket, att Frida också skriver text, poesi, utan att tonsätta. Inte publicerat ännu, men man vet ju aldrig.
Jobben trillar in, utan att hon egentligen lägger så mycket energi på det och utan att hon har ett stort bolag i ryggen. 

– Det är roligt när det fungerar så att en sak ofta leder till en annan och någon som hör mig spela hör av sig efter en spelning och bokar mig. Allting ger liksom ringar på vattnet…
Jag förstår dock att det inte alltid varit så lätt. Motgångar drabbar alla artister, för eller senare.

– Då har jag sagt till mina vänner att nu sadlar jag om. Då tycker dom att jag är tokig och talar mig till rätta.
Jag skulle nog ha svarat henne på ungefär samma sätt, om jag fått frågan. Sen har ju Frida en gedigen utbildning som media- och ljudtekniker, bland annat från finländska yrkeshögskolan Arcada, att falla tillbaka på. Men, det här är också viktig kunskap för Fridas eget musikskapande. 

I två världar

Redan tidigt i karriären, 2007, fick hon kontrakt med ett större bolag, Cosmos Music Group (Bonnier Amigo), och släppte då det första albumet, Busy missing you. I bagaget hade hon med sig pianospelande sedan 4-årsåldern och gitarren från 17-årsåldern i en hemmiljö där musiken alltid varit viktig och yrkesvalet inte ifrågasatts. Skolgången i en Waldorfskola kan också ha haft sin betydelse. 

– Fast ibland har jag svårt att se det som ett yrke, det är ju så roligt! 
Själv tycker jag att fler borde få ha lika roligt på jobbet som Frida, även om man sysslar med helt andra saker.

– Och så är jag nu min egen skivbolagsdirektör, skrattar hon. Då är det ingen som styr mig till att vara någonting annan än jag är. Men jag måste bli bättre på att marknadsföra mig, uppdatera Facebook och sånt, och jag har nog redan blivit bättre på det.

Strategin verkar i alla fall att fungera och Frida får göra spelningar hon tycker om. Gärna i lite intimare sammanhang, i närkontakt med publiken. I sommar blir det spelningar i Skåne, men också något av en musiker-luffar-turné, till småorter i södra Finland och Österbotten.

Så Frida är en kontrasternas person, en som anpassat sig väl till Stockholms musikvärld men som också är hemma i det finlandssvenska och gärna vistas i uppväxtens Ekenäs.
– Men den stockholmska musikvärlden är ändå inte så stor som man kan tro. Många känner ju varann.

Nå i sommar blir det förstås det småskaliga som gäller. Frida berättar entusiastiskt om familjens entreprenörsanda.
–Om somrarna har vi ett café i Ekenäs, Café Gamla Stan, där mamma bakar och hela familjen Andersson i övrigt deltar. 

Här kan man också en gång i veckan lyssna till trubadurer. Och visst: Frida kommer att ta fram sin gitarr och sjunga, kanske tillsammans med de musikaliska systrarna och med pappa Bosse, på sin tid känd vissångare även i Sverige. Så man kanske skulle ta en tripp till södra Nyland.

Så sammanfattningsvis: Musikaliskt arv, egen kreativitet, entreprenörsanda. Som gjort för att lyckas i musik-Sverige.

Thomas Wihlman
(2016)