2022

Litteratur

En berättelse om mitt folk

Mitt folk, säger hon, född och uppvuxen i Sverige, med iranska föräldrar. En av de kanske 120 000 svenskar som är födda i Iran eller som hon födda av iranska föräldrar. Vi bokför helt enkelt inte etnicitet så siffrorna är osäkra. Men, i dag syns Sveriges iranier, i sin protest mot mullornas regim och det märks att de är många. SCB säger 1,14% av landets befolkning.

Negar Naseh. Pressfoto: Maja Flink

Negar Naseh, författare till nyutkomna och omtalade ”En handfull vind”föddes i Sverige 1984. Hennes föräldrar kom som gäststuderande från Iran till Sverige 1976.

År 1975 blev Iran en enpartistat, under det rojalistiska partiet Rastakhiz, sedan shahen låtit upplösa andra partier. Trots en höjd levnadsstandard uppstod stora motsättningar i landet och till protesterna anslöt sig vänstergrupper.

Inledningen i Negar Nasehs En handfull vind utspelar sig innan Shahens, Mohammed Reza Pahlavis, fall 1979. Vi möter som läsare en familjeskildring där protesttåget mot Shahen passerar förbi ute på gatan, nära familjens balkong. Vi möts av smaker, som de sura körsbären, av de kryddiga dofterna och av en handfull vind. Det är vackert och kärleksfullt beskrivet, ett Iran att längta till för dagens exiliranier eller för oss som gärna skulle turista där.

Likheten med dagens revolution är påfallande men det finns tydliga skillnader. På 1960-talet hade kvinnorna fått en avsevärt förbättrad ställning, sjukvård och utbildning förbättrats osv. Säkert behövdes inte någon slogan som Kvinna, Liv, Frihet.

Det är också ett reformerat Iran vi möter i skildringen från 1979, med ännu högre utbildningsnivå, bättre sjukvård och sekularisering. Motsättningar finns, väst protesterar mot kraftigt höjda oljepriser, ayatollah Khomeini mot landreform och mot kvinnors rösträtt. Kommunister och andra demonstrerar, Mohammed Reza Pahlavi tvingas lämna landet.

Ayatollah Khomeini återvänder från sin exil och kväver de nya demonstrationerna från kommunisterna och andra. Efter en månad tvingas kvinnor att bära slöja. År 1980 var budskapet från Khomeini: Revolutionen måste kapa de fördärvades händer. Blod ska spillas. Ju mer Iran blöder, desto större blir revolutionens seger.

Landsflykt blir enda utvägen för många, bland annat för föräldrarna till kvinnan som talar om Mitt folk. Jag har fått ta del av pappans berättelse, de dramatiska politiska händelserna, våldet när nära vänner dödas, flykten, hur det var att komma till ett nytt land och att etablera sig där. Hos så många iranier i Sverige och på annan plats i världen finns detta alltid som minnen som man aldrig kan fly ifrån. Inte heller kan man eller vågar man återvända, med de risker det medför. Detta skapar också en form av gemenskap. Mitt folk.

Ayatollahs budskap 1980 följs än idag av Irans ledare som ayatollah Khameini och president Ebrahim Raisi, och det tvingas på folket av säkerhets- och sedlighetspolis. Drygt 40 års religiöst förtryck kan nu vara på väg att upplösas och Naseh vidrör kortfattat den problematik som vi ser idag, splittringen mellan olika exilgrupper som till exempel Folkets Muhajedin och anhängare till shahens son Reza Pahlavi. Denna splittring märks idag vid demonstrationer och till detta kommer regimens spioneri och infiltration, av Säpo utpekat som ett av de största spionhoten mot Sverige. Det senare är också aktuellt i form av de två spionanklagade iranska bröderna.

Den fina skildringen av exillivet, kluvenheten, sorgen och av vardagslivet i Iran hade gärna fått ta mera plats på bekostnad av den omsorgsfulla skildringen av shahen Mohammed Reza Pahlavis sista år. Kanske är det läkaren i Negar Naseh som gärna fördjupar sig i de medicinska detaljerna, cancern, den groteskt förstorade mjälten och så vidare. Naseh säger själv till DN att just det medicinska var ingången till personen Shahen, men att han sedan blev symbolen för den som känner sorg över och saknad till sitt hemland. Kanske är det så att vi här bevittnar upptakten till en mer omfattande biografi. Nu är dock inledningen och avslutningen romanens bästa delar.

Idag styr alltså fortfarande mullorna och Negar Naseh tillägnar sin bok minnet av massavrättningarna av 1988. I en ny utgåva kanske detta får läggas till: minnet av revolutionen 2022 som en följd av Mahsa (Jina) Aminis död.

Trots situationen i Iran, så lämnar huvudpersonen i denna familjeskildring, Minou, Sverige och Gottsunda när hennes mamma ligger för döden, och återvänder. Naseh påpekar i en liten passus, det som saknas i andra länder är grundtonen, den iranska melankolin, en orsak till längtan. Vid återvändandet har Iran förändrats på många sätt, men melankolin finns kanske kvar. Minou återvänder till sitt folk.

Thomas Wihlman

En handfull vind, 2022, Negar Naseh, Natur och Kultur

2022-12-27 by Thomas Wihlman

Musik

Alla mina döda

I mina yngre dagar, till vilka det är ett icke obetydligt avstånd, började jag lyssna en del på musik från Latinamerika. Före detta hade det mest exotiska varit tyska schlagers och några takter fransk chanson.

Orsaken till latinamerikalyssnandet var att jag började att lyssna på fjärran radiostationer via kortvåg, något som knappast någon under 72 vet vad det är idag, och i det allra tidigaste morgonljuset svängde det alldeles för mycket för att en ungdom som jag skulle kunna somna om.

Ännu värre blev det när den gode vännen pluggade i Bogotá och sedan hemförde sin nyblivna hustru, en elegant argentinsk dam, varvid hemkomsten också ledde till en nedkomst.

Sen kom en flyktingvåg från Chile, jag viftade med vita näsdukar och tyckte att Violeta Parra och Victor Jara var bra och diktaturens general Pinochef för djävlig.

Den latinamerikanska musiken kom i vågor för mig, vågor från Stilla havet eller från de karibiska farvattnen. Den har varit tidvis helt ointressant i svenskarnas öron.

När min familjs mellanson gifte sig med en musikalisk mexikanska rörde det på sig igen och jag hamnade i en eufori för mexikansk och colombiansk cumbia. Alberto Barros orkester var och är bäst. Punkt.

Entré Liliana Zavala. Jag förfärades lite först. Det var alla helgons-tider hösten 2022 och i Mexico festades på kyrkogårdarna under Dia de los Muertes. Vi kan säga att förhållningssättet gentemot alla de döda skiljer sig mellan länder. Så, Zavala kallar sitt album Todos Mis Muertos (Alla mina döda), utgivet alldeles nyligen i både Argentina, Zavalas hemland, och i Sverige. I det hedrar hon nära och kära som inte längre är en del av denna värld, Hennes kompositioner är inspirerade av dessa personer och av traditionella latinamerikanska rytmer och ritualer kring döden.

Liliana Zavala, Todos mis muertos, pressfoto

Jag ska inte dissekera texterna, därtill är min spanska alldeles för bristfällig. Men musiken smeker mitt sorgesamma hjärta med sina drag av den latinamerikanska musik jag sedan ungdomsåren lärt känna men jag anar också i denna världsartist influenserna från jazz, folkmusiken, världsmusiken. Här finns besök av några olika latinamerikanska artister, men också från Ale Möller och Baluchistans Rostam Mirlashari.

Zavalas röst är alldeles underbar, lite djup i både omfånget och i känslan. En fin produktion, ibland nog nästan lite för mycket instrumentellt, trots stillsamheten, i. Jag är lite gammeldags i detta, vill ha lite mer nakna röster som flyter ovanpå, och hennes röst håller definitivt den klass som behövs. Ett exempel är avslutningsspåret Ikú. Det här är förstås en smaksak och sammantaget har Liliana Zavala med sina musikaliska vänner presterat ett av årets bästa album, 32 minuters och 22 sekunders njutning. Muchas gracias.

Thomas Wihlman

2022-11-252022-12-05 by Thomas Wihlman

Musik, Samhälle

En framtid för Iran

Iran var ett främmande land som jag knappt kände till i skolgeografin. Ungern och revolten 1956 fanns på kartan, kanske nämnde någon Suezkrisen. Men Iran, nej. Jag visste inget om nationalinstrumentet Tombak, 2500 år gammalt och som tar tre år att tillverka. Musiken och politiken hade ännu inte etablerat sin närvaro i min hjärna.

Mina föräldrar hade som så ofta bjudit in Väinö, Aino, Reet och Piret till sommarstugan, några av familjevännerna som andra världskrigets diaspora fört till Sverige. Väinö och Aina, båtflyktingar över Baltikum.

En sak minns jag från samtalet. Reets och Pirets mormor fick inte komma till Sverige och hälsa på. Och inte vågade familjen själv åka till Estland. Men man levde så gott det gick i en estnisk exilvärld, med scouterna, Eesti Päevaleht (Eskilstuna-Kurirens estniska utgåva) osv. Sverige förnekade ännu att Estland (och Lettland och Litauen) var ockuperat. Socialismen hade i alla fall ett gott syfte, sas det. Skulle man kunna säga det idag om den iranska regimen?

Men jag kunde inte släppa tanken, tänk om Finland som Estland blivit erövrat av ryssarna. Tänk om mormor aldrig fick lämna Finland och jag inte åka dit, inte träffa myllret av släktingar, kusiner och andra, inte bada och sola vid Bottenviken. Jag började inse att de estniska vännerna hade något förflutet som inte längre var möjligt att uppnå. Landsflykten innebär att man har tvingats att välja bort något. Det kan tillkomma andra saker, kanske bra, men likafullt, det ouppnåeliga finns.

För något år sedan hjälpte jag en vän med hans text om uppväxten i Iran, om vänner som sköts av den nya Khomeiniregimen, om flykten till Sverige, om att aldrig våga åka tillbaka, det ouppnåeliga. I hans text läste jag in en vardaglig, ytlig tillvaro som kan vara OK men det skaver i hjärtat. Hemma är borta. Borta är hemma. Inte minst förstod jag att han skrev det för barn och barnbarn, det var en god tanke. De skulle veta. 40 år i exil.

För mig har det nu blivit påtagligt att man aldrig kan överge sitt hemland. Det märks nu när svensk-iranier engagerar sig i det som händer i deras tidigare hemland, demonstrerar mot en av de allra vidrigaste regimer som funnits och som finns. Även den yngre generation gör det, för ett land som de inte minns, inte varit i.

Och de är många, över 100 000 människor med iransk bakgrund i Sverige sägs det. Vad behövs av integration och av assimilation? En palestinsk vän sa en gång, för ett antal år sedan: Jag skiter i integration och assimilation, människor och generationer anpassar sig i den takt de vill.

Jag har finlandssvensk bakgrund, jag lever i Sverige, jag kan leva här, till och med bra. Men min finlandssvenskhet är en del av min identitet. Jag är bara jag, jag sköter mig, följer lagen, det räcker, tack. Jag är så mycket finlandssvensk som jag vill, lite eller mycket. De iranska vännerna, de ska också vara sig själva, inte tvingas bli något som gör dem till något annat än det de vill och kan vara. Men vissa saker går inte att komma ifrån för alla som inte har möjlighet att besöka det gamla hemlandet, alltid en sorg, djupt där inne i hjärtat.

En yngre vän, ensamkommande flyktingbarn från Iran, väl etablerad i Sverige, säger: Jag kallar det för sekundärstress. Han fortsätter: – Jag var 14 när jag flyttade hit.

Iran är inget jag sett på distans när jag växte upp, eller besökte på sommaren som turist. Jag har levt (i) Iran. Jag har sett misären. Jag har upplevt förtrycket. Men jag har också sett allt det fina som tagits ifrån oss.

Säger vännen, som har två farbröder som avrättats av regimen och föräldrarna kvar i Iran.

Utbildningsnivån i Iran är hög, konstaterar jag, en fördel som kan bli viktig med en annan regim. Nu är det ett självförvållat problem och allra mest för kvinnorna som trots universitetsutbildning eller så hindras få det yrkesliv de är kapabla till. Nivån gäller förstås även många iranier som kommit hit till Sverige. Jag försäkrar att det är en slump, men min husläkare har iransk bakgrund, tandhygienisten likaså, ögonläkaren har det osv.

Lyssnar du på iransk musik, frågar jag den unge vännen. Jo, men det gör jag, svarar han lite generad, samma musik som mina föräldrar. Och jag tänker, det handlar nog om den legendariske Mohammad Reza Sharjarian eller kanske skådespelerskan och sångerskan Marjan (artistnamn för Shahla Safi Zamir). Röster mot mullorna. Marjan sjunger i det som blev hennes sista sång, i duett med Rouzbeh Emad, ”Vi ska bygga en nation”, hon dog tyvärr av en hjärtinfarkt 2020. Båda stod upp, på lite olika sätt, mot regimen.

Den iranska regimen har tyvärr stoppat kulturens utveckling, inte minst inom musikens område, annars hade nog min vän lyssnat på annan musik från Iran. Det finns storartade kulturarbetare som regimen försökt tysta liksom, till och med den legendariska Tombaktrumman. Rockmusiken hörs i det fördolda, huvudbonaden åker av när man är tillsammans med vänner.

Nu är det slut på tystnaden. Estland hade sin sjungande revolution, nu har Iran det. Den unge Shervin Hajipour, fick över 40 miljoner visningar på 48 timmar för sin Baraye innan den tvingades bort. Kanske för textraden ”för brottet att låta vinden blåsa i ditt hår, Mahsa Jina Amini”. Systrarna Samin och Behin Bolouri, ger den italienska kampsången Bella Ciao, ursprungligen en protestsång mot den italienska fascismen, nytt liv, i protesten mot kvinnoförtryck och hijabtvång. Jag tror musiken sammanfattar budskapet det som BBC-korrespondenten Bahman Kalbasi beskrivit som djup nationell sorg och smärta som alla iranier världen över känner,

Samma sorg och smärta finns också hos artister i Sverige med iransk bakgrund. Justina, bosatt i Sverige sedan ett par år, rappar om den moralpolis hon blivit utsatt för och om revolutionen. Aida Jabbari låter i en vacker kurdisk folkvisa, bearbetad av Rouzbeh Emad och nu tillägnad Masha, rösten gå ner i djupt tonläge för att visa sorgen, allvaret, men som låter den också explodera i förtvivlan, i ett skri på rättvisa (min tolkning). Beslutsamhet utrycker också Aida Jabbari i en annan sång من دختر ايرانم ـ آيدا (”I am a girl of Iran”) – fritt översatt: bojorna bryts, jag är en rebell av vår tid, en vulkan som erupterar, en kvinna av Iran”. Den kom för några år sedan men är mer aktuell än någonsin.

Jag är lycklig nog att kunna återvända till mitt andra hemma, Finland, trampa de små gatorna i Jakobstad, med kantiga stenar, grus och sand, det som är kära barndomsminnen. Inga militärer, ingen moralpolis, ingen rädsla, bara ett hemma. Inte som mina vänner, något som man tvingats bort från, mot sin vilja. Frihet till religion, frihet från religion. Och när man kan återvända, förhoppningsvis snart, kan Iran, ett så historiskt och kulturellt viktigt land i vår civilisation, återupprättas som en sann demokrati med frihet och jämställdhet? Kommer demokratin att kapas, någon som är Irans Putin? Kan man bli en förebild för andra länder i Mellanöstern, inte ett land som intigrerar i Syrien och Libanon?

Lämnar regimen, när den faller, över bara över ett land kaos? Nej, jag tror inte det. Jag vet att iranierna är välutbildade, kloka och medelåldern låg, för unga för att låta bli att hoppas. Det finns ett utbrett stöd för förändring bland iranier utomlands, men även bland allmänhet och politiker i många länder. Det finns exiliranska organisationer och politiker, kanske Maryam Rajavi, vars organisation har en genomtänkt plan för förändring av Iran, till en demokratisk, sekulär republik utan kärnvapen. Iran har en framtid.

Jag hör Tombak-trumman ljuda, starkare för var dag och tydligare än någonsin.

Thomas Wihlman

2022-10-212024-02-14 by Thomas Wihlman

Musik

Silverdalen, musik som är guld

För ett par veckor sedan var jag på en fantastisk konsert med Eric Bibb, några musiker, hans son Rennie Mirro och Rennies halvsyster Sarah Dawn Finer.

Inte minst fastnade jag för Esbjörn Hazelius, som med stor känsla och musikalitet kompade Bibb. I musikantparet Hazelius och Hedin saknades alltså Johan Hedin, så med ännu större välbehag har jag tagit emot Hazelius Hedins nya album Silverdalen. Albumet är deras fjärde tillsammans.

Hazelius Hedin är ju förträffliga multi-instrumentalister men dessa musikaliska förmågor kombineras också med Hazelius varma, sköna stämma. Herrarna har ju ett stort antal album bakom sig så rutinen finns men Silverdalen går verkligen inte på rutin utan är härligt fräscht, kanske inte nyskapande men kvalitetsmässigt på topp. Alltså, jag njuter.

Det finns mycket bra just nu i den svenska folkmusiken, mer tycker jag än exempelvis i jazzen. Kanske beror detta på att yngre musiker strömmar till folkmusiken och hittar nya vägar och uttryck – allt gillar jag inte men mycket är bra. Dessutom, när fina texter kommer till bruk, nyskrivna eller från den svenska poesiskatten, är detta extra plus.

Nå, Hazelius och Hedin känns trots sin rutin unga och fräscha. Och på Silverdalen finns underbara spår, som t.ex. Hazelius egen titellåt eller traditionella Wrångel. Samt, till slut, inte minst tolkningen av Peps Perssons Främmande.

Thomas Wihlman

Hazelius Hedin

Silverdalen

CD, bolag Gammalthea

Och på alla strömmande plattformar

2022-10-16 by Thomas Wihlman

Samhälle

Bort med Putin, Raisi och Khameini eller historien om de värderingar som formade mig

I dessa dagar av rysk terror i Ukraina och med en fruktansvärd regim i Iran känner jag mig både obetydlig och feg, även om jag öppet tar ställning och deltar i demonstrationer.

Kanske var det morfar Ernfrid i Finland (tyvärr död 20 år innan min födelse) och annan familjehistoria som ytterst påverkat mina värderingar. Finland skulle bli självständigt, fritt att välja sin egen väg, inte tvingas acceptera vad tsarregimen för tillfället tyckte.

Och min mor föddes 1916, som medborgare i det Finland som ännu var en del av tsardömet. Mormor föddes och växte upp i det som idag är ryska Karelen (jag är tacksam för att hon som 16-åring flyttade till Österbotten).

Morfar Ernfrids syster Elvy gifte sig i Danmark och organiserade under andra världskriget insamlingar för det krigsdrabbade Finland, sonen Björn deltog i ”modstandsbevegelsen”.

Kanske påverkade sådant min uppväxt, utan att jag var medveten om det. Dessutom var flera av mina föräldrars vänner födda i det ockuperade Estland eller hade efter kriget lämnat Auschwitz för en tillvaro i Sverige osv.

Äntligen har det estniska folkets önskan uppfyllts (att Estland ska bli en del av Sovjetunionen), Estniska kommunistpartiets tidning efter ”folkomröstningen” 15 juli 1940.

Farfar Alfred var först i bygden med att anställa och ge jobb och husrum till ungerska flyktingar. Och de fick samma anställningsförhållanden som de svenska arbetarna. Direkt.

Med detta som bakgrund var jag under 1980-talet aktiv för Östeuropas frihet från sovjetväldets inflytande. Det hade blivit självklart att ta ställning för frihet och demokrati. Skriva, demonstrera, ordna möten osv.

Det var inte lätt. Det fanns svenska politiker och opinionsbildare som vägrade erkänna att de baltiska staterna var ockuperade, precis som Donetsk idag. Svenska Kyrkan vägrade ta ställning vid Världskyrkomötet mot förtrycket, hindrade oss att demonstrera men Dzidra Veveris kunde man inte hindra från att hungerstrejka utanför domkyrkan.

Lite extra stolt blev jag senare när Andres Küng, inbjuden talare vid ett möte, författare m m och son till estniska flyktingar som kommit till Sverige, utnämnde mig till heders-est. Lite på skoj men med värme.

Så jag kan nog inte låta bli att ta ställning och ge mina små bidrag. De har aldrig ändrat världen, men vad är alternativet till att ge stöd till Ukrainas och Irans folk?

Jag är glad över att min bostadsrättsförening ordnat så att ukrainska flyktingar får bo i våra gästlägenheter, att Gunnar Hökmark drog igång måndagsdemonstrationerna för Ukraina, att många vänner inom politiken, som t ex Alireza Akhondi, nu i handling ger stöd till både Ukraina och Iran, för vännen Aida Jabbari som med sin sång bidrar i kampen mot den iranska regimen, till Aidas moster Soheila och andra släktingar som aldrig ger upp sin kamp. Ni förtjänar all respekt och kärlek.

Ukraina ska få välja sin väg utan det minsta ryska påverkan. Irans folk måste bli fritt från sin vidriga regim, folket måste få uttrycka sin vilja fritt, kvinnor klä sig som man vill, kulturen skapas utan restriktioner osv. Putin, Raisi och Khameini måste stoppas.

Thomas Wihlman

2022-10-02 by Thomas Wihlman

Musik

Svenska visor på andra språk

Om du rör dig i utlandet, från Christchurch till Ensenada, från Juneau till Konya är chansen stor att svensk musik är känd, och oftast stavas detta Abba. Någon kanske tänker Roxette och en med fördjupade specialistkunskaper Avicii. Bra det, men sen inte så mycket mer, hur mycket vi än talar om det svenska musikundret.

Följdfrågan blir: Tycker du att Abba är genuint svenskt? Nej, men kanske kommer Benny Anderssons Orkester, lite närmare detta. Tänker du i termer av världsmusik, något unikt, associerar du till det där konstiga iranska musikinstrumentet som du aldrig hört förut, tänker du kanske på Samira när hon sjunger Ssendu och håller rytmen med handtrumman. Nej, kanske inte det.

Hur ofta tänker du på att det finns massvis med bra, unik svensk musik, med bra texter, ofta poesigrundade, som världen utanför Sverige sällan får ta del av det? Då undantar jag återigen nördar utomlands, som de vilka känner till att Emilia Amper är en av världens bästa nyckelharpister.

Jan Hammarlund, han har tänkt på detta. Ända sedan 1973, berättade han för mig, när vi satt tillsammans några vänner på ett kafé. När han hörde Violetta Parra, som tackade livet (Gracias a la vida, Jag vill tacka livet). När han hörde Victor Jara och när han själv inbjöds till Chile och älskades av publiken. Vad kan vi ge en utländsk publik när det gäller svensk musik?

Men det är nu det sker. Nu får denna publik sin chans. I form av projektet ”Nordic Source” får de möta det allra svenskaste. Svenska artister tolkar det svenska folkliga, det poetiska, det taubska, men sjunger på franska, på engelska och så vidare.

Jan Hammarlund är förstås med själv. På det som nu är släppt möter vi ”Den första gång jag såg dig” (Birger Sjöberg), där Jan sjunger den spanska översättningen ”Te vi por primera vez”, så underbart fint.

Jag hittar en fin Dan Andersson-tolkning, ”Le Mousse”, med Le Lac Long 814 och jag hittar lite finlandssvenskt (det ska man inte glömma!) när Britt Ling tolkar Tove Jansson.

Och vad heter Frödings ”Det var dans bort i vägen” på engelska? Jo, “Dancing in the Crossroads” säger Roger Hinchcliff, med skotsk touch. När vi är på väg åt det hållet, ja, då hittar vi ro.t:s tolkning av Karin Boyes ”Ja visst det gör ont”. Och vad heter den då? Naturligtvis ”Yes, of course it hurts”. Med klanger åt irlandshållet, jag gillar det verkligen. Av det lite modernare snittet hittar vi en Björn Afzelius-tolkning av Marie Bergman, med energi och känsla förenad.

Fortsättning följer, det ska bli flera digitala album och en stark misstanke jag har är att fler tolkningar kommer. Jag vill framhålla att Evert Taube redan sjungs av Georg Malmsten på finska, men det kan ju nytolkas. Sa jag persiska?

Tack till Jan Hammarlund för den idé som han och de andra förvaltat så väl. Och tack till Claes Olson och hans skivbolag Comedia att detta förs ut till en längtande publik. Alla Nordic Source-spåren finns på Spotify. Lyssna här: https://open.spotify.com/playlist/4Mfwys1BMBSDVyrpOAambv?si=78da954d102549df&nd=1

Thomas Wihlman

2022-10-02 by Thomas Wihlman

Litteratur

Kriget slår läger i Tornedalen

Det är Tornedalen, det är finska Lappland, det är tiden kring andra världskriget och åren strax därefter. Det är spåren av kriget, fängelser, avrättningar och det är alldeles nära den svenska gränsen.

Det är tiden lite före när jag gjorde mina första resor till Finland. I föräldrarnas trånga bil korsade vi gränsen mellan Haparanda och Torneå och mormor väntade därhemma, på oss och på kaffet som vi smugglade in på grund av den finska stränga kafferansoneringen. Det är tiden innan Finland ännu blivit ett välfärdsland, tiden när små, fattiga barn tiggde vid vägkanten och fick en chokladbit av det vi hade med oss.

Grusvägen var hal och slingrig och varningen för löst flygande stenar gällde i tolv kilometer. När dessa tolv kilometer var avverkade kom en ny varningsskylt. Aja Hiitasti.

Petra Rautianen har skrivit en bok om denna tid, om det karga finländska lapplands-landskapet, om ett delvis nazivänligt Finland och ett same ovänligt svenskt grannland. Om ambitionen att skapa ett Storfinland, om fångläger och om avrättningar. Det är inte vackert, men komplicerat och det borde finnas en kompletterande beskrivning av läget, som det utspelade sig från 1944-början av 50-talet.

Så är det med denna roman, författarinnans debut. Vinnare av ett av de största litteraturpriserna i Finland, Savoniapriset och nominerad till: Helsingin Sanomats litteraturpris, till Årets bok av finska bokhandeln Suomalainen Kirjakauppa och till nomineras till Lapplands litteraturpris 2021. The Guardian har valt ut Ett land av snö och aska (Land of Snow and Ashes) till en av årets bästa översatta romaner 2022.

Här finns också i Rautiainens skildring klasskillnader samt kulturskillnader där urgamla samekunskaper finns men där man inte behärskar nymodigheter, fångläger och död, död, död.

Raitiainens bok är oerhört levande, men den ställer till det för oss genom sitt hoppande i tiden, under kriget, efter kriget och att den rör sig mellan olika platser rent geografiskt. Vad den däremot gör, med eftertryck, är att skildra enskilda människors sökande efter sig själva och över sådant som de förlorat.

Med eftertryck skildrar den också utsattheten hos samerna, som inte får tala sitt språk, som egentligen inte får vara samer men inte kan vara eller bli något annat. Det är fjärran från dagens Sapmi, åtminstone i Sverige, där samer dyker upp ofta i film, reportage och som musiker. Man kan till och med drista sig att säga att samerna idag är överrepresenterade i sådana sammanhang i förhållande till befolkningens storlek och andra minoritetsgrupper.

I denna roman, så nära Sverige men ändå i ett annat land, ett krigshärjat land, finns också meänkieli, i Finland ofta kallat tornedalsfinska – men hur som helst en finsk dialekt. Standardfinskan blir dock vanligare under den skildrade perioden, och den framhävs av myndigheterna. Man kan då provokativt ställa sig frågan varför är meänkieli-talande ett minoritetsspråk i Sverige, men inte i Finland?

Nå, det finns andra likheter. Till exempel behandlingen av samerna. Detta är här en röd tråd. De har oturen att inte vara finnar och de talar dessutom ett antal olika dialekter. Tjänstemän är på plats, de ska mäta (underförstått skallar etc.). Mot slutet delges vi att det finns en rasförbättringskommission.

Tankarna förs naturligtvis till Maja Hagermans Det rena landet, om den svenska rasforskningen och rasbiologin. Men här förs stundtals också ytterligare en vinkling in, denna om Storfinland – aktuell vid fortsättningskriget 1944 där denna romans början utspelar sig. Vi möter krigsfångar, men framför allt samer som naturligtvis inte skulle få tala sitt eget språk osv.

Inkeri, fotografen, journalisten, gräver fram andra världskrigets fasor och förtrycket av samerna. Men det finns en dimension till, Inkeris sökande av sin spårlöst försvunne man.

Kontentan blir att Petra Rautiainen är en roman som blir så mycket mer. Den är en tidsskildring av år med krig, förtryck och våld, om etniciteten och förtrycket av en ursprungsbefolkning samt inte minst om enskilda människor som för sin egen överlevnad tvingas anpassa till situationer som de kanske aldrig tänkt sig acceptera. Moraliska dilemman dyker ofta upp.

Denna vindlande och svindlande berättelse är inte alltid enkel att följa, därför att det vi bevittnar är tillvarons komplexitet, människors anpassningsförmåga, överlevnadskraft – allt detta böljar fram i Rautiainens text. Vi möter rasister, landsförrädare, förtryckta, brutalitet men nästan alltid en vilja till överlevnad. En roman av denna karaktär leder oss att tänka, inte bara på bokens huvudpersoner utan också våra egna val i kritiska situationer. Den är snårig men vacker, den borde ha en inledande beskrivning av Einsatzkommando Finland, om samerna osv. och den skulle förtjäna begreppsförklaringar till de ord som här i stället blir närmast språkliga dekorationer.

Thomas Wihlman

ISBN 978-91-1 Originaltext ©

Petra Rautiainen

Norstedts, Stockholm, 2022

Ett land av snö och aska

Originalets titel: Tuhkaan piirretty maa

Översättning: Marjut Hökfelt

2022-09-22 by Thomas Wihlman

Musik

Skeppsholmen, jazzen på plats igen

Skeppsholmen, juli 2022, en plats som länge varit berövad sin rättmätiga plats för jazz och blues. Nu är ordningen återställd. Ett fantastiskt utbud på 13 konsertkvällar, med rubriken Fasching in Bloom, vid den lummiga trädgårdens scen vid Arkitekturmuseum (ArkDes). Premiärkvällen fyller publiken upp i det närmaste hela trädgården. Tankarna på Almedalsdåd och politiskt mord i Japan trycks undan.

Men, det finns orosmoln på himlen. Eftermiddagens ösregn är ersatt av ett annat mörkt moln men det är inte regntunga skyar. Covid ökar dock igen. Ingenting får dock hindra oss nu, alla som längtat.

Det sägs att många institutioner har svårt att locka tillbaka publiken efter två ett halvt års covid. Facit för Fasching in Bloom har vi inte när detta skrivs, men det finns ändå anledning att buga djupt för ambitionen. Dessutom, starten är mycket lovande och köerna efter en öl långa.

Goran Kajfes, Fasching in Bloom. Foto: Anna Drvnik.

På scenen Goran Kajfeš Subtropic Arkestra och därefter etiopiske Hailu Mergia (nu bosatt i Washington D.C.). Tyvärr hann jag inte lyssna till Mergia, men Goran Kajfeš och hans band var precis den upptakt till festivalen jag ville se (och höra).

Kajfeš långa meritlista och att ha jobbat med så många fantastiska musiker (eller vice versa) återspeglar sig i bandets musik. Influenserna är så många att jag bara hinner notera punk, smäktande ballad, mellanöstern, folkmusik och allt annat ospecificerat med något som bara måste kännas och som i ord ett obeskrivbart gung.

Eller med andra ord, jag gillar det här och jag gillar det som motvikt till all den finjazz som jag ofta hör. Det senare är behagligt ibland, men stundtals också tråkigt, följer musikformens schabloner alltför väl och kan väl kombineras med bokläsande – så icke Goran Kajfeš Subtropic Ark.

Så, Fasching in Bloom och jazz på Skeppsholmen är uppenbart efterlängtat för en svältfödd publik. Dessutom välarrangerat i en härlig miljö. Utbudet är stort och gediget, både internationella stjärnor och den svenska eliten. Själv ser jag fram emot att få lyssna till amerikanska grammybelönade sångerskan Cécile McLorin-Salvant och till vår svenska mångsidiga violinist Sara Parkman.

Det är bara att hoppas på att solen lyser över Fasching in Bloom den dryga månaden som festivalen pågår. Men lite regn sommarregn tål vi väl, när vi kan får chansen att lyssna på så många fantastiska musiker i en grönskande sommarträdgård. Mitt i underbara sommarstockholm.

Thomas Wihlman

Mer information här:

https://www.fasching.se/samling/in-bloom/

Goran Kajfeš Subtropic Ark är:

Goran Kajfeš – Trumpet

Johan Holmegard – Drums

Jesper Nordenström – Organ & Synth

Reine Fiske – Guitar

Johan Berthling – Bass

Jonas Kullhammar – Tenor sax & flute

Per ”Ruskträsk” Johansson – Sopranino, baritone sax & flute

2022-07-09 by Thomas Wihlman

Litteratur, Samhälle

De kommer att vara annorlunda svenskar

Simon Sorgenfrei är religionsvetare, docent vid Södertörns Högskola, och en forskare med ett stort fokus på mellanöstern. Han är nu aktuell med sin första bok utanför den akademiska världen, De kommer att vara annorlunda svenskar”. Berättelsen om Sveriges första muslimer (Norstedts). Undertiteln är Berättelsen om Sveriges första muslimer.

Det är alltså en bok som väcker förväntningar, att kunna förstå mer om Sveriges muslimer och om den islamska tron, Sveriges näst största. Men efter en stunds läsande känner jag mig lite besviken. Visserligen blir jag introducerad till den som benämns som den förste muslimen, Ebrahim Umerkajeff, som kommer till Sverige, sannolikt 1897. Källorna är lite osäkra, men mycket talar för att Ebrahim verkligen var den förste muslimen.

Vi ska också här säga att de som muslimer som här skildras ofta har tatarisk bakgrund, med ett turkiskliknande språk (det vill säga som dagens krimtartarer). När det kommer fler muhammedaner (med dåtidens språkbruk) som är det oftast personer med den bakgrunden som kommer till Sverige via Estland och Finland. Ebrahim själv är född i Sinorovo, i departementet Penza i Ryssland. Det handlar alltså inte om till exempel syriska eller nordafrikanska invandrare.

Efterhand växer Sorgenfreis bok fram till något bredare, ett Sverige som för en mycket skiftande tillvaro som invandrarland. När Umerkajeff kommer hit är det öppna dörrar, i princip ingen registrering eller kontroll. Den Svenska Kyrkan är fortfarande en stor maktfaktor, men Umerkajeff står i kyrkböckerna som medlem i kyrkan fast som muslimsk trosbekännare. Inget konstigt med det, tycks det.

Men över tid händer mycket. Under 1930-talet görs stora ansträngningar för att hålla judarna ute, det är inte längre några öppna dörrar. Efter kriget, återigen en stor öppen het och en stor invandringsvåg, betydligt större än 2015, med en hyggligt fungerande integration (här kan man diskutera också assimilationsperspektivet).

I min egen familj, år 1946, tog till exempel farfar emot sex ungerska jordbruksarbetare och detta konstateras utan någon större upphetsning i en artikel i socialdemokratiska Folket. Noterbart är dock det som Sorgenfrei lägger fram, fackföreningsrörelsens rädsla för invandringen, lönesänkningar etcetera – motståndet har alltså ibland varit starkt inom fackföreningsrörelsen (och därmed också inom socialdemokratin).

Men åter till de inte oväsentliga detaljerna. Turk-islam föreningen bildas, den växer sakta fram och har inte minst en social funktion (men med en tydlig muslimsk identitet även om man inte ber fem gång om dagen). Landvinningar görs, som till exempel att vi får den första muslimska begravningsplatsen, på Skogskyrkogården i Stockholm. Efterhand förändras dock föreningen, nya medlemmar tillkommer med annan bakgrund osv. Dessutom växer andra muslimska organisationer fram.

Fler noteringar. Ebrahim Umerkajeff blir efterhand en framgångsrik affärsman, med butik på Birger Jarlsgatan och våning på Östermalm. Inom detta geografiska område finner vi flera andra muslimer och en del hamnar också i villaförorten Viggbyholm. Det här är nog ungefär så långt ifrån dagens utanförskapsområden man kan komma.

Lite idylliskt låter det alltså, men när Simon Sorgenfrei presenterar sin bok på Tranströmerbiblioteket, i Medborgarhuset i Stockholm, inför en stor, intresserad publik kommer också invändningar: det var hårdare än du beskriver det. Kanske det, men det framgår också att ättlingar till de första muslimska familjerna i Sverige varit stort behjälpliga med att leta fram material ur familjegömmorna. Jag tycker också det märks att författaren känner en stor sympati för dessa människor, som också uttrycks med väl valda poetiska inslag ur Koranen.

På omslaget till Sorgenfrei står stora delar av Turk-Islam föreningen på trappan till Medborgarhuset, i samband med Ramadans avslutning och Bayramfirande. Och Sorgenfreis presentation avslutas med att han och alla ättlingar, 50 år senare, fotograferas, stående på samma trappa – en grupp som också varit med om att bygga vårt svenska samhälle, men också gjort det med förankring i sin bakgrund och tro. En mycket värdig avslutning på författarens presentation av sin bok, som är ett viktigt bidrag till vår förståelse av både invandring till Sverige, samhällsutvecklingen och den muslimska trons framväxt i vårt land.

Simon Sorgenfrei

”De kommer att vara annorlunda svenskar” – berättelsen om Sveriges första muslimer.

Norstedts, ISBN 978-91-1-311887-1

2022-05-24 by Thomas Wihlman

Musik

En vind från Medelhavet

Någonting som gläder mig alldeles extra i musikvärlden är att vi fått ett växande utbud av musik med ursprung i andra länder, konserter såväl som skivor.

Allt faller förstås inte alla i smaken. Men när jag får Siroccos album El Faro i min hand är jag rätt säker på att detta kommer jag gilla. Havet är det genomgående temat.

Min känsla var rätt. På albumet breder sig fyra super-kompetenta musiker ut sig på temat havet, El Faro betyder fyrtornet. Det handlar om både egenkomponerad och traditionell musik, Texterna är på jiddisch, ladino, hebreiska och arabiska – så fyrtornet står någonstans där vid medelhavet.

Ytterligare ett plus är de poetiska texterna. Jag tillhör dem som älskar den grekiska musiken och jag tror att en bidragande orsak är de poetiska texterna, som kan komma från Ritsos, Serferis eller Elytis penna. Så poesin är viktig för mig och jag hoppas vi snart får en tydlig sådan inriktning i den svenska musikvärlden. Tänk till exempel på 50-talet när Lars Forsell översatte de fantastiska texter som ibland finns i fransk chanson eller lite senare när Bo Setterlind gav sig på Theodorakis musik.

Det är svårt att välja en favorit men Tfila le Shalom (på hebreiska) och Yam lid (jiddisch) uppskattar jag. Men här finns också fin musik med texter på ladino och arabiska. Spåren tycks ofta vara bearbetad traditionell musik.

Producerat har Patrik Bonnet gjort mästerligt, och han bidrar också starkt med sin gitarr till den höga kvalitén. Men det måste sägas, hela denna musicerande kvartett gör det på ett ruggigt bra sätt. Trevligt är det också att texterna finns med, på originalspråket och på engelska. Möjligen är tempot lite för likartat, men jag måste trots detta sätta högsta kvalitetsbetyg.

Sirocco är:

Sofia Berg-Böhm – sång, glockenspiel, stålsträngad gitarr, musik, arrangemang (Stahlhammer, oldenbiurg)

Patrik Bonnet – gitarr, oud, palmas, musik, arrangemang

Hanna Stenlund Monthan – cello, sång, musik, arrangemang

Fredrik Gille – slagverk, sång, musik, arrangemang

El Faro:

Inspelning, produktion: Patric Bonnet

Mix: Martin von Schmalensee

Utgiven av Sirocco Music/Emu bands

2022-05-21 by Thomas Wihlman

År: 2022