För eller mot vaccin, för eller emot vaccinpass? Diskussionens vågor går höga.
För, då kränker du integriteten och leder oss alla in i fördärvet genom att folk kommer att vägra vaccinera sig för allt från mässling till årsinfluensan.
Det är lite intressant att emotmänniskorna aldrig ser till eller vågar ta upp den andra etiska aspekten – att när du vägrar vaccin skapas en potentiell risk för andra att bli sjuka, till och med svårt, och att du också riskerar bidra till överbelastning inom vården som tränger ut annat och att dessutom att vårdpersonalen kan bli överlastad. Man skulle kunna kalla det för egoism.
Och om du är för? Då kan du helt enkelt säga: covid 19 är ett exceptionellt farligt virus som sprids snabbt. Många har dött av det, andra fått ekonomin sönderslagen, blivit arbetslösa osv. Vaccin är den enda väg vi känner som har påtaglig effekt på smittspridningen.
För mig är valet lätt, vaccinpass behövs vid stora tillställning, vaccin behövs för alla (utom när det medför medicinska risker).
Kerstin Lundgren, tredje vice talman i Sveriges riksdag, riksdagsledamot
Som fritidspolitiker måste jag, så här på dagen för riksdagens högtidliga öppnande, konstatera att de senaste dagarna varit väldigt givande. Möten med många människor, en del nya. Få möjlighet att samtala med människor med olika erfarenheter, som kommer med nya synvinklar och ger mig tillgång till ny kunskap.
Det har handlat om det mesta från fiskeri till cykelbanor till kraftvärmeverk, till personer med funktionsnedsättning som blir utan färdtjänst för att de flyttar till en ny kommun. Det har handlat om personliga assistenter, bristen på dessa och vad som krävs yrkesmässigt av en assistent.
På söndagen firade vi också att det var på 100 år sedan alla svenska kvinnor och män fick rösträtt. Att få firade detta tillsammans med Kerstin Lundgren, riksdagens tredje vice talman, var en ynnest – inte minst för att Kerstin sedan ledde de kommande sammanträdestimmarna på ett så tydligt och effektivt sätt. Att dessutom få genomföra mötet med ett 40-tal ledande centerpolitiker från Stockholms stad och Stockholms län som med lust, skratt och positiv anda gav sig in i förberedelsearbetet inför partistämman 23–26 september det är belöning för intellektet och själen men kanske inte för kroppen.
Måndagen ägnades åt efterarbete från söndagsmötet och att förbereda mötet med kommunstyrelsens funktionshindersråd. Här fick vi sen en riktigt bra dragning om LSS-bostäder och den prognosticerade bristen på sådana, tack socialförvaltningens Anna Colliander. Många fler punkter på dagordningen, som avklarades effektivt under ledning av Martin Hansson (rådets ordförande och Mp-politiker). Det här är också ett trevligt och kunnigt gäng, representanter för funktionshinderrörelsens olika organisationer och från de politiska partierna.
Inte blev det sämre att sen mot kvällen få träffa vännerna från hela landet i Centerpartiets funktionshindersnätverk. Vice partiordförande Anders W Jonsson och riksdagsledamoten Sofia Nilsson ledde mötet, Anders summerade läget inför partistämman och Sofia både informerade om aktuella frågor och ledde sedan samtalet. Nu ska vi fortsätta utveckla politiken men också visa att Centerpartiet redan har en omfattande och bra politik som är bra för alla personer med funktionsnedsättning (och det är många det) och deras anhöriga. Oerhört peppad av Anders, Sofia och de andra – nästa gång väntar en spännande workshop.
Så kanske 20 timmars arbete på två dagar. Räkna inte med att bli rikt ekonomiskt på sådant, för allt arbete jag lägger ned blir det kanske en dryg tusenlapp i månaden som ersättning (och då enligt Stockholms stads arvodesregler). Belöningen ligger på ett annat plan – och den är värd mycket mer än så.
Eric Bibb är en enastående musiker, med massvis med musikaliska erfarenheter, ett otal album, då både solo och tillsammans med andra, kanske en bluesmänniska, vidsynt som musiker. Grammynominerad. Dessutom uppväxt i en miljö där både Bob Dylan och Martin Luther King förekom. King citeras också i det nya albumet Dear America. Då jag fick förmånen att möta honom för en tid sedan, efterlämnade det en bestående bild av en artist med vänlighet, tolerans och ödmjukhet.
Trots alla de problem som finns i det amerikanska samhället är Bibb i grunden positiv till det det, med ett betonade av dess goda sidor men också naturligtvis med en reaktion mot ex.vis morden på svarta. Emmett´s Ghost avslutas med and hate´s still going strong, all over this country. Men som han säger I en intervju – “the album is a love letter – for only love can heal and unite us all.”
Hatkärlek skulle kanske någon säga. Ett budskap till America, skärp dig, såväl som en beskrivning med kärlek till det fina som finns. Men Bibb har också en kärlek till Sverige, där han är bosatt, gift med en svenska, men också uttryckt i artistsamarbeten som till exempel med Ale Möller.
Det är snyggt i många bemärkelser, också lite nedtonat och laidback. Den tunga bluesen får man leta efter någon annan stans. Kanske är detta både albumets svaghet och styrka, den håller sig till en tydlig inriktning. Möjligen är Love´s Kingdom lite annorlunda, den för lite tankarna till Motown, till The Temptations, Marvin Gaye, Smokey Robinson.
Här har vi också ett album med musikalisk perfektion. Ingen superhit, men ett antal pärlor. Jag fastnar särskilt för inledande Whole lotta loving, med sina referenser till calypso och rock´n´roll. Men också titelspåret Dear America, nämnda Emmett´s Ghost och avslutningsspåret One-ness of love är starka. Den sistnämnda har en vacker vokal insats av Lisa Mill, snyggt stödjande stråkar och cello samt underbart, känsligt pianostöd av producenten Glen Scott.
Till förtjänsterna med albumet hör också den fina balansen mellan sången och ackompanjemang, där Bibbs röst och text blir tydlig samtidigt varje instrument också är tydligt. Något att lära av för många producenter. Texterna finns också med i konvolutet, bra det.
Vid mitt besök i Atlantic-studion i Stockholm frågar jag Eric hur det är med turnerandet. Han skrattar lite, med ett covidleende, och säger – ja, i december i Nyköping och sen kanske. I studion låter det jättefint, en känsla jag gärna skulle uppleva tillsammans med publiken i en stor arena. Till dess – lyssna på albumet Dear America!
Anna Kruse är en sångerska som glider alltför obemärkt förbi i bruset. I grannlandet Danmark har framgångarna varit större och pressrecensionerna många och positiva. Kanske har det varit en fördel att bo i Köpenhamn och ha ett väl grundlagt förhållande till en dansk publik.
Svenska Anna Kruse bor alltså i Danmark. I det senaste album Barndomsträd är dessutom finlandssvenska Edith Södergrans dikter utgångspunkt för den nyskrivna musiken. Utan tvekan är detta något som även en svensk publik borde ta till sig. Ytterligare ett argument är att Stina Ekblad medverkar och det gör att kombinationen Kruses röst, viskonsten och den Ekbladska uppläsningen är guld värd. Stråkmästarna World Of Bambi understryker den höga kvaliteten. Man blir helt enkelt berörd.
Allra mest tycker jag om fulllängds-albumet andra hälft. Här är spår som Hemkomsten och Trädet i skogen oerhört vackra, och understryker det naturliga med albumets titel Barndomsträd.
Lite svårare har jag för det lite väl skarpa, kraftfulla ljudet från blåsinstrumenten i de inledande spåren. Det kan vara en medveten konstrast, men bryter kanske lite väl mycket mot albumets övriga spår.
Jag är glad över att en av mina gamla favoriter, Revanche, finns med. Men, jag tycker faktiskt att Cumulus gamla tonsättning och tolkning (1977) är ännu vackrare, om än inte så tekniskt perfekt. Sammantaget finns det dock all anledning att tro att Kruse, med albumet Barndomsträd, tagit ännu ett steg mot att få sångens uppgift löst. Eller för att helt enkelt citera Edith Södergran i Revanche:
Skall det icke lyckas mig att störta tornet uti verklighetens stad, vill jag sjunga stjärnorna från himlen såsom ännu ingen gjort. Jag skall sjunga att min längtan stannar, hon som ännu aldrig hållit rast, att hon skjuter lyran bort ifrån sig som om vore sångens uppgift löst.
Åren 1967–1974 styrde en militärjunta Grekland, en period som präglades av motstånd mot regimen och landsflykt för kulturarbetare. En av dessa landsflyktiga var den nu avlidne kompositören Mikis Theodorakis. Melina Mercouri gav ut ett album i Frankrike på grekiska och franska, med den enkla titeln Melina Mercouri, i samarbete med Jules Dassin och innehållande blivande klassiker som Theodorakis Brevet (I Epistoli). Och på LP-utgåvan skriver Melina: Min största kärlek, det är Grekland. Dess kolonner, det blå havet men…
Så föll juntan och den grekiska kulturen återfick sin frihet. Artisterna började turnera runt om i världen och Mikis Theodorakis med solister och musiker kom också till Sverige. Man kan helt enkelt uttrycka det som att Theodorakis var instrumentell när det gäller att sprida grekisk musik till världen. I det ingick också den grekiska poesi som blev till musik i Mikis komponerande. Men, inte bara grekisk poesi, Theodorakis tonsättning av chilenske Pablo Nerudas Canto General ses av många som en höjdpunkt.
Så, det var naturligt att arbetskamraten Fotini (Tina), vänstersympatisör med grekiska rötter sade: klart du ska se Theodorakis, i Universitetsaulan i Uppsala. Året var 1978 och det blev en oerhört kraftfull konsert.
Med fanns fina, glödande sångare som Petris Pandis och Sofia Michalidou. Men också den unga, spröda Margarita Zorbala, som en kontrast till Michalidou. Zorbala var en kontrast mot det faktum att Theodorakis ofta väljer kraftfulla sångerskor som Maria Farantouri och Arja Saijonmaa att framföra hans musik.
I Stockholm och Uppsala
Margarita fascinerade mig då och har fortsatt att göra det. Hennes karriär är ett tydligt exempel på vilken betydelse Theodorakis haft för många musiker och sångare.
Det sägs att Theodorakis lärde känna Margarita, även musikaliskt, när han besökte hennes föräldrar i Moskva. Zorbalas familj hade flytt Grekland för Sovjetunionen av politiska skäl i samband med andra världskriget. Sannolikt hade Margarita viss musikalisk utbildning, men det är oklart vilken och hur. Theodorakis blev så imponerad av henne att hon alltså som 17-åring fick komma med på hans stora Europaturné, som då också omfattade Stockholm och Uppsala. Zorbala lämnade sedan Moskva, flyttade till Grekland och sjöng in sitt första album. På det albumet sjöng hon tillsammans med Petros Pandis Mikis tonsättningar av Agnostakis poesi. I grekisk musik används ofta som nämnts poesin som grundval i musikskapandet.
Calotychos beskriver hennes röst som ”smidig, mjuk och känslig” och att hennes ungdomliga oskuld gör albumet känslomässigt gripande samtidigt som sången präglas av sårbarhet. I detta konstaterande förstår vi också Theodorakis egen storhet, förmågan att lyfta upp andras poesi, andras röster och den grekiska bouzokin för att ta några exempel. Detta i kombination med mångsidigheten i symfonisk kraftfullhet, i rytmisk och i melodisk enkel folklighet bidrog till det stora publika genomslaget för Theodorakis och till ett genombrott för en enastående sångerska.
Ända sedan den här tiden har Theodorakis musik genom inte minst Margarita Zorbala funnits närvarande på min skivspelare och i mitt strömmande på Spotify och Youtube. Fortfarande finns den spröda tonen och enkelheten där hos sångerskan. Hon har vidgat sig musikaliskt över åren men inte i en stor utsträckning – ibland kanske lite mera jazzigt. Varför krångla till det, när något funkar bra. Turnerandet har hon dragit ner på, så även med skivutgivningen, och hon har flyttat till Cypern.
Likafullt är hon fortfarande uppskattad och ihågkommen, men har inte själv heller glömt bort Mikis Theodorakis. I en intervju på Youtube från 2018 (kolla från 17.30 i inspelningen, https://www.youtube.com/watch?v=iuSZJ8KFy4g) gör hon en underbar tolkning av Theodorakis Margarita Magiopoula. Där lyser kärleken till Theodorakis musik stark. Från mitt musikaliska minne kommer Mikis Theodorakis aldrig att försvinna och jag är så tacksam för vad han gett mig, också när det gäller möjligheten till att upptäcka artister och musiker av hög klass.
Det är inte lätt att fatta beslut. I alla fall inte i Sverige. Fråga Folkhälsomyndigheten till exempel. Nummer 1: Vaccin för barn och ungdom. Nummer 2: Vaccinpass.
Medan andra länder redan rullat i gång både nummer 1 och 2. Medan det i Sverige utreds i Sverige, dels själva sakfrågan, dels vem som ska ha rätt att fatta beslutet.
Ofta resulterar detta så småningom att alla ska beslut. Alla de 21 regionerna. Alla kommunerna. Och ingen har ett övergripande ansvar. Och ingen vågar säga ifrån.
Man kan också konstatera att frågar sällan belyses på bredden. Jag är emot vaccinpassen för det hotar vår demokrati att tvingas vaccinera sig och att visa upp ett pass (någon som någon gång till polisen för att få ett pass för att resa utomlands?). Jag är för vaccinpassen för vi på teatern måste kunna spela. Jag är emot vaccinpassen för det blir en jäkla kontrollapparat.
Jag, jag, jag. Sällan den andre: om jag inte vaccinerar mig så kan jag sprida smitta till andra och det kan öka belastningen på vården.
Kan jag få en vanlig människa, kanske till och med en ledarskribent som belyser problematik från hela håll? Eller ska jag bara tänka på mig? Vilket är det största hotet mot demokratin? Bristen på ansvarstagande för helheten eller egoismen? Vi får utreda frågan, alla 290 kommuner, alla 21 regioner, alla får som den vill. Fast kanske för sent.
Syntolkning: På scenen Alberto Barros och hans orkester. De spelar El Viejo del Sombreron, en låt i musikstilen cumbia.
Jag kan konstatera att jag lyckats genomleva ännu en midsommar utan att dansa ”små grodorna”. Senast jag dansade denna tragiska visa var på Hotel Pribaltiskaya i dåvarande Leningrad på 80-talet, tillsammans med ett gäng medresenär och övervakad av hotellpersonal och säkerhetstjänst med frusna ansikten.
Jämlikhetens förlovade land manifesterade verkligen hur apart ”små grodorna” är, där grodorna hånas för att de saknar öron och svansar. Inte minst tragiskt är att de anses vara ”lustiga att se”, motsatsen till allas lika värde.
I stället för de små grodorna har jag under midsommarhelgen hängett mig åt colombiansk cumbia, särskilt när Alberto Barros och hans orkester framför ”El viejo del Sombrerón (Den gamle med hatten”). Denna cumbia är inte bara svängig, den har en upplyftande text med respekt för åldrande. När Barros dessutom styr sin orkester med armar och trombon är han så långt man kan komma från den svenske trombonisten Nils Landgren, den senare agerar som han vore en staty av Carl Milles i jämförelse. Barros sångare rör sig envetet till rytmen i ”El viejo del sombrerón”, markerat av höfternas och rumpans rörelser.
När man sedan utbrister i ”con el pi-pi, con el pi-pi”” finns det underförstådda budskapet och hälsningen till den svenska sommaren och fåglarnas kvittrande i den ljusa natten. I ”El viejo del sombrerón” får människan vara människa och fågeln vara fågel, i rak motsats till det förakt för de lustiga små grodorna som den svenska visan uttrycker. Det världsomspännande indikeras också i att videon är gjord i Mexico. ¡Viva la Cumbia Colombiana! ¡Arriba Mexico!
Jag fick ett brev från Försäkringskassan i morse. Helt oväntat var det inte, avslag alltså. Låt mig förklara.
Jag bröt benet när jag blev påkörd av ett tåg vid en järnvägsövergång nyligen. Det var ett komplicerat brott och jag fick också andra skador.
Till yrket är jag professionell fotbollsspelare. Jag kan nu alltså inte jobba som jag önskar.
Försäkringskassan menar i sitt avslag att jag inte uttömt möjligheterna till att utföra mitt arbete. På arbetsplatsen finns ju tio andra personer och arbetsgivaren har skyldighet att se till att anpassa arbetsplatsen efter personalens förutsättningar.
Min husläkare menar dessutom att det inte finns något som heter benbrott. Det finns ingen tydlig orsak till att benbrott uppstår och det finns inte någon medicinering, annat än möjligen Alvedon. Dessutom: dina blodvärden är helt normala. Allt talar för att du inte är sjuk och att du fått det som jag vill kalla en kultursjukdom, säger hon och citerar en journalist som heter Kjöller.
Jag berättade för en granne vad som hänt.
Ja, jag har också fått avslag, sa hon. Och varje gång jag kom in med nytt underlag och nya bevis till Försäkringskassan så ändrade de sig och krävde in nya uppgifter.
Till sist sa de att eftersom det inte finns någon behandling mot min sjukdom så det är bara att gilla läget och att börja arbeta.
Jag försökte förklara för läkaren att om jag anstränger mig blir jag ännu sjukare. Och att jag har en mängd symtom, som huvudvärk och feberkänsla, yrsel, kraftig värk, sover dåligt, irriterade ögon, magbesvär, överkänslighet för ljud och ljus och en del annat, som gör att jag inte kan jobba.
Det är psykiskt det där, förstår du, sa handläggaren. Om du bara får KBT-behandling och kör med lite mindfulnes och tränar upp dig på ett gym så kommer det att gå bra. Snart kanske du kan springa maraton. Det är så här med kultursjukdomar förstår du, de finns egentligen inte. Det är bara inbillning. Så inbilla dig inte att FK kan hjälpa dig, det måste du göra själv.
Men, sa jag till sist, innan jag gav upp. WHO säger ju att det jag har, ME (Myalgisk myencofalit), är en neurologisk sjukdom, den har en speciell kod som läkarna ska använda för att rapportera in den med. Samma sak säger Socialstyrelsen, NIH, National Institute of Health, i USA, de engelska myndigheterna, de norska osv.
Att man inte vet riktigt så mycket om sjukdomen, annat än att den verkar orsakas främst av virus eller liknande och att det just nu inte finns bra behandlingar eller mediciner mot ME innebär ju inte att sjukdomen inte existerar, sa grannen till handläggaren. MS är ju som du vet en annan sjukdom som man inte heller förstod sig på från början. En sjukdom som man inte har en riktigt förklaring vet jag kallas idiopatisk och även om man från början inte vet orsaken kanske man kan genom forskning nå fram till kunskap.
Men, sa damen på Försäkringskassan till grannen, våra läkare anser ändå inte att ME existerar. Vi måste lita på våra läkare!
Så vad du säger, sa grannen till handläggaren, är att den enskilde läkaren som avgör om en sjukdom finns eller inte. Hen kan säga att den inte finns för att den är svår att förstå, svår att bota, svår att behandla – och då strunta i den.
Då skulle en läkare kunna säga, på samma sätt, att cancer inte finns, argumenterade hon. Och nu säger du väl också att inte postcovid eller långtidscovid finns? Visst, det är väl uppenbart, det är bara påhitt, svarade damen på Försäkringskassan.
OK, sa jag till grannen. Nu förstår jag. Jag kan inte ha brutit något ben, du har inte ME.
Precis, och snart går jag till socialtjänsten för att begära försörjningsstöd, när jag sålt min lägenhet och min bil och sett till att jag blivit riktigt fattig så att jag kan få sådant stöd.
Sjukdomen ME har de senaste åren fått ökad uppmärksamhet i media och det har också skrivits en del böcker om ME. Patienternas förtvivlan över sin situation och brister i bemötandet från vård och Försäkringskassa lyfts ofta fram i facebookgrupper, liksom i tidningar och program som TV4s Malou efter 10. Bland litteraturen märks särskilt Björn Eklunds Från sängbunden till maraton eller den stora me-skandalen samt Karin Alvtegens och Karin Thunbergs Osynligt sjuk medan livet passerar.
För att sätta in uppmärksamheten i sitt sammanhang behöver man veta mer om vad sjukdomen innebär.
ME står för myalgisk encefalomyelit. Myalgi betyder muskelsmärta och encefalomyelit är en inflammation i hjärna och ryggmärg. ME börjar i de allra flesta fall, 70–80%, det vet man, med en virusinfektion och den kan leda till svår funktions- och aktivitetsnedsättning. Det uppskattas att en fjärdedel av de ME-sjuka, som uppskattas till 10000–40000 i Sverige, är bundna till hemmet eller är sängliggande.
Likheterna med långtidscovid finns, även om det handlar om olika utlösande faktorer. Det finns också patienter som fått ME efter att ha haft covid. Mycket är dock outforskat ännu och man har till exempel inte hittat biomarkörer som gör att man enkelt kan konstatera att det handlar om ME. Mycket forskning återstår för att förstå hur processerna i kroppen ser ut när sjukdomen triggas i gång.
Därför är det också en komplicerad process att diagnosticera sjukdomen, vilket lett till att en del kallar den en hitte-på-sjukdom eller kultursjukdom, trots att man vid studier hittar sådant som faktiskt skiljer ME-patienter från friska personer, till exempel på hur mitekondrierna, som är viktiga för kroppens energiproduktion, påverkas.
Andra har försökt genom forskning visa att det finns psykologiska orsaker eller att sjukdomen är psykosomatiskt. Dessa studier har inte på något sätt kunna förklara sjukdomens uppkomst. Det är en helt annan sak att människor i en svår situation reagerar även psykiskt. Orsaken till ME är alltså biologisk, inte psykologisk.
Kunskapen om ME inom vården har av många patienter upplevts som bristfällig och anses ha bidragit till ett psykiskt lidande utöver de många kroppsliga symtomen. Så mer forskning och mer kunskap hos läkare med fler behövs, liksom specialistmottagningar med multiprofessionella team – det framgår både av ME-litteraturen och av den utfrågning av ME-specialister som riksdagens socialutskott genomförde 27 maj i år.
Det symtom som alldeles särskilt anses särskiljande, enligt de diagnoskriterier som finns (kallas för Canadakriterierna) är PEM, Post Extertional Malaise. PEM innebär att när den sjuke anstränger sig utöver sin förmåga förvärras sjukdomen. Det gäller alltså att hålla en aktivitetsnivå som gör att man inte går över patientens individuella gräns. Sjukdomen kan således få svåra konsekvenser.
I journalisten Björn Eklunds självbiografiska Från sängbunden till maraton eller den stora me-skandalen beskriver han att han efter en influensa 2008 bara bli sämre och sämre, år 2014 slutade han att arbeta helt. Han blir diagnosticerad med ME. Men det sker en magisk förändring. Som en av få ME-patienter lyckas han på fyra år gå från sängbunden till att springa Stockholm Marathon.
En stor del av boken handlar om de fyra år, där Eklund enligt sin egen bedömning går från allvarligt sjuk till att vara 90% frisk. Vi får följa detaljerna i hur han upplever en kritisk nyårsafton till sin träning, golf, midnattsloppet, bergsbestigning och Stockholm Marathon. Utan att betvivla innehållet i denna del upplever jag här boken som tjatig och upprepande och dessa kapitel kunde med en handlingskraftig redaktörs hjälp ha kortats. Björn Eklund är förvisso en meriterad journalist, men det är kanske det som leder till att texten inte vågar ifrågasättas av redaktören.
Dessutom borde bokens avslutande kapitel kunnat ha varit mer reflekterande och självkritiska. Då avser jag inte bara den inte oväntade kritik som riktas mot vården utan också reflektionerna kring varför just Eklund blev en av de få ME-patienter som fått sin situation märkbart förbättrad. Var han den typiske patienten, vad fick han för behandling och varför, hur kunde han bara lyfta på telefonen och prata med en läkare i Norge som genast flerdubblade den dos Ritumixab som lyfts fram som han lyfter fram som en avgörande faktor i tillfrisknandet? Det finns frågor att ställa.
Osynligt sjuk, Karin Thunberg och Karin Alvtegen
Vad vi vet i nuläget från den tyvärr begränsade forskningen att ME kan ha flera olika orsaker, infektioner (vanligast), toxiner, virus (vanligast), trauma och att det ger inflammatoriska reaktioner och påverkar mitokondrierna som bland annat påverkar ämnesomsättningen.
Docent Sture Eriksson menar att ME kan ses som ett syndrom med kanske fyra olika undergrupper. Dessa resonemang indikerar den stora variationen inom ME-syndromet, dels beroende på orsak, dels beroende på symtom.
Alldeles oavsett orsak till att Eklund fick en så tydlig förbättring är det givetvis positivt att detta skedde. Däremot måste varningsflagg utfärdas för den aktuella rituximabmedicin. En omfattande studie som gjorts i Norge, där många fick medicinen, andra placebo, visar att rituximab inte ger någon effekt. Tvärtom, placebogruppen nådde lite bättre resultat men bland dem som fick medicinen fanns en hel del besvärliga biverkningar.
MedlinePlus, en del av National Institutes of Health (NIH), i USA kommer till och med, med en avskräckande varning: Du kan uppleva en allvarlig reaktion när du får eller inom 24 timmar efter att du har fått en dos av en rituximab-injektionsprodukt. Dessa reaktioner inträffar vanligtvis under den förstadosen av en rituximab-injektionsprodukt och kan orsaka dödsfall.
Tveksamheten kring Rituximab tar inte Eklund upp, tvärtom är han en advokat för att fler ska få medicinen.
Däremot förstår jag Eklunds upprördhet över vården, över de tragiska dödsfall som blivit en följd av bristande vård och förståelse osv. Men när jag jämför hans bok med Karin Alvtegens och Karin Thunbergs ”Osynligt sjuk medan livet passerar” går den senare mer in på djupet i de processer som det innebär att bli, leva och acceptera sig som ME-sjuk på ett helt annat sätt. Eklund framstår mer som machomannen som utmanar sin sjukdom och som vill visa upp sig.
Kanske beror skillnaden på den namnkunniga journalisten Karin Thunbergs förmåga att ställa de svåra och känsliga frågorna och Karin Alvtegens förmåga att formulera sig, sina känslor och dilemman. Genom sitt upplägg att inte vara en stridsskrift utan i stället beskriva hur hon ser på de livsval som hon tvingas ompröva, hur relationer förstärks och hur hon i förändringen finner nya ljuspunkter lyfts andra dimensioner fram. Vi förstår hur oönskad och smärtsam förändringen blir. Dessutom innehåller den flera avslutande kapitel där läkare, forskare med flera beskriver situationen.
Detta kan jämföras med Eklunds förhållningssätt att starkt kritisera pacing, KBT och liknande som metoder för att underlätta patientens vardag, vilket man givetvis kan göra, men utan att faktiskt informera oss om det faktiska läget beträffande teori, praktik och forskning.
Om vi ska kunna förstå ME-sjukdomen och dess konsekvenser är det uppenbarligen mycket som behöver göras, långt utöver att skriva böcker om situationen. Forskningen behöver stärkas kraftfullt, något som patientföreningen RME aktivt arbetar för. Detta är grunden för att hitta metoder och kanske även behandling som i alla fall lindrar sjukdomens effekter. Vården måste bli mycket bättre, dels kunskapsmässigt, dels i bemötandet av dessa patienter. Det offentliga, främst i form av Försäkringskassan har mycket att ta tag i, till exempel att inte kräva s.k. objektiva fynd när sådana faktiskt inte finns. Niklas Altermarks ”Avslagsmaskinen” borde ingå i obligatorisk introduktionsutbildning för nya FK-medarbetare att förstå hur det kan gå snett och vilka allvarliga konsekvenser det kan få.
Det finns hopp. Forskningen går framåt (om än sakta). ME kan möjligen också ha nytta av intresset för långtidscovid-forskning, eftersom det finns likheter. Socialutskottet de som nämnts nyligen en offentlig utfrågning av forskare, patienter och praktiker, om ME. Multiprofessionella specialenheter måste skapas och ges resurser. Anhöriga, som får dra ett tungt lass behöver avlastas. Det är dags att politiken slutar ducka. Om satsningar görs kommer drabbade må bättre och samhällets kostnader minska. Böcker som Alvtegen/Thunbergs, Eklund och liknande kommer inte att behövas.
Trevligt, kompetent, välljudande men inte utmanande
När det kommer en ny skiva i minuten, typ, och det är sjuhundraelvtolva artister som slåss om att ses och hörs är det skönt att tänka – jag ger f-n i det. Jag lyssnar på nygammalt i stället. Ta dom där West of Eden som gammaltolkar Evert Taube (Taube who, Sven-Evert, Sven-Bertil?) som om dom, gruppen alltså, vore sysslingar till The Dubliners.
Tänk att det svenskaste kan vara så nationellt. Vi gör en kärleksfull uppdatering säger West of Eden. Vi låter visor och valser möta jiggar och reelar. Ja, så kan man göra, ja.
West of Edens långvariga närvaro på irländska/keltiskamusikscener och ett frekvent antal fullängdsalbum antyder dels att det finns en efterfrågan på denna genre, dels att de gör något bra. Det är vad jag tror. Vi behöver alla lite The Irish Rover, Whiskey in the jar och Galway Girl.
Frågan är dock om vi behöver Taube på irländska. Här svävar jag på målet. Jag tycker att man ska vrida och vända på våra gamla klassiker, förnyelsen är innovationens moder. Och albumet Taube (fantasifull titel, va?) är enligt bandet egen utsaga lagom respektlöst.
När jag lyssnar på de kompetenta tolkningarna så noterar jag att jag gillar Jenny Schaubs röst som bär högt över fiolen, gitarrerna, dragspelet och banjon. Men – det känns lite för lite respektlöst, blev det lite för lagom? Lite för lite vågat. Lite för lite irländskt, lite för mycket kvardröjande tradition.
Ett trevligt album är det förvisso. Men, min poäng är att det finns så mycket energi och tempo i Taubes musik att det skulle kunna framkalla jubel på en pub i Dundalk, medan vi här får nöja oss med turistblandningen på The Liffey i Stockholms Gamla Stan.
Och är det inte lite fegt att göra Taubes Inbjudan till Bohuslän rent instrumentell, när så många uppskattar Öbarnas klangfulla, dragspeliga tolkning? Kolla antalet Spotifyspins så får ni se. Var det inte förresten de som stod i ett gathörn i Limerick och spelade just denna Taubemelodi?
Jag tror att Jenny Schaubs och Martin Schaubs röster skulle kunna bära West of Eden till en annan och mer spännande tolkning. Spåren Västanvind, Möte i monsunen, Karl Alfred och Ellinor, i mitt tycke albumets bästa, speglar mer än Inbjudan till Bohuslän hur jag tänker.
Det är bra tänker jag, men inte genomfört till 100 procent. Så med all respekt för West of Edens ambitioner, ett trevligt och välgjort album, kompetent men inte så spännande som det skulle kunna vara.
Det är få svenska brottsmål som väckt sådant intresse som de hemska morden på lille Mohammed och på lärarinnan Anna-Lena Svensson i Linköping år 2004. Morden, som länge förblev olösta, blev också ett trauma inte bara för de mördades släkt utan kanske till och med för hela Linköping. Naturligtvis är också mördaren Daniel Nyqvists släkt drabbade.
DN-journalisten Anna Bodins bok, skriven tillsammans med släktforskaren Peter Sjölund, har följaktligen fått stor uppmärksamhet, med ett givet fokus på hur morden på ett avgörande sätt löstes av dna-släktforskaren Sjölund. Resonemang om detta har förts i ett antal tv-soffor och poddar.
För den som inte är kunnig inom släktforskning kanske boken tjänar som en ingång till ett nytt intresse, här finns ett digert kapitel om släktforskningen möjligheter och fallgropar. Dna-tekniken har sin relevans, men den kommer aldrig människor nära, såsom traditionell släktforskning kan göra.
Därför lyfter jag också fram några exempel på min egen släktforskning som exempel på vad ”vanlig släktforskning” kan ge. Digitalisering och internet har gjort källor och material tillgängliga långt utöver vad som tidigare var möjligt utan stora ansträngningar. Släkten Forsell är finländsk, men många i den emigrerar till USA, Canada och andra länder. I släktberättelserna beskrivs dessa emigranter med ord som envis, för rättvisa och musikalisk. Tack och lov ingen brottslighet, vilket förstås ändå inte kan uteslutas. Tankarna går till Daniel Nyqvists familj och vad som avslöjades för dem.
Låt oss börja med Johan Alfred Forsell, oftast kallad Alfred men ibland också John A. Han kom till USA redan 1883, men gör fler resor fram och tillbaka mellan USA och Finland. Alfred gifter sig med Emma men de skiljs vid flera tillfällen av havet, och några av deras gemensamma bor med fadern, andra med modern.
I Finland ansöker Emma hos den amerikanske vicekonsuln om att hon och de tre barnen hon har hos sig i Österbotten ska få återförenas i USA med den övriga delen av familjen. Vicekonsuln är tveksam men böjer sig för argumentet att barnen är välartade och skulle kunna behöva en amerikansk skolgång.
Alfred för i sin ensamhet en hård kamp i domstolar för att få invaliditetsersättning för sin arbetsskada, som han anser gruvbolaget Anaconda bär ansvar för. Fallet blir mycket omskrivet i amerikanska tidningar och till sist får han sin ersättning, 18 000 dollar – en på den tiden en mycket hög summa. Envishet och känsla för rättvisa har drivit honom.
Inte ett spår av DNA är inblandad i berättelsen om Alfred, bara en mängd dokument och tidningsklipp. Och dottern Dagmar berättar i en intervju med forskare vid Ellis Island om sitt liv. Tyvärr dör mamma Emma bara året efter att hon får komma till USA.
Gör vidare utblickar och analyser samt ställer viktiga frågor.
Men låt oss återgå till Bodin och Sjölund, därför att Genombrottet har värden långt utöver berättelsen om hur dna-teknik löste en av Sveriges största mordgåtor. Självklart får vi veta hur dna-tekniken användes för att komma fram till att Nyqvist är mördaren, men det är kanske kapitel som är lite hårdsmälta för den icke nördige. För mig är dessutom Genombrottet en faktabok som inte stannar vid själva brottet och dess upplösning utan gör vidare utblickar och analyser samt ställer viktiga frågor.
Mordgåtan och dess lösning är således såklart intressant i sig, men den sätts alltså in ett vidare och fördjupat sammanhang. Det handlar då om själva rättegången mot Daniel Nyqvist, men det handlar också om hur vi ser på psykiatrin och dess diagnoser, om asperger, autism och schizofreni och vad som faktiskt är Nyqvist diagnos.
I Genombrottet sås tvivel om domens ställningstagande till att Nyqvist led av den utvidgade autismen. Detta görs genom intressanta resonemang, forskningsreferenser och intervju med Henrik Anckarsäter, professor i rättspsykiatri. Schizofreni framstår då som en möjlig ytterligare komponent. Tyvärr är bara tre sidor av den stora rättspsykiatriska utredningen offentlig, det må vara så men vi vet då inte hur man resonerat fullt ut inom vården och på tingsrätten.
Ed Forsell
En annan släkting som vistades i samma gruvstad, Butte i Montana, som Alfred, var Oskar Edvin Forsell, känd under namnet Ed. Han vantrivs i gruvan men står ut genom att ordna teaterföreställningar, sångstunder etc. Till sist lämnar han Butte för att följa med ett resande teatersällskap. Ed drömmer om filmkarriär, och i adresskalendern för San Francisco står yrkestiteln artist. Det finns bilder från hans uppträdanden men om det verkligen var sant att han var med i flera Garbofilmer, det har inte gått att få bekräftat. Han gifter sig, får en dotter, skiljer sig och flyttar till sist hem med dottern till Österbotten. Gifter om sig där och får en son, som berättat för mig om pappa Ed. Tänk så mycket vi kan få veta utan DNA-prover.
Men vi hoppar tillbaka till Linköping och DNA. En viktig del är hur morden påverkade de inblandade. Detta gäller inte minst Mohammeds familj, far och mor, syskon, till och med det syskon som föddes efter mordet på Mohammed. Det är en tragisk berättelse om hur en välfungerande libanesisk invandrarfamilj, där pappa, familjeförsörjaren, har en databutik. De får sitt liv i det närmaste tillintetgjort. Självklart drabbas också Anna-Lena Svenssons familj hårt, men min tro är att de klarar sig något bättre för att hon som mordoffer är äldre och familjen har en tryggare social situation än familjen som flytt från krigets Libanon och tvingats etablera sig i ett nytt land.
En stark advokatkår
Ett rättssamhälle kräver en stark advokatkår och att vi kan lite på ”the rule of law”. Det kan kanske vara en devis för terjärvsättlingen Bob Carlson, yngre släkting till såväl Alfred som Ed (Edvin) och mig. Någonstans finns detta med rättvisa i hans genetiska arv och till sist blir han ordförande för hela det jättelika amerikanska advokatsamfundet. Men, han flyttar aldrig från den småstad där han och många av mina släktingar växte upp, den gamla gruvstaden Butte i Montana, USA. Där lever han, som det verkar, ett gott pensionärsliv utan att behöva försvara mördare och liknande. Bidragit till samhället har han gjort i överflöd.
Bob Carlson
Och vad vet vi till sist om de tragiska morden på Anna-Lena Svensson och lille Mohammed Ammouri. Här kan inte juridiken hjälpa oss och det verkar som att inte ens psykologi eller psykiatri hjälper oss att förstå morden. Det finns inte ett säkert svar på frågan: Varför bestämmer sig Daniel Nyqvist för att han den just dagen behövde mörda två personer, vilka som helst? Vi vet nu tack vare dna-släktforskningen att han var mördaren men vi kan fortfarande inte förstå riktigt varför. Därmed förblir händelsen ändå en gåta, trots att Bodin och Sjölund verkligen går på djupet för att ta förstå det som hände och varför.
Vissa frågor förblir obesvarade, sådant är livet. Fortfarande är det oklart varför Alfred och Emma vistades på ömse sidor om Atlanten. Fortfarande är det oklart om Ed verkligen fick roller i Garbofilmer. Men släktforskning kan ändå hjälpa oss att förstå viktiga bitar i den egna familjehistorien och DNA-spårandet kan kanske sätta in det i ett större sammanhang. Kanske du och jag har gemensamma förfäder, från Terjärv och Butte?
Frågan om vem som utförde dåden i Linköping blev dock besvarad tack vare DNA-släktforskning. Vi vet att Nyqvists utsaga är att han kände sig tvungen att döda. Men varför han tänkte så, det vet vi ännu inte. Juridiska processer och släktforskning räckte inte till för att ge det svaret. Bodin och Sjölund har gjort ett gediget arbete, ställt relevanta frågor och lett det hela framåt, det är bokens förtjänster.
Genombrottet: Så löste släktforskaren dubbelmordet i Linköping
Fotnot: Informationen om skribentens egen släkt hämtades i huvudsak från släktforskningssajten Ancestry, från amerikanska tidningsklipp, från en forskningsintervju med Dagmar Forsell och från mailkorrespondens med Ray Forsell.
